En spännande utmaning
Tiden går fort och nu har jag redan varit på plats här i Haiti i två veckor. Fram tills nu så har jag arbetat sida vid sida med Angelique, sjuksköterskan från Rwanda vars plats jag tar över. Nu har hon lämnat projektet.
Eftersom jag är van vid att arbeta inom akutsjukvården känner jag att jag är på bekant mark, även om det finns många skillnader mellan vår akutmottagning här och akuten hemma i Stockholm. Jag är placerad på Läkare Utan Gränsers traumasjukhus i förorten till Port au Prince, huvudstaden i Haiti. Här tar vi emot patienter med olika besvär, men mest trauma. Vi stabiliserar patienterna och sedan refereras de vidare till andra sjukhus för ytterligare vård i de fall det behövs. Vid behov kan vi skicka patienterna i våra ambulanser tillsammans med personal från akuten.
Jag är här som handledare för sjukskötersketeamet, vilket betyder att jag ska stötta och underlätta för sjuksköterskorna på sjukhuset. Det kan handla om allt från att lägga schema till att hålla i utbildningar, inventera och beställa material och att aktivt stötta och handleda personal i det dagliga arbetet. Det är mycket nya arbetsuppgifter men det tuffaste av allt är att det är på franska. Jag brukar ha ganska lätt för att lära mig nya språk- och visst går det framåt, men det blir en del knasiga felformuleringar ibland. En dag skulle jag säga att patienten gick direkt på gipset, men jag råkade använda det spanska ordet för “gå” (“pisar”). På franska betyder det “kissa”.... Som tur var så förstod kollegan jag pratade med att jag hade sagt fel.
Patienterna här kommer in med skador som vi sällan ser där jag jobbar i Stockholm. Jag har till exempel redan sett fler skottskador här de senaste två veckorna än vad jag har sett under fyra år i Sverige. Det råder ingen tvekan för mig om varför Läkare Utan Gränser har valt att öppna ett traumasjukhus just här. Samtidigt så har vi inte alls har samma resurser som vi har hemma i Sverige. Här kan vi ta blodprover för glukos, hemoglobin, blodgruppering, urinsticka och graviditetstest och så kan vi göra slätröntgen, som läkaren själv får bedöma. Detta gör att läkare och sjuksköterskor måste lita mycket på sina erfarenheter och kliniska blickar. Det är nog den största skillnaden här jämtemot arbetet hemma i Sverige. Det är en utmaning men en väldigt spännande sådan.
