Hoppa till huvudinnehåll

Ett klassiskt läkarfel

Publicerad 4 februari 2016

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Ett av de små patienterna på sjukhuset i Katanga, Kongo-Kinshasa.

Ett av de små patienterna på sjukhuset i Katangaprovinsen i Kongo-Kinshasa. 

Jag kommer att tänka på flickan som jag gav min hand. Och jag känner mig med ens så dum och trög. Jag har gjort ett klassiskt läkarfel. 

Klockan är fem på morgonen. Det är varmt i avdelningssalen. Här trängs patienter och föräldrar. Vi har begränsat antalet familjemedlemmar till en per patient. Utanför sjukhusbyggnaden ligger fäderna på marken eller i sängar av metall utan dynor och försöker sova under den bara himlen. Jag svettas som vanligt. Stetoskopet skaver i nacken. Jag har jobbat intensivt i 10 timmar, men det är så mycket kvar att göra. Jag har inte ens hunnit titta till alla ännu. Vi har inte tillräckligt många sjuksköterskor. De hinner inte kontrollera alla patienter och knappt dela ut medicinerna. Hela natten fortsätter nya patienter komma.

De mest sjuka patienterna stannar många dagar på sjukhuset i Kongo-KinshasaDe mest sjuka patienterna stannar många dagar. Det är oerhört tillfredsställande att se hur deras oro övergår i tacksamhet. 

Jag tänker på pojken som ligger medvetandesänkt i sängen och om och om igen skriker medan han spänner hela kroppen. Det går inte att få kontakt med honom. Han spänner käkarna, armar och ben på ett sätt som får mig att tänka på tetanus – stelkramp. Pulsen varierar på ett oroväckande sätt. Jag vill inte att han får ett hjärtstopp. Jag har gett honom kramplösande medicin trots att det inte rör sig om klassiska ”epileptiska” kramper. Det har lugnat sig lite.

Ett par sängar bort ligger flickan med den sjuka levern och gulsoten, hon som har slutat att kissa och som vi försöker behandla med dropp och vätskedrivande bland annat. Ögonen har bara blivit gulare och gulare de senaste dagarna. Kanske beror det på att malarian har sönder hennes blodkroppar (och fritt hemoglobin i blodet är giftigt för njurarna). Om vi inte får igång hennes njurar snart så kommer det inte sluta väl.

Mot väggen i andra änden av rummet ligger flickan med uttorkning pga diarréer om har pågått i flera dagar. Vi ger henne vätskeersättning och behandling för parasitinfektioner, men det har inte gett med sig på flera dagar. Hon har fortfarande tecken på uttorkning.

I andra salen ligger 4 barn som håller på att få blod. Två av dem har feber, vilket gör det svårt att utvärdera om de har fått en reaktion av blodet som ges. I värsta fall är blodet som ges smittat av bakterier som skulle kunna ge en blodförgiftning.

Jag har jag nästan hunnit titta till alla patienter. Jag möter en fyra årig flickas blick. Hon ligger och tittar på mig i sängen hon delar med sin mor och en annan patient med sin mor. Hennes ögon ser lugnt på mig. Jag lägger min hand framför henne och hon lägger sin hand i min. Med min tumme stryker jag henne över handryggen under ett kort ögonblick innan jag fortsätter till nästa patient. Det är ett försök till någon slags tröst.

Ett par dagar senare sitter jag i ett litet flygplan och ser savannen och skogarna i Katangaprovinser nedanför mig. Mitt uppdrag i för Läkare Utan Gränser är slut för den här gången. Det är mycket som för genom huvudet. Många ögonblick som finns kvar. Många människor som har satt sina spår. Glädjen i att alla de patienterna som jag berättade om under den här intensiva natten överlevde. Att vi har gjort skillnad. Att jag har varit delaktig i detta.

En flicka på väg att skrivas ut från sjukhuset i Katanga, Kongo-KinshasaFlickan som gav mig sin hand har satt på sig sin finaste prinsessklänning när det är dags att skrivas ut. 

Jag kommer att tänka på flickan som jag gav min hand. Och jag känner mig med ens så dum och trög. Jag har gjort ett klassiskt läkarfel. Hur kan jag tro att det bara är vi som åker hit och hjälper? Att det bara är jag som ger? Det var ju hon som gav mig sitt stöd. En liten fyraårig flicka som tyckte att jag såg ut att behöva hjälpande hand. En flicka som förstod vad en utsträckt hand innebär. Att det ska vara så svårt att förstå! Och jag som har gått i skolan i 18 år. Människorna här, de finns här för oss, om vi tillåter det. Det är något naturligt och bland det mest underbara med att vara människa. Det är det som gör oss till civiliserade. Att förstå och sedan svara när en hand sträcks ut emot en, bildligt och ibland även synligt. Att vi alla kan hjälpa till. Att vi alla är här för varandra. 

Relaterade nyheter

Ida Moberg utanför barnavdelningen i Numbi, Kongo-Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Skottlossning

"Adrenalinet rusar rejält i blodådrorna och jag kan inte minnas när jag var så rädd senast. Den pågående middagen får abrupt avbrytas och vi skyndar oss istället till säkerhetsrummet."
- Ida Moberg, läkare, Kongo-Kinshasa.

Den pågående regnsäsongen gör vägarna svårframkomliga i den bergiga södra Kivu-provinsen, Kongo-Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Att göra sig förstådd

"Just problem med framkomligheten är en av de största utmaningarna här i den bergiga södra Kivu-provinsen. Den pågående regnsäsongen gör att vägarna är extra svårframkomliga."

Utsikten över Kivusjön, Kongo-Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

"Det gäller att vara flexibel"

"Mitt huvud är fyllt av förväntningar inför morgondagens avresa mot byn Numbi i södra Kivuprovinsen. Äntligen är det dags att bege sig ut i fält på riktigt!"

En patient med kolera får vätskeersättning.
Kongo-Kinshasa

Värsta kolerautbrottet på 20 år

Koleraepidemin i Kongo-Kinshasa växer och har nu nått huvudstaden. En tätbefolkad stad utan tillgång till rent dricksvatten och sanitet gör läget extra känsligt. Därför har vi förstärkt vår insats med extra personal på plats.