Hoppa till huvudinnehåll

ETT SÄTT ATT GÖRA SKILLNAD

Publicerad 27 mars 2014

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Regnsäsongen har officiellt inte börjat ännu, men redan ligger delar av flyktinglägret Tomping i Sydsudans huvudstad Juba under vatten.

Regnsäsongen har officiellt inte börjat ännu, men redan ligger delar av flyktinglägret Tomping i Sydsudans huvudstad Juba under vatten.

Säsongens första skyfall har gjort att stora delar av flyktinglägret Tomping i Sydsudans huvudstad Juba hamnat under vatten. Det har försvårat livet ytterligare för de många människor som lever hopträngda i lägret efter att ha flytt från strider mellan regeringsstyrkor och milis i mitten av december. Sophie Hjort har just kommit tillbaka från två månader som fältarbetare i Juba.

Läkare Utan Gränser inledde det medicinska arbetet i december i de växande flyktinglägren Tomping, där 25 000 människor lever, och Juba 3, där 13 000 flyktingar bor. När Sophie Hjort kom till Juba i slutet av december arbetade hon i de två lägren. Hon kom från ett julfirande i Sverige, till att vårda människor som skadats i strider eller av dess konsekvenser. Hon fick tidigt börja med att göra omläggningar och ibland kunde de ha upp mot 60 stycken på en dag:

– Jag lade om sår som skär, bränn- och skottskador. Brännskador är inte ovanligt eftersom människor eldar med kol i lägren och det är trångt så många aktiviteter samsas på små ytor. Det finns heller inga eldgator så man hoppas hela tiden att inga eldsvådor ska bryta ut, det vore förödande.

– Många skär sig på vassa föremål som plåt och annat när de letar material för att konstruera olika skydd. Speciellt barnen som springer runt och leker är utsatta. Ibland slåss de även inne i lägren. Det hände vid flera tillfällen att människor kom in med avbitna eller delvis avbitna öron. Ibland kunde vi skicka dem till Level 2-sjukhuset och få det sytt, andra gånger fick jag tejpa eller bara göra rent och lägga om.

Sedan den 15 december har Läkare Utan Gränser behandlat över 3 000 barn under fem år. Några av dem har Sophie som är barnsjuksköterska tagit hand om. Hon arbetar till vardags på plastikavdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala med både barn och vuxna. I Juba hade skadorna en annan karaktär.

– En gång kom det in en treårig flicka med skottskador från striderna i mitten av december. Det var svårt med smärtlindring i samband med omläggningarna. Vi försökte att ge henne smärtstillande tramadol-droppar att dricka, men hon spottade ut dem. Då fick man arbeta snabbt istället. Jag var glad att hon hade sin pappa med sig som stöttade henne, de hade en sådan fin relation.

Mässling vanlig dödsorsak

I Tomping-lägret var mässling ett av de stora bekymren:

– När vi öppnade barnavdelningen var det lite kaosartat, till exempel med att få patienterna att stanna i sina sängar. Vi ville skilja de sjuka i mässling från de andra patienterna för att förhindra smittspridning och lättare få en överblick. Men det var så varmt i tälten där vi hade radat upp sängarna och en del av barnen hade 40 graders feber, så alla gick ut och blandade sig med varandra. Vi fortsatte med hjälp av den nationella personalen att förklara varför vi skilde dem åt. Jag hade inte hjärta att hålla dem inne, jag förstår att de inte ville sitta kvar där. Så småningom fick vi bättre struktur över de olika ytorna och fler tält med svalare konstruktion.

Mässling är en väldigt smittsam virussjukdom och en av de vanligaste dödsorsakerna bland barn under fem år.

– Det var svårt i början när det kom många allvarligt sjuka barn och ett tag dog nästan ett barn per dag. Men så minskade mässlingen och med det följdsjukdomar som lunginflammation och diarré. Mot slutet var det mer undernäringsproblematik och dödligheten minskade, men fortfarande hände det kanske upp emot en gång i veckan. Det får en lätt att känna sig otillräcklig och begränsad, speciellt i kontakten med den sörjande familjen när man inte kunde språket. Det blev den lokalanställda personalen som många gånger fick ta ett stort ansvar.

– En annan svårighet var tillgången till syrgas. Syrgaskoncentratorn är beroende av el och det fanns bara inne i tälten. Där var det verkligen varmt. Sedan fick vi material som skickats från Europa och som isolerar mot värmen ovanför tälten. Jag kom tillslut på att man kunde knyta upp tältväggarna och dra sladdarna under tältduken och på sätt kunde alla sitta utomhus och få svalka. Men vi hade inte någon egen generator utan förlitade oss på det som fanns på Level 2-sjukhuset intill, så ibland försvann elen och då fick patienterna klara sig utan syrgas. Oftast var det bara kortare stunder, men var barnet väldigt sjukt kunde det få allvarliga konsekvenser.

