Trots att det har gått ett år sedan över 700 000 rohingyer tvingades fly från Myanmar till Bangladesh nekas de än i dag sina rättigheter. De lever hopträngda i tillfälliga flyktingläger under oacceptabla förhållanden och är fångade i en ond cirkel av lidande och sjukdomar.
Den 25 augusti förra året inledde den myanmariska armén återigen så kallade ”rensningar” mot befolkningsgruppen rohingya i delstaten Rakhine. Det utbredda våldet och förödelsen tvingade över 700 000 att fly in i angränsande Bangladesh. Där fanns redan 200 000 rohingyer som hade flytt efter tidigare våldsvågor. Totalt bor nu alltså över 900 000 rohingyer i distriktet Cox’s Bazar i Bangladesh.
Det senaste året har våra team på plats haft över 656 200 patientbesök på 19 vårdcentraler och mobila kliniker. Det är mer än två tredjedelar av människorna som bor i lägren. I början var hälften av de skador vi behandlade våldsrelaterade. Men efter en tid började vi se andra hälsorelaterade åkommor som kan kopplas till de överfulla lägren, och de ohygieniska förhållanden som råder där.
Ansar och hennes son Salim Ullah får vård på vårt sjukhus i Goyalmara, Bangladesh. Foto: Pablo Tosco/Angular.
– Det är oacceptabelt att diarré fortfarande är ett av de största hälsoproblemen vi ser i lägren. Inte ens den infrastruktur som ska täcka de mest grundläggande behoven är på plats. Det har stor påverkan på människors hälsa, säger Pavlo Kolovos, ansvarig för vår insats i Bangladesh.
Gjorts statslösa i Myanmar
Trots att Bangladesh visade stor generositet när de öppnade gränsen så är flyktingarnas framtid, såhär 12 månader senare, fortfarande osäker. Värdnationer i regionen har vägrat ge dem en rättslig status, trots det faktum att de är flyktingar och Myanmar har gjort dem statslösa.
– Vi har hamnat i en situation där det är svårt att ens kalla rohingyer flyktingar, säger Kolovos. Genom att vägra erkänna rohingyers rättigheter som flyktingar, eller ge dem någon annan juridisk status, gör ingripande regeringar och andra organisationer att de fortfarande är sårbara och utsatta.
Givare och regeringar som har inflytande över Myanmars regering har också misslyckats med att visa det ledarskap som behövs för att få dem att upphöra med förföljelsen av rohingyer, vilket är orsaken till att människor tvingats fly.
Tvååriga Del Kayes har haft mässling, men överlevde. Han och hans familj flydde från Myanmar till Bangladesh i oktober förra året. Foto: Mohammad Ghannam/Läkare Utan Gränser.
Dessutom är den FN-ledda humanitära insatsen i Bangladesh just nu bara finansierad till 32 procent. För sjukvård saknas mer än 80 procent av finansieringen, vilket gör att det är brist på livsnödvändig sjukvård. Rohingyer är sedan länge exkluderade från vården i Myanmar så vaccinationsgraden är väldigt låg i befolkningsgruppen. Förebyggande hälsoåtgärder är därför avgörande. Vaccinationskampanjer, som Läkare Utan Gränser stöttar, har bidragit till att förebygga utbrott av kolera och mässling, samt att bromsa spridningen av difteri.
Långt ifrån en accepterad humanitär standard
Under förevändningen att rohingyerna snart kommer att kunna återvända till Myanmar har den humanitära insatsen hindrats av restriktioner för långsiktigt och hållbart stöd. De förhållanden som rohingyerna uthärdar i de tillfälliga lägren håller långt ifrån en accepterad humanitär standard. Flyktingarna bor fortfarande i samma temporära skydd av plast och bambu som byggdes när de först kom dit.
Det överfulla flyktinglägret Kutupalong i Bangladesh. Foto: Patrick Rohr.
– I ett område där cykloner och monsunregn är vanliga finns det nästan inga stabila byggnader för rohingyerna. Det har en stor påverkan på deras säkerhet och värdighet, säger Kolovos.
En flykting som vårt team pratade med beskriver den utsatthet hans familj upplever i lägret:
– När det regnar sitter vi alla tillsammans, hela familjen. Vi måste hålla i huset så det inte blåser bort. På natten är det väldigt mörkt här, och vi har inga lampor.
Mer hållbara lösningar behövs
Med tanke på det våld som rohingyerna utsatts för i Myanmar, och det trauma som det orsakat, är resurserna för att behandla psykiska problem och skador efter sexuellt våld fortfarande otillräckliga. Bristen på juridisk status gör det hela än mer komplicerat eftersom det hindrar människor från att få tillgång till rättssystemet. Dessutom hindras rohingyerna med våld från att lämna lägren. De flesta flyktingarna har dålig tillgång till rent vatten, latriner, utbildning, arbetsmöjligheter samt hälso- och sjukvård.
– Dessa restriktioner begränsar inte bara hur mycket eller hur bra stöd de kan få, det innebär också att rohingyerna är helt beroende av humanitär hjälp. Det tar bort alla möjligheter för dem att bygga en framtid och gör varje dag till en onödig kamp för överlevnad, säger Kolovos.
Många av de flyktingarna som våra team har pratat med är väldigt oroliga för framtiden.
– Jag har förlorat min styrka och förmåga att arbeta. Jag har alltid så många bekymmer och oroar mig för framtiden. Jag tänker på mat och kläder, men också på fred och vårt lidande, säger Abu Ahmad, som är pappa till åtta barn.
Det måste komma till stånd mer hållbara lösningar eftersom flyktingarna sannolikt kommer att behöva stanna länge i lägren.
– Faktum är att hundratusentals rohingyer har tvingats fly till Bangladesh och andra platser i årtionden. Och det kan dröja årtionden tills de säkert kan återvända till Myanmar, om någonsin. Omfattningen av deras lidande kräver en mycket större insats - lokalt, regionalt och globalt, säger Kolovos. Under tiden måste påtryckningar utövas på Myanmars regering för att stoppa förföljelsen av rohingyer.
