Jawad fängslades för sina åsikter och fick allvarliga stress- och depressionssyndrom som en följd av sina fyra och halvt år i israeliskt fängelse. Hans berättelse når oss genom en psykolog som arbetar i vårt projekt i Hebron. Jawad själv får med rådande lagar inte lämna Västbanken.
”Den här dagen verkar som vilken dag som helst på Läkare Utan Gränsers kontor i Hebron. Men det är ingen typisk dag för Jawad. Han har bestämt sig för att han är redo att berätta om sin tid som politisk fånge.
Jag har arbetat med Jawad sedan jag kom till Hebron, det vill säga under nästan åtta månader. Hebron är en viktig stad inom både islam och judedomen. Det är den enda stad på Västbanken där judiska bosättare bor innanför själva stadens gränser. På grund av sin religiösa och politiska betydelse är Hebron ofta platsen för våldsamma sammandrabbningar mellan palestinier och israeler. Staden och de omkringliggande byarna övervakas noga av israelisk militär och polis.
Jawad kommer från en av de byar som omger Hebron. Jag har träffat honom nästan varje vecka, förutom de veckor när han blev arresterad igen eller kvarhållen av militär eller polis. Jawads utveckling har kantats av bakslag varje gång han tagits till förhör av polisen. Jawad hänvisades först till Internationella rödakorskommittén efter sin frigivning från fängelset. Han visade tecken på allvarliga posttraumatiska stressyndrom (PTSD), men fram till nu har han aldrig pratat om det som hände under tiden i fängelse.
Vår terapi börjar och vi sitter mitt emot varandra. Bredvid mig har jag min tolk E som även har åtagit sig rollen som kultur- och arabiskalärare, rådgivare och vän. Jawad är en tunn, välklädd ung man på 28 år, vars sätt att föra sig skvallrar om en tyst intelligens. Han ler oftare nu än när vi träffades första gången, men det finns hela tiden ett allvar över honom och när han blir stressad gnuggar han sina ögon med fingrarna och flyttar blicken till väggen bakom oss.
Svårt med tillit
När jag påminner honom om att han är här för att vi ska tala om hans fängelsevistelse tittar Jawad bort och säger ”Jag har redan berättat om min tid där”. Han ser förvånad ut när jag påminner honom om att han faktiskt berättat väldigt lite om den tiden. Tillit är svårt för många som bor i området, speciellt för en person som arresterats för att ha varit politiskt aktiv och har genomgått oräkneliga förhör i och utanför fängelse. Många av våra terapiträffar har handlat om att skapa tillit, speciellt med tanke på att det finns inslag i terapin som påminner om ett förhör.
Han berättar för mig att han vid 22 års ålder blev medveten om situationen i Gaza. Han började umgås med andra politiskt engagerade kvinnor och män på universitet och deltog i några lokala demonstrationer. En dag när han satt vid sin dator hörde han ett tumult utanför. Det var IDF, den israeliska militären. Jawad arresterades och dömdes så småningom till 4,5 år i fängelse.
Han beskriver sin tid i fängelset som ”faser”. Under den första fasen förhördes han och var stolt över att han inte berättade något. Sedan sattes han i ett rum med andra fångar. Efter all den stress han känt under förhören tillät han sig då att slappna av och var lättad över de andra fångarnas stöd. Men så kom soldaterna tillbaka och Jawad kände att något inte stod rätt till. Så förstod han plötsligt att hans ”kamrater” egentligen tillhörde fienden. Alla hans samtal och rörelser hade spelats in. Han hade brutit sin tystnad och förhörsledarna ökade trycket på honom. ”Hela min värld rasade samman”, säger Jawad. ”Jag förändrades som person”.
Han minns ”fas 2” som mycket värre. Metoderna som användes under den här perioden var extrema och han kommer inte ihåg så mycket förutom den tid han fick sitta i isolering. Det var svårt för Jawad att sätta ord på den här tiden, men bilderna, ljuden och de fysiska reaktionerna som han kände under den här tiden kommer tillbaka till honom varje natt i skräckinjagande och kaotiska mardrömmar.
Tredje fasen värst
Sedan blev det ännu värre. Jawad minns den tredje fasen som den när han blev sjuk. Han fick köras akut till fängelsesjukhuset med brusten blindtarm och opererades omedelbart. När han vaknade till igen efter att ha varit sövd var han kvar på operationsbordet. Han tittade ner och såg att buken var ett öppet sår. Det var blod överallt. Detta måste ha blivit för mycket för honom. Han började få flashbacks. Han var inte längre i operationssalen. Han var tillbaka i förhörsrummet, återigen omringad av vakter, sårbar och oförmögen att röra sig eftersom han hade handbojor fastsatta i bordet. Så småningom kom han till sans igen. Men det hjälpte inte så mycket eftersom det runt hans säng stod tre beväpnade vakter med uppgift att bevaka honom i sängen medan han återhämtade sig.
Därefter försämrades Jawads psykiska hälsa snabbt. Han blev också fysiskt sjuk men vågade inte låta någon läkare undersöka honom. Han utvecklade en allvarlig depression och isolerade sig från alla. Efter att han släppts sa han till mig flera gånger att han hellre satt i fängelse än levde det liv han nu hade på utsidan. ”Det är bra att du kan berätta min historia” säger han. Med rådande lagstiftning kommer han aldrig att kunna lämna Västbanken. ”Jag kan inte åka härifrån, men min historia kan korsa gränsen”.
Veckan efter att detta skrevs arresterades och förhördes Jawad igen.
