Över hälften av de 35 miljoner människor som lever med hiv vet inte att de är infekterade av viruset. I landsbygdsdistriktet Gutu i Zimbabwe arbetar vi tillsammans med hälsoministeriet för att söka upp människor som är i behov av behandling. Vår medarbetare Solenn Honorine berättar om arbetet under en natt på kliniken.
17:55
Vid testplatsen skimrar två vita tält i natten. Om man går tio steg från tälten så slukas man direkt av det kalla mörkret – det är ingen måne i natt, så det är bara stjärnorna som lyser genom landsbygdens glesa träd. Hög musik pumpar ut från en handfull barer som ligger ett hundratal meter bort.
En liten grupp av män knuffas lite framför en av våra lastbilar som är parkerad vid sidan av gatan. Det här är nattkliniken. De hojtar, skämtar och knuffar varandra. En av dem tar tag i min hand och börjar prata shona.
– Vad heter du?
– Solenn, trevligt att träffas.
– Ditt namn lyser upp planeten, gumman.
Han stinker av öl.
18:02
I ett av de tre rummen som är ordnade i lastbilen sitter Ireen Matingwina, en sjuksköterska som jobbar för Zimbabwes hälsodepartement. Hon förbereder maskinen som kan mäta CD4-nivån i ens blod – ett mått på hur mycket förödelse som hiv har tillfogat ens kropp. Ju lägre nivå, desto mindre risk finns det för att patienten drabbas av en opportunistisk infektion som tuberkulos och när nivån har sjunkit under en viss nivå kan en hivpositiv person påbörja antiretroviral behandling (ARV).
Maskinen är en förvånansvärt liten mörk låda, ungefär i samma storlek som ett vanligt första hjälpen-kit. Ireen utför ett par tester för att försäkra sig om att den fungerar – en enkel rutin som bygger på att sätta i ett prov och trycka på en knapp. Enkelt, och väldigt praktiskt i en landsbygdsmiljö.
18:10
Två lampor blinkar: maskinen fungerar, och vi är redo att börja. Vi går ut från lastbilen. Min fulla vän verkar vara inställd på att imponera på sina vänner genom att stöta på främmande kvinnor. Jag ler artigt, och kilar iväg till ett av tälten.
Vår medicinska rådgivare Thokozile Dhodho har krupit upp i sin stol och gnuggar sina händer mot kylan som biter kallare för varje minut som går. Hon är en varsam kvinna med korta mjuka flätor och ett tufft jobb; hon är den som måste informera männen om deras diagnoser och förklara vad som står på spel. Dessutom måste hon se till att de som testas negativt förblir negativa.
– Ibland är det lite svårt att hantera dem. Men det är det bästa stället att nå ut till dem som verkligen behöver testa sig. Du vet hur män är – de går inte till kliniken. Men om de ser oss här så uppmuntrar de och stärker varandra så att de går och testar sig. Oftast så är det första gången de testar sig någonsin, säger Thokozile.
Detta trots att en av sex vuxna i Zimbabwe är infekterade av hiv. Statistiskt sett så är det dubbelt så stor risk att en zimbabwier är hivpositiv än att en amerikan lider av diabetes.
18:14
Ett testresultat är klart – en liten papperslapp med ett plus eller ett minus.
– Här har vi en positiv, säger Thokozile.
18:15
Vi hör fotsteg i gräset utanför. Mannen kommer för att få beskedet. Oj då. Det är min fulla vän. Andrew.
Han nickar mot mig, och säger att det inte är några problem att jag stannar. Han drar ner sin Arsenal-keps och sätter sig i plaststolen, lutar sig bakåt med fingrarna korsade. Om jag bara kunde försvinna. Jag klarar inte av att se den här mannen, vars hemlighet jag vet utan att han vet det.
18:16
– Kom igen, ge mig mina resultat nu! Jag är positiv, va? Bara säg att jag är positiv, så att vi kan gå vidare, säger Andrew.
Thokozile tittar på honom, väntar ett tag, och sänker sin röst.
– Du har tagit testet. Du vet vad det är, eller hur? Är du redo att höra resultatet?
Mannen nickar, genast nykter.
– Det är positivt.
Så det är alltså så här någon ser ut när deras liv sveps bort framför deras ögon.
