Hoppa till huvudinnehåll

En adrenalinrush

Publicerad 6 oktober 2017
Kvällsmöte där vi bland annat går igenom säkerhetsläget.
Foto: Alexander Nyman
Kvällsmöte där vi bland annat går igenom säkerhetsläget.

Det tar en millisekund, mitt hjärta slår, hårdare än någonsin. Adrenalinet rusar igenom kroppen och jag är för första gången på väldigt länge - rädd! 

Det är egentligen en bit längre bort de skjuter, men känns som precis intill oss, på andra sidan av muren. Kalasjnikovs och tyngre artilleri ekar i luften. Vi ligger stirriga på marken en stund. Sen skyndar alla sig till säkerhetsrummet som är bara några meter ifrån oss. Vi samlas, ljuden avtar och vi är säkra i rummet vars väggar och tak av cement även är stålbepansrade. 

Efter en stund är det tyst ute. I rummet är alla lugna, vissa samtalar och andra inte. Vår biträdande chef gör säkerhetskontroll och analys och efter cirka en timme kan vi gå ut. Klockan är efter 19 och alla samlas för möte och middag, sen fortgår kvällen som vanligt på basen.

Nu åker vi alltid bil

I Bangassou är läget väldigt spänt mellan de olika grupperna och FN-styrkor är på plats för befolkningens säkerhet. Läkare Utan Gränser har hand om provinssjukhuset som har 115 sängplatser. I våras, innan händelserna här eskalerade, så kunde man gå fritt i staden och till och med cykla till sjukhuset. Nu åker vi alltid bil, och vårt arbetsutrymme är väldigt begränsat tidsmässigt. Jag är här för att stötta och hjälpa sjukhuspersonalen, som mestadels är lokal personal och tar hand om sjukhuset dag, kväll och natt. Teamet med internationalla fältarbetare alla av olika nationalitet, som jag delar basen med, har minskat från 24 till elva personer.

Läs hela Alexander Nymans blogg från Centralafrikanska republiken.