Ett wifi-fönster mot omvärlden på glänt
Skriver detta i all hast. Det visar sig att det regnar manna från himlen idag, i form av wifi via satellit hos Bureau Centrale de la Zone de Santé.
20 minuter av kommunikation med omvärlden, ska kanske passa på att ladda ned DN i pdf-format. Jag är så totalt avskuren från nyhetsflödet i världen här; om det rasade ett nytt världskrig skulle jag inte veta om det.
Livet här börjar anta någon slags form. Dagarna är väldigt lika varandra och minsta lilla variation känns plötsligt spännande. Jag börjar förstå varför Läkare Utan Gränsers närvaro i Bolomba orsakar så mycket uppståndelse och intresse från befolkningen här; det är helt enkelt det enda exceptionella som hänt här på mycket länge. Och när jag frågade en man på gatan om när en vit person senast besökte byn blev svaret efter lång eftertanke: ”det var några år före min äldste sons födelse. Han är 15 år”.
På jobbet rullar det på. Det är långa dagar men det känns meningsfullt och rätt bra. Just i dag dock en tung dag. När jag anlände på morgonen hörde jag på lång väg de hjärtskärande skriken från en förtvivlad mor som just förlorat sin fyraårige son. Vårt andra dödsfall sedan starten. Jag hade skött mycket av pojkens vård och var i högsta grad ansvarig för honom. Jag frågar mig så klart om jag kunde ha gjort något annorlunda. Och jag frågar mig om pojken hade överlevt på ett sjukhus i Sverige. Förmodligen är svaret ja. Det känns tyngre än det kanske borde. Jag tröstar mig genom att försöka se alla dem vi räddar istället. Och de är många, många fler.
Nu stängs strax mitt wifi-fönster mot omvärlden, så måste sluta.
