Hoppa till huvudinnehåll

”Föreställ dig en trygg plats”

Publicerad 21 november 2018
Psykologen Kateřina Šrahulková i Jordanien.Psykologen Kateřina Šrahulková arbetar med att hjälpa flyktingbarn och deras familjer i Jordanien.
Foto: Läkare Utan Gränser
Psykologen Kateřina Šrahulková arbetar med att hjälpa flyktingbarn och deras familjer i Jordanien.

Psykologen Kateřina Šrahulková arbetar med flyktingbarn i Jordanien. Hon träffar familjer som försöker bygga upp sina liv igen, trots att minnen från krig och konflikt plågar dem.

I Jordanien arbetar man vanligtvis från söndag till torsdag. Fredag och lördag är lediga dagar. Under en arbetsvecka träffar vi många patienter varje dag. Jag skulle vilja berätta om några av dem.

Söndag

En 15-årig flicka besöker oss tillsammans med sin mamma. Flickan har allvarliga brännskador i ansiktet och på delar av kroppen. Hon skadades under kriget, och låg länge fastklämd under ett hus innan hjälpen nådde fram. Familjen har inte råd med plastikkirurgi. De berättar för mig att ett brännskadat ansikte innebär att den här flickan troligen aldrig kommer att gifta sig och få barn.

Hon är extremt blyg och spänd. Hon reagerar bara med hjälp av minimala ansiktsuttryck och har stor ångest vid början av vårt samtal.

Hennes mamma berättar att hon gråter hela tiden.

Jag håller fast vid den lilla information jag har, och flickan börjar reagera. I slutet av samtalet svarar hon på mina frågor med hjälp av vissa ord, inte bara genom att nicka.

Hon ler till och med litegrann.

Måndag

Det här är första gången pappan i familjen följer med sin fru och deras son till ett samtal. Pojken är 13 år. Han ler mot mig.

Pappan berättar om två års flykt undan konflikter i deras hemland, om att konstant behöva hitta ny bostad, om rädsla och hopplöshet och om försöken att skydda sina barn.

Det är uppenbart att han är oerhört utmattad. I hans ögon ser jag den terrorn som han har uthärdat. Det är omskakande.

De har varit i Jordanien i fyra år. Pojken säger att han är rädd ibland. Föräldrarna säger att han är rädd hela tiden. Han är fortfarande rädd för att sova när det är mörkt. Han har mardrömmar.

Tisdag

Jag börjar känna mig trött. Trött på allt.

Jag tar emot min första jordanska patient.

Patienten är en flicka. Enligt anteckningarna har hon sannolikt en autismspektrumstörning. Hon är smart men hon beter sig inte som flickor i hennes ålder gör.

Hon blir mobbad i skolan. Barnen gör narr av henne. Hennes mamma är oroad över att flickan är annorlunda, att folk stirrar på henne på gatan, att hon inte kan kontrollera sig själv. Hon skäms.

Det är svårt att förklara för mamman att en del av flickans beteende förmodligen inte kan botas, att de är stressrelaterade. Och att om hon utsätts för mer stress kommer ett beteende troligen att leda till ett annat.

Flickan säger själv att hennes beteende är "galet", men att hon inte kan göra något åt det. Det är svårt att leva med autism, men att vara en autistisk flicka i den här miljön är något jag inte ens kan föreställa mig.

Onsdag

Några pappor följer med till samtalen. En kommer in på kontoret och röker en cigarett, trots att det är förbjudet. Han misstänks för att ha terroriserat sin tidigare fru och deras äldre son. Efter en mycket lång tid har hans nuvarande fru lyckats övertyga honom att besöka vår klinik. De kommer med två barn.

Pojkarna är åtta och fem år gamla. Den yngre pojken är sen i utvecklingen och inget av barnen pratar, inte ens med enstaka ord.

Den äldre sonen brukade prata, men efter att ha levt med sin far i flera år slutade han.

Den yngre utforskar kontoret medan den äldre sitter ner ängsligt. Han är rädd för att bli tilltalad även med den mildaste tonen. Hans ögon är fulla av rädsla.

Pappan tillåter oss att behandla det äldre barnet med förbehåll att vi också behandlar den yngre pojken. Allt detta förklarar hans fru senare, i telefon, inte i mitt arbetsrum.

Torsdag

Jag tänker på en pojke från igår.

Han kom hit för två veckor sedan efter ett brådskande telefonsamtal. Vi lyckades pressa in honom i schemat mellan två andra patienter.

Hemma grät han dag och natt i en vecka. Trots att jag bara kunde se hennes ögon, förstod jag att hans mamma var förtvivlad. Hennes ögon var fulla av sorg.

Jag pratade med pojken om hans rädsla. Han var rädd för döden. Han såg ständigt bilden av att han dog och han kunde inte tänka på någonting annat. Hans pappa hade dött och nu kunde han inte bli av med tanken om att samma öde snart skulle vänta honom.

Vi talade om rädsla i allmänhet, om liv och död, om hur döden kan se ut, om hans fantasi.

Vi tränande på tekniken om att framkalla ett säkert ställe, att föreställa sig en säker plats i sitt huvud. Pojken förstod idén snabbt och lovade att träna på det. Han fick en penna och en anteckningsbok (han hade ingen hemma) och vi pratade också om möjligheten att teckna sina rädslor.

***

Jag har arbetat med barn och familjer i svåra situationer i mitt hemland, Tjeckien. Jag vet att vissa livshistorier påverkar mig mer än andra. Därför har jag utvecklat mekanismer för att skydda mig själv. Men den sortens hopplöshet jag ser här är något som alltid kryper innanför skinnet. 

- Kateřina Šrahulková, psykolog, Jordanien.