Hoppa till huvudinnehåll

Ett klassiskt läkarfel

Publicerad 4 februari 2016

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Ett av de små patienterna på sjukhuset i Katanga, Kongo-Kinshasa.

Ett av de små patienterna på sjukhuset i Katangaprovinsen i Kongo-Kinshasa. 

Jag kommer att tänka på flickan som jag gav min hand. Och jag känner mig med ens så dum och trög. Jag har gjort ett klassiskt läkarfel. 

Klockan är fem på morgonen. Det är varmt i avdelningssalen. Här trängs patienter och föräldrar. Vi har begränsat antalet familjemedlemmar till en per patient. Utanför sjukhusbyggnaden ligger fäderna på marken eller i sängar av metall utan dynor och försöker sova under den bara himlen. Jag svettas som vanligt. Stetoskopet skaver i nacken. Jag har jobbat intensivt i 10 timmar, men det är så mycket kvar att göra. Jag har inte ens hunnit titta till alla ännu. Vi har inte tillräckligt många sjuksköterskor. De hinner inte kontrollera alla patienter och knappt dela ut medicinerna. Hela natten fortsätter nya patienter komma.

De mest sjuka patienterna stannar många dagar på sjukhuset i Kongo-KinshasaDe mest sjuka patienterna stannar många dagar. Det är oerhört tillfredsställande att se hur deras oro övergår i tacksamhet. 

Jag tänker på pojken som ligger medvetandesänkt i sängen och om och om igen skriker medan han spänner hela kroppen. Det går inte att få kontakt med honom. Han spänner käkarna, armar och ben på ett sätt som får mig att tänka på tetanus – stelkramp. Pulsen varierar på ett oroväckande sätt. Jag vill inte att han får ett hjärtstopp. Jag har gett honom kramplösande medicin trots att det inte rör sig om klassiska ”epileptiska” kramper. Det har lugnat sig lite.

Ett par sängar bort ligger flickan med den sjuka levern och gulsoten, hon som har slutat att kissa och som vi försöker behandla med dropp och vätskedrivande bland annat. Ögonen har bara blivit gulare och gulare de senaste dagarna. Kanske beror det på att malarian har sönder hennes blodkroppar (och fritt hemoglobin i blodet är giftigt för njurarna). Om vi inte får igång hennes njurar snart så kommer det inte sluta väl.

Mot väggen i andra änden av rummet ligger flickan med uttorkning pga diarréer om har pågått i flera dagar. Vi ger henne vätskeersättning och behandling för parasitinfektioner, men det har inte gett med sig på flera dagar. Hon har fortfarande tecken på uttorkning.

I andra salen ligger 4 barn som håller på att få blod. Två av dem har feber, vilket gör det svårt att utvärdera om de har fått en reaktion av blodet som ges. I värsta fall är blodet som ges smittat av bakterier som skulle kunna ge en blodförgiftning.

Jag har jag nästan hunnit titta till alla patienter. Jag möter en fyra årig flickas blick. Hon ligger och tittar på mig i sängen hon delar med sin mor och en annan patient med sin mor. Hennes ögon ser lugnt på mig. Jag lägger min hand framför henne och hon lägger sin hand i min. Med min tumme stryker jag henne över handryggen under ett kort ögonblick innan jag fortsätter till nästa patient. Det är ett försök till någon slags tröst.

Ett par dagar senare sitter jag i ett litet flygplan och ser savannen och skogarna i Katangaprovinser nedanför mig. Mitt uppdrag i för Läkare Utan Gränser är slut för den här gången. Det är mycket som för genom huvudet. Många ögonblick som finns kvar. Många människor som har satt sina spår. Glädjen i att alla de patienterna som jag berättade om under den här intensiva natten överlevde. Att vi har gjort skillnad. Att jag har varit delaktig i detta.

En flicka på väg att skrivas ut från sjukhuset i Katanga, Kongo-KinshasaFlickan som gav mig sin hand har satt på sig sin finaste prinsessklänning när det är dags att skrivas ut. 

Jag kommer att tänka på flickan som jag gav min hand. Och jag känner mig med ens så dum och trög. Jag har gjort ett klassiskt läkarfel. Hur kan jag tro att det bara är vi som åker hit och hjälper? Att det bara är jag som ger? Det var ju hon som gav mig sitt stöd. En liten fyraårig flicka som tyckte att jag såg ut att behöva hjälpande hand. En flicka som förstod vad en utsträckt hand innebär. Att det ska vara så svårt att förstå! Och jag som har gått i skolan i 18 år. Människorna här, de finns här för oss, om vi tillåter det. Det är något naturligt och bland det mest underbara med att vara människa. Det är det som gör oss till civiliserade. Att förstå och sedan svara när en hand sträcks ut emot en, bildligt och ibland även synligt. Att vi alla kan hjälpa till. Att vi alla är här för varandra. 

Relaterade nyheter

Elisabeth Chihemba och hennes treårige son Elris Kamo i kolerabehandlingscentret i Minova, Kongo-Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Kolera sprids snabbt i södra Kivu

Kolerautbrottet i södra Kivu, Kongo-Kinshasa, växer i omfattning och sedan slutet av juli har vi behandlat fler än 1 200 patienter. Regionens dåligt utrustade vårdcentraler är överfulla och det finns en stor risk att situationen hamnar utom kontroll.

Jag lämnade Bolomba för nio dagar sedan. Två dagar på motorcykel och därefter flyg till Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Äntligen inne på målrakan

Skriver detta på Bryssels flygplats. Lite trött efter långflygning, OTÅLIG att komma hem. Och, måste jag tillstå, lite nervös för hur jag ska reagera när jag kommer hem, hur acklimatiseringsprocessen kommer att vara. 

En liten patient får vård på sjukhuset i Bolomba, Kongo-Kinshasa, där Ludvig Bolinder arbetar.
Kongo-Kinshasa

Ett wifi-fönster mot omvärlden på glänt

Skriver detta i all hast. Det visar sig att det regnar manna från himlen idag, i form av wifi via satellit. Ska kanske passa på att ladda ned DN i pdf-format. Jag är så totalt avskuren från nyhetsflödet i världen här; om det rasade ett nytt världskrig skulle jag inte veta om det.