Den senaste tiden har rapporteringen kring ebolaepidemin i Västafrika präglats av en känsla att faran är över. Antalet nya fall har sjunkit dramatiskt och det talas om att vi snart kan se ett slut på hela krisen.
Vi som jobbat i Läkare Utan Gränsers ebolainsats gläder oss naturligtvis åt varje förbättring av situationen i Västafrika. Sedan utbrottet upptäcktes i mars förra året har vi varit på plats hos våra ebolapatienter. Vi har gett vätskeersättning, dropp, febernedsättande läkemedel och smärtlindring, vi har hållit handen och sett patienter tackla av och dö. Vi har också känt den obeskrivliga glädjen när sjuka återhämtar sig och vi till slut kan ge dem ett certifikat som intygar att de är friskförklarade och kan återförenas med sina anhöriga. Ett besked att ebolaepidemin är över vore den bästa nyhet vi skulle kunna få.
Men än är vi inte där, och vi känner en viss oro över optimismen i rapporteringen om ebolaepidemin. Det är sant att antalet fall har minskat i de drabbade länderna. Men att ge bilden att krisen är så gott som över, riskerar att invagga omvärlden i en falsk känsla av trygghet. Man ska komma ihåg att det räcker med ett enda fall för att sjukdomen ska fortsätta spridas.
Bara under förra veckan registrerades 100 nya fall av ebola i de tre drabbade länderna Liberia, Guinea och Sierra Leone. I Guinea har vi dessutom sett en oroande utveckling där vi tagit emot patienter från nya delar av landet, områden som tidigare varit skonade.
Vi har tagit emot hela familjer som smittats, och som vandrat till våra kliniker från avlägsna byar på landsbygden. De har berättat för oss att många redan dött ute i byarna – alltså ebolafall som ingen hade kännedom om. Ebola skördar fortfarande dödsoffer och för många människor i Västafrika började år 2015 med tragedi.
Vi kan inte inte andas ut ännu. Tvärtom måste vi nu öka våra ansträngningar. Världssamfundets insatser mot ebolaepidemin måste snabbt nå bättre resultat när det gäller sjukvård, smittspårning, att leta upp och identifiera nya fall, hälsoinformation och arbetet med säkra begravningar.
Dessutom måste man förstå att denna kris inte låter sig mätas enbart genom att rita grafer över antal ebolafall. De drabbade ländernas sjukvårdsapparater har sargats svårt. Vi har sett oron i människors blickar varje gång det meddelas att ytterligare en läkare eller sjuksköterska dött i ebola.
I samtliga tre drabbade länder dör nu människor i andra sjukdomar än ebola, på grund av att sjukvårdssystemen kollapsat. I Sierra Leone har vi på Läkare Utan Gränser tvingats stänga en klinik som var det enda barn- och kvinnosjukhuset i sitt distrikt. Vi vet inte hur många kvinnor som dött på grund av att de aldrig fick ett kejsarsnitt. De som lider av andra sjukdomar än ebola lämnas ofta helt utan vård. Vaccinationer mot de vanliga barnsjukdomarna har tvingats ställas in, vilket kan leda till framtida sjukdomsutbrott. En viktig prioritering är därför att stödja den befintliga sjukvården i de tre mest drabbade länderna, både när det gäller akutsjukvård och primärvård.
Vi fältarbetare för Läkare Utan Gränser har upplevt både utbrottets första skede under våren då omvärlden inte förstod eller brydde sig, och den mest katastrofala perioden i Liberia efter sommaren då ett yrvaket internationellt samfund till slut började agera. Även om vi nu haft glädjen att se vissa av våra ebolacenter tömmas på patienter så kan vi inte tillåta oss att invaggas i en känsla att faran är över.
Ett ebolautbrott är inte över förrän den sista patienten tillfrisknat och två inkubationstider, det vill säga 42 dagar, har gått ut. Tills antalet ebolapatienter är noll tänker vi jobba på, sida vid sida med våra lokalt anställda kollegor på plats. Ebolaepidemin är inte över!
Gunnhildur Arnadottir, sjuksköterska, Guinea och Sierra Leone
Malin Ax, läkare, Sierra Leone
Kristen Bègue, humanitär rådgivare, Liberia
Johanna Bogren, personalansvarig, Sierra Leone
Lennart Dahlberg, personalansvarig, Guinea
Karin Ekholm, kommunikatör, Sierra Leone
Anneli Eriksson, sjuksköterska, Liberia
Elin Folkesson, läkare, Guinea
Lina Gustin, sjuksköterska, Guinea
Gunnar Hagström, sjuksköterska, Liberia
Robert Israelsson, sjuksköterska, Sierra Leone
Lena Jansson, sjuksköterska, Guinea
Malin Lager, kommunikatör, Liberia
Beata Leuhusen, personalansvarig, Guinea
Johanna Linder, logistiker, Liberia
Robert Marcos, logistiker, Sierra Leone
Peter Moberger, läkare, Liberia
Helena Nordenstedt, läkare, Liberia
Karin Olofsson, personalansvarig, Guinea
Fredrik Rücker, läkare, Liberia
Anna Sjöblom, sjuksköterska, Guinea
Christian Sundberg, läkare, Sierra Leone
Martina Svensson, sjuksköterska, Sierra Leone
Sofia Svensson, personalansvarig, Liberia
Saskia Titman, sjuksköterska, Sierra Leone
Maya Vergara, sjuksköterska, Sierra Leone
Emma Åkerlund, läkare, Liberia
Sofia Ölander, personalansvarig, Guinea
Artikeln publicerades på aftonbladet.se den 2 Februari 2015