18:17
De pratar. Om riskerna, om hans liv och om hans sexualliv. Han är fyrtio år gammal och har varit skild i fem år. Han har haft flickvänner. När Thokozile frågar honom om han har en stadig sexpartner gör han ett tappert försök att skämta, och pekar på mig.
– Bara en för tillfället.
18:32
Andrew lämnar oss för att få sina CD4-resultat från Ireen i lastbilen. I den rika delen av världen, där bara 6,5 procent av alla hivpositiva lever, så hade han fått antiretrovirala mediciner (ARV) direkt. Den medicineringen skulle inte bara se till att han inte blev sjuk av hiv; den sänker också dramatiskt risken för att han skulle smitta sin flickvän, även om de efter en vild natt skulle glömma att använda kondom. En färsk studie som analyserade cirka 40 000 fall av oskyddat sex hittade inte några fall av överföring där den ena partnern var negativ och den andra positiv, men med omätbara virusnivåer – något som tydligt visar att hans eller hennes behandling fungerar optimalt.
Andrew vet att han behöver ARV-behandling.
– Var kan jag få tabletter? var hans första fråga.
I fattiga länder måste dock knappa resurser användas varsamt. Om hans immunsystem fortfarande är starkt så måste han vänta.
Andrew lommar iväg in i den becksvarta bushen. Han orkar inte träffa sina vänner just nu, vännerna som han stod och tjafsade med bara minuter tidigare.
18:44
En tonåring testar sig i lastbilens andra rum. Ett litet stick i hans pekfinger – han blinkar inte ens. Ireen trycker på fingret, och blod sipprar långsamt ut på en papperslapp. Hon lägger den i maskinen. Nu väntar vi på resultatet.
18:49
Vi går på en liten promenad.
Det känns som att vi är med i en westernfilm: en stor bred grusväg omgiven av en handfull låga byggnader. Vi lämnar lastbilsljuset och rör oss istället, likt två nattfjärilar, mot det gula och blåa ljuset som kommer från barerna vid gatan. Den första baren är tom, förutom ett litet barn som leker på det kala betonggolvet. Ägarna gör sig redo för att slå igen. På andra sidan gatan spelar ett par män biljard på ett slitet bord. Det ”hippa” stället ligger längre ner på gatan: musiken pumpar, röster och rop ekar ut på gatan. Nöje för männen efter en slitsam dag på fälten.
18:59
Andrew är tillbaka i Thokoziles tält. Hans CD4-nivåer ligger på 465. Lyckligtvis så har Zimbabwe infört de nyaste riktlinjerna från WHO, som har satt tröskeln för att inleda behandling vid 500. Andrew kommer att kunna börja sin behandling så fort som han kommer in för konsultation nästa vecka. Thokozile tar hans telefonnummer så att han kan nås om han inte har dykt upp de kommande dagarna.
19:14
Tonåringen som precis tog testet kommer in i Thokoziles tält.
– Är du redo? frågar Thokozile. Det är han.
– Det är negativt.
Han sätter fingrarna runt näsroten, blundar och pustar ut. Jag kan höra dunkandet från hans hjärtslag. Han är 17 år och har en flickvän. Han insisterar på att de båda är oskulder.
– Vissa föds ju med det, tillägger han.
Han svär på att de aldrig kommer ha sex så att de undviker att bli infekterade.
– Jag kan kontrollera mig själv!
Thokozile informerar honom om att han kan få kondomer gratis här – utifall att hans biologiska drift skulle svepa iväg hans bästa intentioner.
19:41
Ireen berättar för mig att när Andrew till slut kom tillbaka från bushen så berättade han för sina vänner att hans test var positivt. Hans bror kramade honom och gav honom råd.
– Det är ett bra tecken, han accepterade sina resultat, säger Ireen.
En liten vinst mot viruset.
20:24
Inga fler patienter, dags att packa ihop.
Det har varit en seg natt. Trettiotre test; två positiva. Den ena var Andrew, den andra var en 47 år gammal kvinna som sa att hon utan lycka hade försökt att få sin man och sina barn att gå och testa sig – hon vet att han har varit otrogen. Hon lovade att dra honom till kliniken snart.
21:06
Tillbaka i staden Gutu. Imorgon kommer vi att sätta upp tält och lastbil någon annanstans, och söka upp andra människor som behöver påbörja behandling, även om de inte vet det än.