I Tomping-lägret har den senaste tidens regn lett till att närmare 20 procent av flyktinglägret blivit översvämmat och de tillfälliga skydden mot väder och vind står under vatten och de få tillhörigheter människorna har kvar har fördärvats. Vattenflödena förstörde även 150 latiner. Det stillastående vattnet, bristen på latriner och många människor som lever trångt gör att risken är stor att diarréer och hudinfektioner ska sprida sig. Det är speciellt oroande eftersom regnsäsongen officiellt inte har startat ännu. Regnsäsongen brukar även leda till en topp i antalet malariafall. Behovet av internationell humanitär hjälp fortsätter vara stort i Sydsudan.

 – Mycket av vårt material blev förstört, just då var det många saker som fortfarande förvarades i plastkorgar. Vi började bygga om och placera tälten på en lite högre grund och mitt i byggröran hade vi den vanliga vården. Jag minns ett tillfälle speciellt när jag fick hoppa över de utspridda sakerna och kryssa mellan byggarbetare med ett allvarligt sjukt barn i famnen.

 – Regnet är en av de sakerna som jag är mest rädd för. Hur ska de kunna förvara sina saker och leva i allt det vattnet som de kommer få vada runt i? Hur ska de kunna hålla sig friska om de alltid är blöta?

Säkerheten prioriteras

Säkerhetssituationen kan skifta snabbt i oroliga områden. Det påverkar livet för såväl invånarna som för Läkare Utan Gränsers personal:

– I början fick vi inte gå ut efter klockan 18, men efter ett tag ändrades det, då fick vi inte gå själva efter mörkrets inbrott. Vi hade ungefär tre kvarter runt omkring där vi bodde som vi kunde promenera, längre bort var vi tvungna att åka bil av säkerhetsskäl. Om det hade hänt något i staden eller i lägren, fick vi vänta tills vi fick klartecken att åka till arbetet. Men det kändes tryggt, säkerhetsfrågor var alltid högt prioriterat. Jag kände aldrig att jag var i en riskposition, till skillnad från de som lever i lägren.

– Men visst var det svårt att veta hur oroligt det verkligen var omkring oss. Ibland undrade jag om jag inbillade mig att det var lugnt eller om jag hade anledningen att vara ännu försiktigare. Jag brukade sitta och prata och dricka te på kvällarna med våra lokalanställda vakter. Det är både ett trevligt och bra sätt att veta vad som händer i området.

Fältarbetaruppdraget i Sydsudan var Sophies första och det var en intensiv tid:

– I början jobbade vi varje dag, tills någon sa att hon eller han behövde vara ledig. Jag arbetade 16 dagar i rad, men fick sedan matförgiftning och fick stanna hemma dagen efter för att återhämta mig lite. Förutom det var jag ledig ungefär tre dagar under mina nästan två månader och på nyårsdagen hade vi en timmes sovmorgon efter vårt nyårsfirande. Intensivt, men roligt. Det var omväxlande arbete som hela tiden förändrades så man fick vara flexibel och det fanns alltid mer att göra. Men vi hade även flera grillkvällar eller lagade mat tillsammans.

Viktigt av att bidra

Men upplevelsen har inte avskräckt henne:

– Jag kan tänka mig att åka på fler uppdrag. Min dröm är att vara i Sverige och utomlands i perioder, kanske ett halvår i taget. Vill man ha bra relationer i Sverige så måste man vara närvarande här också.

– Jag vill arbeta med människor. Det är ett sätt att hjälpa till samtidigt som det även ger mig mycket tillbaka. Jag lär mig även mycket av alla människorna som jag möter. Jag är missionärsbarn och bodde åtta år i Bangladesh när jag var liten. Jag är uppväxt i kyrkan och med det multikulturella. Det här är en livsstil som jag älskar och arbetet är ett sätt för mig att göra skillnad och hjälpa andra.

Relaterade nyheter

Det nya sjukhuset i Doro, Sydsudan.
Sydsudan

Att bygga ett sjukhus på tre månader

Vi arbetar ofta på avlägsna platser under extrema väderförhållanden där förutsättningarna är långt ifrån perfekta. Byggspecialisten Carlos Cortez berättar om ett nytt projekt som syftar till att förändra den saken till det bättre.

Läkaren Irena Novotna undersöker ett barn i flyktinglägret Yida i Sydsudan.
Sydsudan

"Vi bevittnar många mirakel här"

"Vi hade fått in en flicka med kramper, hon svarade enbart på smärta men hon hade i alla fall puls och andades. Strax efter att vi vänt henne på sidan började hon plötsligt att kräkas." 
– Läkaren Irena Novotna i Sydsudan.

En gravid kvinna på sjukhuset i Aweil, där Robert Crumb jobbade.
Sydsudan

”Både jag och mamman grät”

"Det mörka vätskefyllda huvudet skvallrade om diagnosen - hydrocefalus."

Läkaren Robert Crumb berättar om en svår förlossning under sitt uppdrag i Sydsudan. Och om ett beslut på liv och död.

Fram till februari i år bodde William Nyuon Kuolangi Yuai när han tvingades fly.
Sydsudan

”Han hette Nyadel och blev bara fem år”

"Livet i Yuai före striderna var bra. Men när de attackerade staden tog de all medicin och alla kläder. De brände ner husen, tog boskapen och förstörde till och med brunnarna."
- William Nyuon Kuolang.