Hoppa till huvudinnehåll

En helgdag i Tchad

Publicerad 24 oktober 2013

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Mia är på plats i Tissi, Tchad, sedan i somras för att ge sjukvård till det stora antalet människor på flykt från Darfur.

Mia är på plats i Tissi, Tchad, sedan i somras för att ge sjukvård till det stora antalet människor på flykt från Darfur.

 Några av de 10 000-tals människor som flytt våldsamheter i Darfur i grannlandet Sudan.

 Några av de 10 000-tals människor som flytt våldsamheter i Darfur i grannlandet Sudan.

Vår sjuksköterska Mia är på uppdrag i Tissi, Tchad, dit människor den senaste tiden flytt undan våldsamma sammandrabbningar i Darfur i grannlandet Sudan. Arbetet med att ge sjukvård till människor som är på flykt från konflikten är ofta hektiskt. Men vissa dagar är det lugnare även där, här berättar hon om en helgdag som inföll nyligen.

– Du förstår, Mia, Gud sa till en av profeterna att han skulle döda sin son. Jag minns inte vem utav dem det var, eller, tja, i alla fall inte vad han kallas på franska. Men i alla fall, han skulle döda sin son, och han gick med på det. Men när han skulle offra sin son, så sa Gud till honom att inte göra det, och istället gav han honom ett lamm. Ja och sen kom Djävulen och sa samma sak, fast han liksom låtsades att han var Gud. Och han kom till flera profeter, som då gick med på att offra sina söner, men Gud kom med lamm. Ja, eller nåt i den stilen. Typ.

Jag sitter i en av våra bilar tillsammans med Sebastian och Ibrahim, en av våra chaufförer. Vi är på väg på en liten upptäcktsresa, en ”explo”, för att kolla upp en ny väg mellan Tissi och grannprojektet i Birnahal. Det är en helgdag i Tchad; Lammets fest, och av ren nyfikenhet ber jag Ibrahim att berätta exakt vad den här helgdagen symboliserar. Nog för att religionsundervisningen i skolan inte hörde till favoriterna, men jag kan ändå ganska lätt räkna ut vilken historia det är som ligger bakom.

Det är verkligen skönt att komma utanför byn i några timmar. I vanliga fall ser jag inte mycket annat än vår bas, vårt sjukhus, och vägen mellan de två. Nu kör vi på trånga stigar, över fält, mellan träd. Man känner sig fri på något sätt. Till slut kommer vi fram till Wadi Bolong, ungefär 8 km från Tissi. Ett vattendrag som tidigare inte gått att ta sig över, men som nu, när det är varmare och torrare, går att vada över. Det här är mötesplatsen där vi ska invänta teamet från Birnahal. Lyckligtvis är vi där först, och kan unna oss att sitta ner i skuggan, dricka lite kallt vatten, knapra på ett kex, och beundra scenen som utspelar sig framför oss. Ett antal kvinnor sitter i sanden och tar hand om tvätten, några barn leker i vattnet, en pojke korsar den lilla floden med sin åsna. Han visar stolt upp den machete han använt för att hjälpa sin far att hugga ner grenar. Det känns som att man är i en annan värld. Efter en knapp timme dyker det andra gänget upp, vi utbyter varor och småpratar en stund innan det är dags för oss att vända tillbaks.

Det är lugnt i Tissi, det är lugnt på sjukhuset. Folk är upptagna med att förbereda kvällens festligheter, och vi kan ta det lite lugnare än vanligt. Vi har beställt två grillade lamm och läsk till hela teamet, såväl internationella som lokalanställda medarbetare. Vi kommer från olika håll och från olika bakgrunder, men ikväll firar vi lammet som Gud gav till den där profeten, eller hur det nu var. Vi är tillsammans.