… läkaren Peik Brundin som nyligen kommit hem från ett två månader långt fältuppdrag i Myanmar.
Vad gjorde du där?
Jag arbetade med internflyktingar i västra Myanmar, i delstaten Rakhine. Projektet är ett uppdrag från hälsoministeriet i Myanmar. Det var inga andra hälsoktörer som bedrev vård i lägren, så det fanns helt klart ett behov av vår insats. Internflyktingarna tillhör en muslimsk minoritet som varit diskriminerade länge, men som på senaste tiden attackerats och jagats bort. De kan inte återvända hem till sina byar för då riskerar de att bli attackerade igen.
Vad fanns det för vårdbehov?
Dricksvattnet var dåligt och det fanns inte tillräckligt med latriner. Därför florerade många sjukdomar relaterade till dålig hygien, framför allt diarrésjukdomar men även hudsjukdomar och luftvägsinfektioner. Vi tog också emot patienter med skador och undernärda barn. Tarmparasiter var vanligt och malaria ett ständigt problem. Sedan fanns det tuberkulospatienter som inte fick den behandling de behövde, vilket är allvarligt i ett flyktingläger där människor lever tätt ihop. Risken att smitta andra är mycket hög.
Hur kunde en arbetsdag i lägret se ut?
I Myanmar hade vi så kallade mobila kliniker vilket betyder att vi varje morgon åkte ut med båtar till flyktinglägren. Vi bodde i en stad som låg cirka två-tre timmars resa med träbåt från lägren, så dagarna blev långa. Resandet styrdes av tidvattnet. Jag steg upp vid fem och åkte iväg med båten klockan sex, Vid åtta-niotiden var vi framme, sedan tog det ett tag att sätta upp utrustningen. Vi hade kanske tre-fyra timmar för att träffa patienter och hann med 100-130 personer innan vi var tvungna att resa hem.
Hur såg sjukvårdsteamen ut?
Två team fanns på plats och arbetade i varsitt distrikt. Varje team bestod av tre-fyra läkare och två-tre sköterskor. Några av sköterskorna kom från en annan hjälporganisation. Jag var den enda utländska läkaren i mitt team, de andra var burmeser.
Vad har du lärt dig?
Att jobba med knappa resurser och att improvisera fram bra lösningar utifrån de förutsättningar som finns. Att använda sig av de möjligheter som finns trots begränsat med läkemedel och utrustning. Det lilla jag kunde göra betydde mycket för de människor jag mötte. Det tror jag är viktigt att tänka på så att man inte låter sig nedslås av att vården inte är på samma nivå som i Sverige.
