Burundi, Afrika, år 2000: Läkare Utan Gränser arbetar i ett område som tidigare inte drabbats av malaria. Nu insjuknar både vuxna och barn. De behandlas med klorokin men tillfrisknar inte. Det står klart att malariaparasiten blivit resistent mot de vanligast använda läkemedlen. Alternativ finns, men vi får inte använda dem eftersom regeringen anser att de är för dyra. Om vi ska få vara kvar i landet måste vi följa dessa regler. Debattartikel publicerad i Östgötacorrespondenten.
Genève, Europa, år 2007: Det första resultatet av ett samarbete mellan Drugs for Neglected Diseases initiative (DNDi) och läkemedelsföretaget Sanofi Aventis presenteras: malariamedlet artesunat + amodiakin. Det tas i tre dagar och är effektivt mot resistent malaria. Läkemedlet säljs utan vinst och blir därigenom betydligt billigare än ett liknande, patenterat läkemedel som hittills varit det enda på marknaden. Med hjälp av den Globala fond som finns för bekämpning av hiv, tuberkulos och malaria har fattiga länder råd att köpa och använda det.
Hur hänger det här ihop och vad är det som hänt under dessa sex år? Genom att vittna om vad vi såg i Burundi och på andra håll i Afrika och genom att styrka intrycken med vetenskapliga undersökningar, försökte vi få världssamfundet att reagera. Men den politiska viljan och därmed pengarna saknades.
Därför använde Läkare Utan Gränser en del av prispengarna från Nobels fredspris 1999 till att skapa en organisation, DNDi, för utveckling av läkemedel mot försummade sjukdomar. Parallellt med detta har vi tillsammans med andra aktörer lyckats påverka WHO att ändra riktlinjerna för behandling av malaria och få afrikanska stater att ändra sina behandlingsprotokoll.
Samtidigt har malaria i Afrika blivit alltmer resistent, spritts till nya områden och till nya befolkningar genom folkomflyttningar i spåren av tilltagande fattigdom, inbördeskrig och miljöförändringar. Hälsovården har på många håll kollapsat till följd av ökningen av hiv och tuberkulos, bristen på pengar och personal.
Naturligtvis vore det bra om det fanns ett vaccin mot malaria men det dröjer, liksom resultaten av mer eller mindre fantasifulla försök att introducera sterila mygghannar eller malariaresistenta mygghonor. Läkare Utan Gränser kan inte vänta på detta, och framför allt kan inte alla de människor med malaria vi möter i våra program vänta. Vi måste se till att de metoder som faktiskt finns också kommer till användning. Förutsättningarna finns – resultaten kan bli dramatiska!
PehrOlov Pehrson
Läkare Utan Gränser
Infektionsläkare Karolinska Universitetssjukhuset
