Hoppa till huvudinnehåll

En seger att få vinka adjö

Publicerad 17 mars 2017
Hella Hultin i Jemen
Foto: Hella Hultin
Idag lyckades jag få en bild på henne där hon faktiskt inte gråter, och det känns som en seger att få vinka adjö till henne och hennes mamma.

Idag har jag skrivit ut den treåriga flickan som vi opererade för tarmvred. Hon har verkligen haft ett komplicerat sjukdomsförlopp, både vad gäller tarmfunktionen och sina lungor. 

Den långa tiden på intensivvårdsavdelningen gjorde henne apatisk och svag, och det dröjde innan hon fick sin aptit tillbaka. Att flytta till vanlig avdelning förbättrade läget, men det var svårt att få henne att gå själv och att börja leka igen. Fortfarande skriker hon när hon ser mig, jag brukar ju tyvärr vara den som gör henne illa. Hennes mamma och jag är dock numera vänner, och hon förstår hur viktigt det är för hennes dotter att hitta det normala igen. Idag lyckades jag få en bild på henne där hon faktiskt inte gråter, och det känns som en seger att få vinka adjö till henne och hennes mamma.

Det är dags även för mig att åka hem, imorgon jobbar jag min sista dag här i Khamir. En månad har varit både mycket lång och försvunnit blixtsnabbt – så mycket har hänt! Så många nya människor jag lärt känna, så många livsöden jag fått ta del av.

Att återvända till kliniskt rena Sverige med vårt sanslösa slöseri av allt som det är brist på här – vatten, elektricitet, mat, sjukvårdsmateriel av alla de slag – det känns overkligt. Jag vet att jag flera veckor framåt kommer att hoppa till när något smäller och få hjärtklappning  när jag hör flygplansmuller, men jag vet också att det kommer att gå över. Jag kan bara innerligt önska att detta någon gång ska ske även för människorna i Jemen.