Efter en dag med briefings i Belgrad åker jag ner till södra Serbien, till den lilla staden Presevo. Här ligger registreringscentret för människor som kommer till Serbien från Makedonien.
En halvtimma efter att vi har anlänt till Läkare Utan Gränsers kontor i Presevo får vår projektkoordinator meddelandet att Kroatien har stängt sin gräns mot Serbien. Om gränsen stängs i Kroatien får detta genast en dominoeffekt som även påverkar Serbien, Makedonien och Grekland. Människor som väntar på att ta sig vidare från ett land till ett annat blir strandsatta.
Ovanför kontoret har Rädda Barnen en lokal och vi gör ett kort besök hos dem. De har plats för ca 80 kvinnor och barn och några ensamkommande tonåringar att tillfälligt sova en natt eller två i väntan på att tågen ska avgå från Presevo mot Sid i norra Serbien. Vi möts av liv och rörelse. Ett tiotal barn leker intensivt i lekhörnan, små bråk utbryter bland de yngre barnen och de äldre syskonen medlar. Några har redan lagt sig för att vila i våningssängarna. Det är trångt men varmt. Ute är det endast några plusgrader.
Vid halv åtta på kvällen får vi information att gränsen återigen har öppnat. Detta innebär att de ca 700 människor som väntat vid tågstationen i Tabanovce vid Makedonska gränsen, nu kommer börja röra sig mot Serbiska gränsen. Vi åker ut till RAP (Refugee Aid Point) som är första anhalten på serbiska sidan av gränsen. På vägen dit i byn Miratovac passerar vi uppställda bussar, redo att köra folk till Presevo, en 7 km lång resa som är gratis. Vi passerar även taxibilar som står 500 meter innan bussarna, redo att utnyttja och ge missvisande information till dem som passerar. De kan berätta att ”tyvärr så går det inga bussar, men jag kan ta dig till Presevo för 15 Euro”. Vägen mellan Miratovac och RAP är en 2,5 km lång grusväg och denna sträcka får flyktingarna gå till fots. Vid RAP-stationen är det tomt. Ännu har inga människor på flykt börjat anlända. I Tabanovce måste alla kliva av tågen som fört dem genom Makedonien och sedan korsa gränsen till Serbien till fots. Denna sträcka på 1,5 km går över ett stort lerfält. Läkare Utan Gränser har försökt förbättra sträckan genom att lägga grus längs med vägen men nattetid är det kolsvart och lätt att gå vilse.
Efter en kort rundvandring av RAP börjar de första flyktingarna komma. Först kommer de unga pojkarna och männen, de som går snabbast. De passerar genom metalldetektorn och låter sitt bagage röntgas. Sedan passerar de ett antal uppställda containrar där de kan få mat, kläder, filtar, medicinsk hjälp eller skydd mot kylan om de vill vila en stund. Pojkarna skyndar igenom, de nästan springer. De vill snabbt igenom för att kunna fortsätta till Presevo där registreringen sker.
Efter de unga pojkarna och männen kommer familjerna, de gamla och de handikappade. Små barn som leds i handen. Andra som sovande bärs av en förälder. En barnsulky skjuts genom leran i uppförsbacken till RAP. Månen lyser vackert igenom dimman. På avstånd syns ljusen från Makedonien. Det enda som avtecknas i mörkret över lerfältet är ljuskällorna från migranternas pannlampor när de kommer gående, i vad som tycks som en aldrig sinande ström. Jag får en klump i halsen. Jag tänker på vad alla dessa människor redan varit med om på sin resa. Alla hinder och svårigheter som de mött. Ovissheten om eller när gränserna stängs igen, vilket gör att många aldrig vågar vila särskilt länge. Fortfarande långt kvar till slutdestinationen.
Någon sa till mig igår att ”alla har sett bilder på människor på flykt genom Europa. Men en bild luktar inte, den gråter inte eller skriker”. Ikväll var det en tyst ström av människor som passerade förbi.
