Hoppa till huvudinnehåll

FEMTON ÅR EFTER NOBELS FREDSPRIS - SAMMA UTMANINGAR NU SOM DÅ

Publicerad 9 december 2014

Bildspel

Bildspel i fullskärm
1999 fick Läkare Utan Gränser ta emot Nobels fredspris. FOTO: Patrick Robert

1999 fick Läkare Utan Gränser ta emot Nobels fredspris. FOTO: Patrick Robert

För 15 år sedan tog vi emot Nobels fredspris i Oslo. Diplomet finns att se på vårt kontor.

För 15 år sedan tog vi emot Nobels fredspris i Oslo. Diplomet finns att se på vårt kontor.

För 15 år sedan tog vi emot Nobels fredspris i Oslo. Vid prisceremonin höll vår dåvarande ordförande något som närmast kan beskrivas som ett rebelliskt brandtal för hjälporganisationers rätt att nå fram – och för plikten att inte förbli tyst vid övergrepp. "Allt i talet är aktuellt fortfarande", säger generalsekreterare, Johan Mast.

Ge fattiga människor tillgång till effektiva läkemedel så att de slipper dö i miljontal av malaria, hiv och tuberkulos. Våga kalla krig och övergrepp som de i Bosnien och Tjetjenien vid deras rätta namn, utan förskönande omskrivningar. Maskera inte militära aktioner som humanitära nödinsatser. Och ge oss tillträde till de områden där vi behövs som mest.

Det är några av de skarpa uppmaningar till världens länder och organisationer som vår dåvarande ordförande James Orbinski levererade i sitt uppmärksammade Nobeltal i december 1999.

Läkare Utan Gränser, som då hade 28 år på nacken, hade just tilldelats Nobels fredspris.

– Det är ett väldigt bra tal – slagkraftigt, ärligt och ganska rebelliskt. Allt som James Orbinski nämner är aktuellt fortfarande, säger Johan Mast, generalsekreterare för Läkare Utan Gränser i Sverige.

Vad tänker du på då?

– Problemet med militär och civil sammanblandning, till exempel. Det har bara blivit värre sedan det här talet hölls i slutet av 1999.

På vilket sätt, menar du?

– Mycket har skett som en konsekvens av händelserna den 11 september 2001. I många konfliktområden, som Afghanistan, Pakistan och Somalia ser vi hur militära aktioner maskeras som humanitär hjälp. Nato gör detta, men även ländernas egna militära styrkor eller olika rebellstyrkor. De vill få över människor på sin sida genom att ge dem nödhjälp som mat och läkemedel.

Vad blir konsekvensen?

– Att befolkningen drabbas. Inte nog med att ”hjälpen” de får inte nödvändigtvis baseras på deras behov utan snarare på givarens. Den blir dessutom livsfarlig. Att ta emot hjälp från en av aktörerna i en konflikt gillas sällan av den andra sidan och kan leda till våldsamma repressalier mot befolkningen som inte gjort något annat än att ta emot mat och förnödenheter, säger Johan Mast.

– Förtroendet för oberoende hjälporganisationer som Läkare Utan Gränser undermineras som en följd av att stridande parter inte skyr några medel i att nå sina mål. När dessutom militära aktörer gör räder på sjukhus, attackerar transporter och vårdpersonal och de skadade inte längre törs uppsöka vård – då har hela systemet satts ur spel.

I Nobelanförandet från 1999 talas också om ”bortglömda” sjukdomar som tuberkulos, hiv och malaria. Dessa sjukdomar dödar miljontals människor årligen i fattiga länder men de läkemedel som finns att tillgå är antingen gamla och ineffektiva – eller så dyra att knappt någon har råd med dem. Det är inte rimligt och måste förändras, var vårt budskap till Nobelförsamlingen.

Vi använde också våra prispengar till att dra igång en alltjämt pågående kampanj, Accesskampanjen, liksom att starta DNDi, Drugs for Neglected Diseases Initiative, som utvecklar nya behandlingar. Målet är att ge människor i fattiga länder bättre tillgång till effektiva läkemedel och att främja forskning kring sjukdomar som inte anses vara lika ”lönsamma” som dem som främst drabbar rika människor.

– Sedan Nobeltalet skrevs har vi varit delaktiga i att öka tillgången till hivläkemedel och få ned priset på dem. Även om mycket återstår att göra har just situationen med hiv blivit mycket bättre sedan 1999. Det är faktiskt en av de få saker som specifikt nämns i talet där något riktigt positivt har skett, säger Johan Mast.

De andra ”bortglömda sjukdomarna” som James Orbinski nämner, då, hur är situationen där?

– Inte lika bra. Och hela utbrottet av ebola i Västafrika är ju ytterligare bevis på detta. Ebola har varit känt i årtionden. Ändå har ingen brytt sig om att ta fram något vaccin eller effektivt läkemedel. Nu, med det senaste utbrottet, ser vi ett totalt misslyckande där vi ännu inte har någon bot och inget vaccin. Förhoppningsvis kommer vi se systemförändringar som en konsekvens av ebolautbrottet och större satsningar på läkemedel mot bortglömda sjukdomar.

Åtskilligt har också hänt sedan 1999 som inte nämns specifikt i Nobeltalet men som definitivt måste läggas till listan över goda nyheter i världen, poängterar Johan Mast.

– Barnadödlighet och mödradödlighet minskar. Fler har tillgång till sjukvård, rent vatten och tak över huvudet. Samtidigt finns det massor att göra för en medicinsk humanitär organisation som Läkare Utan Gränser. Mängder av människor är på flykt undan våldsamheter och odrägliga livssituationer. Många lever i konflikt och utan tillgång till bra och fri sjukvård. Det är lätt att fastna i de stora svepande dragen och de stora siffrorna. Men vårt hopp finns i varje räddat liv.

Här kan du läsa hela Nobeltalet (Obs! På engelska)