Sjuksköterskan Mia Hejdenberg är på uppdrag i Tissi, Tchad, dit människor den senaste tiden flytt undan våldsamma sammandrabbningar i Darfur i grannlandet Sudan. För två veckor sedan tog sjukhuset där hon jobbar emot en anstormning av patienter med skottskador, så här berättar Mia om den dagen.
"För två veckor sedan kom telefonsamtalet. Samtalet man någonstans hade hoppats på att slippa, men som man någonstans innerst inne visste skulle komma. Förr eller senare. Vi satt och åt frukost tillsammans på lördagsmorgonen när informationen nådde oss. Nya strider i Darfur mellan två klaner hade resulterat i ett stort antal omkomna, och ännu fler skadade. Och nu var alltså 20 av dessa skadade på väg mot Tissi. Snabbt iväg till sjukhuset för att börja förbereda. Sterila kompresser, lindor och annat omläggningsmaterial, suturset (utrustningskit för att sy skärsår) och sterila handskar, antibiotika, smärtlindring och stelkrampsvaccin, nya tält och sängar... Allt fram i en rasande fart. Min företrädare på posten som supervisor på sjukhuset var lyckligtvis kvar i projektet, och hon hade varit med om liknande situationer ett par gånger tidigare. Med andra ord var hennes organisatoriska förmåga i det här fallet överlägsen min. Slutligen var alla förberedelser mer eller mindre klara, och det var bara att vänta på anstormningen.
Strax efter klockan 14 var det dags. Vad som följde det nästkommande dygnet är svårt att beskriva. Sammanlagt fick vi in 31 unga män den dagen, alla med skottskador av olika slag och med olika allvarlighetsgrad. Jag som aldrig förr sett en skottskada i hela mitt liv, har nu fått tillräckligt av den varan så det räcker och blir över. 24 timmars arbete och 4 timmars sömn senare fick vi ombord de 14 allvarligast skadade på ett flygplan tillhörande ICRC (International Committee of the Red Cross) och flugna till deras sjukhus i staden Abeche. Resten av de skadade har varit kvar på sjukhuset här i Tissi för omläggningar och behandling av olika infektioner, och skrivits ut allt eftersom. Och igår blev så slutligen den sista av dem utskriven. Av de 31 patienterna som kom in den där lördagen, var det bara en som inte klarade sig. En man med multipla skottskador i buken, som tyvärr avled redan den första natten. Men för de andra går livet vidare. Vissa har en längre tids rehabilitering framför sig, medan andra redan är ”up and running”. Vissa av patienterna sa redan innan de blev utskrivna att de vill bli friska så snabbt som möjligt för att kunna återgå till kampen i hemregionen i Darfur, Sudan.
De senaste två veckorna har det verkat vara hyfsat lugnt på andra sidan gränsen, men efter slutet på ramadan i förra veckan förutpås striderna att intensifieras igen. Återstår att se vad som händer. Vi befinner oss också mitt i regnperioden, vilket gör allt vad transporter heter ofantligt problematiskt. Ju mer det regnar, desto svårare blir det för patienterna att ta sig till oss för hjälp. Läkare Utan Gränser driver en liten klinik med enbart nationell personal i byn Um Doukhum, precis på gränsen till Darfur. Ur tillgänglighetssynpunkt är det egentligen där vi borde finnas, men närheten till gränsen gör det svårt, om inte omöjligt, för internationell personal att ens regelbundet åka dit. Än mindre verka där.
Men nu är det inte enbart för att hjälpa krigsskadade som vi är här. Vi har fortfarande våra undernärda barn att vårda, vi har fortfarande ett stigande antal malariapatienter att behandla, och överhuvudtaget att bistå en befolkning med tillgång till sjukvård. Hade vi, Läkare Utan Gränser, inte varit i Tissi, så hade det inte funnits mycket hälso- och sjukvård att tala om. Så vi fortsätter att vårda, behandla, och finnas här. Tills nästa telefonsamtal kommer."
