”En brutal plats att vara barn på”
Läkaren Katie Treble är ute på sitt första uppdrag för Läkare Utan Gränser. Men att vara i ett land som Centralafrikanska republiken, som har en av de högsta barndödligheten i världen, sätter sina spår. Även hos en erfaren läkare.
"När det lilla propellerplanet landade på den röda smutsiga landningsbanan i Bria kändes det som om jag hade landat på Mars. Jag gick av planet och började omedelbart svettas så mycket på mina ögonlock så att jag nästan inte såg någonting. Alla skrek till mig på franska. Men plötsligt var hur man beställde en croque-monsieur det enda jag kunde komma ihåg på franska, något som tyvärr var helt uteslutet. Jag hade aldrig varit längre ifrån en ost- och skinktoast.
I Bria bor cirka 45 000 personer, plus några extra tusen i flyktingläger. Det finns en tydlig brist på något som liknar en fungerande infrastruktur här. Sjukvård på platser som Bria är nästan obefintlig, utöver den som tillhandahålls av Läkare Utan Gränser och ett par andra organisationer. Det finns ett sjukhus här där Läkare Utan Gränser står för den pediatriska vården. Mitt jobb är att ingå i ett team av fem barnläkare. Tillsammans driver vi en akutavdelning, en intensivvårdsavdelning (ett tält), en neonatalenhet och en vårdavdelning (ett annat tält) - cirka 40 bäddar totalt.
Men för varje dött barn finns också dussintals som överlever, mot alla odds.
Trots att jag har varit läkare i nästan åtta år och trodde att jag hade träffat många sjuka barn, visar det sig att jag inte hade sett någonting tills jag kom hit. Centralafrikanska republiken är ett av de fattigaste, hungrigaste länderna i världen, med en av de högsta barndödligheten. Majoriteten av barnen som jag träffar är sjukare än något annat barn jag någonsin mött i väst och har sjukdomar som jag bara har läst om i läroböcker.
Det är ett vackert land men en brutal plats att vara barn på. Men för varje dött barn finns också dussintals som överlever, mot alla odds. Jag behandlade en tvåårig flicka förra veckan för svår malaria och hjärnhinneinflammation. Hon var medvetslös när hon kom in, inlindad i trasor. Hon var uttorkad, hade 40 graders feber och hade haft kramper hela morgonen. Hemma skulle denna lilla flicka ha kopplats upp mot en ventilator, men vi hade redan gett henne den behandling vi kunde erbjuda. Följande dag väntade jag mig att få se en tom säng på avdelningen, men nej - där satt hon upp i sängen och spelade på en plastflöjt. När hon såg mig log hon stort och blåste i flöjten mot mig. Det var precis vad jag behövde få se! Det här otroligt tuffa barnet visade mig att kampen mot sjukdomarna inte alltid är helt meningslös, trots allt."
– Katie Treble, läkare på ett barnsjukhus i Bria, Centralafrikanska republiken.
