Hoppa till huvudinnehåll

EN GRYM SJUKDOM

Publicerad 12 september 2014

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Läkare Utan Gränsers ebolacenter i Kailahun, Sierra Leone. FOTO: P K Lee

Läkare Utan Gränsers ebolacenter i Kailahun, Sierra Leone. FOTO: P K Lee

Läkaren Benjamin Black

Läkaren Benjamin Black

Läkaren Benjamin Black åkte till Sierra Leone för att arbeta med förlossningsvård på sjukhsuet i Bo. När ebolautbrottet växte i omfattning fick han rycka in på Läkare Utan Gränsers ebolacenter i Kailahun, på gränsen till Guinea och Liberia, epidemins epicentrum.

Jag befinner mig mitt i den hittills största ebolaepidemins epicentrum i Sierra Leone och det är en konstig plats att vara på. Familj och vänner frågar varje dag: "När kommer du hem?"

I ärlighetens namn frågar jag mig själv samma sak också. Det kan vara skrämmande att vara här.

Som läkare har jag varit i svåra situationer innan, jag är säker på att vårdpersonal över hela världen kan relatera till det. Jag har haft förvirrade patienter som skrikit åt mig, jag har sett släktingar bli aggressiva, och jag har arbetat i situationer där det finns en infektionsrisk. Det unika med att vara här är att jag är inne i infektionszonen hela tiden. Visst, det finns högriskområden och lågriskområden, men faktum kvarstår: ebola är här.

Vi har strikta regler för skyddsutrustning, desinficering och kroppskontakt. De ger oss ett visst lugn. Men för att det verkligen ska fungera måste det finnas ett samförstånd och förtroende mellan mig och varje person jag arbetar eller interagerar med. Det är en stor fråga i ett av världens fattigaste länder. Alla här anförtror bokstavligen sina liv till andra.

Den andra frågan, som förmodligen borde vara den första: Varför är jag här? Varför väljer någon att vara här?

Jag läser samma nyheter som min familj, internationell paranoia från tusentals mil bort. De kortsiktiga besluten att stänga gränserna, utan bevis för att det är till nytta för någon men som försvårar hjälpinsatserna, och uttalanden om experimentella läkemedel och vaccinationer. Det kommer nyheter i denna sorgliga historia varje dag. Men var i hysterin finns empatin?

Ja, vi är alla mycket oroliga; det är en skrämmande tid. Bakom rubrikerna finns mer än två tusen berättelser om personlig tragedi, dödsfall och förlust av gemenskap. Jag stannar inte här för att jag är läkare, jag är här för att jag är en människa. Och när jag lämnar Sierra Leone, kommer det också bero på att jag är människa; och som alla andra har jag mina gränser.

Tidigare i mitt fältuppdrag träffade jag en expert på ebola och han sade till mig några mycket sanna ord: ”Ebola är en grym sjukdom, den dödar dem som älskar dig mest, de människor som är närmast dig och som tar hand om dig när du är sjuk".  Han kunde inte haft mer rätt. Jag hör ofta patienter och anhöriga säga detsamma.

När jag kom till Sierra Leone, gjorde jag det för att ingå i ett obstetrikprojekt, men nu arbetar jag med ebola. Jag återvände till ebolacentret i Kailahun för en vecka sedan. Då hade en gravid kvinna, Jeneba (inte hennes riktiga namn) just skrivits in. Hon var gravid i sjätte månaden med sitt femte barn. Jenebas by har drabbats hårt av epidemin, hon är en av elva medlemmar i samma familj som smittats. De flesta hade nu dött, bland andra hennes yngsta barn. Hon delar tält på ebolacentret med några av sina släktingar. Två unga bröder, nio år och åtta år gamla, låg på sängarna mittemot hennes.

Det stod klart från vårt första möte att fostret hade dött, Jeneba hade inte känt det röra på sig på flera dagar. Hon tycktes efter omständigheterna må ganska bra, hon hade inte ont och blödde inte, bara lite feber och diarré, men hon kunde gå omkring, prata och äta.

För pojkarnas del såg det mindre lovande ut. Den yngre av de två låg i sin säng, svag och slö. Han lyckades att sitta upp och dricka lite vätskeersättning, men han ville bara sova. Hans bror var medvetslös och blödde ur munnen och näsan. Pojkarnas föräldrar hade redan dött, pojkarna var ensamma, förutom personalen som vårdade dem. Det finns en punkt där man vet att man inte kan göra något mer, förutom att se till att patienterna inte behöver känna smärta och göra det så bekvämt för dem som det går, hålla dem rena och ge dem värdighet. En mänsklig beröring - för att säga att ”du är inte bortglömd och du är inte ensam”.

Jag tror inte att det är möjligt att någonsin vänja sig vid att se ett barn dö. De unga bröderna dog efter varandra, båda två inom 24 timmar.

Jeneba var på bättringsvägen och den andra dagen jag träffade henne, lyckades hon sitta utanför tältet. Vi pratade över isoleringsstaketet, jag frågade om hon visste varför barnet inte rörde sig. "Därför att det har dött, och jag vill att det ska komma ut nu". Jag förklarade hur det skulle gå till, men också att med ebola fanns risk ett hon skulle blöda väldigt mycket. Tillsammans gjorde vi en plan, hon skulle tillfriskna, bli starkare och bygga upp kroppen med vitaminer och näring så att vi skulle kunna göra det. "När du är bättre", sa jag, för att jag trodde det.

Samma dag som den andra brodern dog, fick jag veta att Jenebas tillstånd snabbt försämrats. Hon kämpade redan för att kunna andas, var illamående och kräktes. Vi tvättade av henne och gav henne medicin mot illamåendet. Hon dog några minuter efter. Jag borde förmodligen inte vara chockad att människor med ebola dör, men jag är det.

Jag försöker igen att förstå sjukdomen och tänker igen på ebolaexpertens ord. Patienterna i ebolacentret är de vi ser, en del lever och andra inte. Jag fokuserar på de människor som kommer att överleva tack vare att deras anhöriga är inlagda på centret.

Ebola är en kontaktsjukdom, undvik kontakt och risken elimineras. Isolering, skyddskläder och säkra begravningar räddar liv. Det är inte lika iögonfallande som skriva ut en överlevare, men det är avgörande saker för att stoppa den här epidemin.

Det ger mig en känsla av mening i arbetet att veta att vi kan lindra smärtan för dem inne på ebolacentret och skydda dem som lever utanför.

Bloggen skrevs den 5 september 2014. Benjamin har nu återvänt till London efter sitt första fältuppdrag för Läkare Utan Gränser.

Aktuellt om Sierra Leone

Ebola Västafrika gula skyddsdräkter
Nyheter från fältet

Priset för historiens största ebolautbrott - 972 409 417 kronor

Nära 973 miljoner kronor. Så mycket spenderade vi för att bekämpa historiens största ebolautbrott. I en ny rapport ger insyn i våra utgifter för insatsen.

I fokus

Athmahlägret i norra Syrien. En pojke får sin brännskada omlagd.

Syrien

Varför arbetar vi i Syrien?

  • Väpnad konflikt 
  • Flyktingar
Människor på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa. Läkare Utan Gränser gör ofta insatser i flyktingkriser.

Flyktingar

Vi arbetar världen över för att bistå flyktingar och internflyktingar med allt från psykologisk vård till livsviktig näringsersättning.

Ett av våra räddningsteam närmar sig en flyktingbåt för att ta personerna till räddningsfartyget MY Phoenix.

Medelhavet

Tiotusentals människor flyr från våld och oroligheter i sina hemländer och beger sig iväg på en farlig resa över Medelhavet till Europa.