Hoppa till huvudinnehåll

FÖRLOSSNING NÄRA FRONTLINJEN

Publicerad 3 september 2014

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Ett barn på vårt sjukhus i Nasir, Sydsudan, som föddes innan vi fick stänga sjukhuset. Barnen på bilden är inte barnet som förekommer i artikeln. FOTO: Brendan Bannon.

Ett barn på vårt sjukhus i Nasir, Sydsudan, som föddes innan vi fick stänga sjukhuset. Barnen på bilden är inte barnet som förekommer i artikeln. FOTO: Brendan Bannon.

När stridigheterna kommer allt närmare vårt sjukhus i den sydsudanesiska staden Nasir måste vårt team fly. Sjukhuset stängs ner och personalen åker till en säkrare by. Men sedan dyker det upp en kvinna på det övergivna sjukhuset. Hon ska föda ett barn och har drabbats av livshotande komplikationer. Barnmorskan Patricia van der Dennen bestämmer sig för att åka tillbaka till Nasir för att bistå kvinnan.

"Jag trodde inte det kunde bli värre. Jag trodde att jag hade sett allt de senaste dagarna: En bebis som behövde återupplivas, en kvinna som blödde efter ett missfall, en patient som nästan dog under förlossningen. Alla klarade sig och jag kände mig lättad. Då kom nyheten: striderna närmar sig.

Vi har 15 minuter på oss att packa ihop våra tillhörigheter och samlas vid båtarna. Några kollegor, däribland en läkare, en sjuksköterska och en logistiker, stannar kvar för att informera våra sydsudanesiska kolleger och se till att alla patienter lämnar sjukhuset. Mitt hjärta bultar, vi lämnar sjukhuset bakom oss. Båtarna startar sina motorer och vi åker på floden Sobat till en by som heter Jigmir. Där driver en annan hjälporganisation en klinik där vi får bo.

Förlossning på ett nedstängt sjukhus

Två dagar senare ringer satellittelefonen. Läkare och sjuksköterskan som är kvar på vårt sjukhus i Nasir berättar att en kvinna har kommit till vårt sjukhus. Kvinnan har värkar och våldsamma sammandragningar. Jag frågar: Hur länge har hon haft värkar? Hur länge har hon haft kramper? Vilket blodtryck har hon? All utrustning och alla läkemedel har ställts undan på sjukhuset. De måste gå och leta efter blodtrycksmätaren.

Jag misstänker att kvinnan har en allvarlig form av havandeskapsförgiftning, vilket kan vara livshotande för mor och barn. Jag rekommenderar att ge henne magnesiumsulfat. Den korrekta dosen står i protokollet. Har de givit det? Mina kollegor i Nasir misstänker att patienten också har en blodförgiftning och att hon kommer att drabbas av andningsstillestånd inom några minuter.

Vad ska vi göra? Kirurgen och jag är långt borta, patienten är i Nasir. Vi har bråttom. Vi beslutar att åka tillbaka till Nasir med båt.

Vi möter många båtar som flyr Nasir, överfulla med människor och deras ägodelar. Efter en timmes resa i den brännande solen går vi i land i Nasir. Sjuksköterskan möter mig på vägen till sjukhuset. Kvinnan har fött, både mamma och barn lever, men mammans tillstånd är kritisk.

Sjukhusområdet är tomt. Inga patienter, ingen personal, det är tyst. Förlossningsrummet är mörkt, med medicinsk utrustning utspridd överallt.

Fontlinjen närmar sig

Jag sätter på handskar för att undersöka patienten. Hon är fortfarande som i en dimma, men hennes tillstånd verkar ha stabiliserats. Barnet behöver antibiotika, mamman behöver medicinering för att förhindra infektion och ytterligare anfall. Jag måste mäta hjärtfrekvens och blodtryck. Precis när jag förbereder dropp och lite magnesiumsulfat, får kvinnan ett anfall.

Den här kvinnan måste vårdas på en intensivvårdsavdelning. Men hon är här. På ett nedstängt sjukhus i Nasir. Jag måste jobba vidare och ge barnet dropp med antibiotika. Det finns fortfarande så mycket att göra.

När jag beräknar dosen för barnet kommer en sydsudanesisk kollega in: "Patricia, du måste ge dig av! Frontlinjen närmar sig.” Vi måste lämna sjukhuset direkt, situationen i Nasir är för osäker. Vi måste åka iväg, men den här gången tar vi patienten med oss.

Hastigt samlar vi allt som behövs och lastar vår pick-up-truck. I båten ligger patienten på en bår, med droppet inkopplat: ett med läkemedel för att förhindra anfall, ett annat med glukos. Med tungt hjärta, inser jag att vår lokalt anställda personal inte kommer att följa med​​. De kommer att vara kvar i detta kaos. Vad händer med dem och deras familjer?

Många flyr till fots

Jag är chockad när jag kliver på båten och sätter mig bredvid patienten. Hennes mamma följer med henne och håller det nyfödda barnet, insvept i filtar. De har också en pojke på tio år och en flicka på två år med sig. Från båten ser vi många människor som flyr till fots längs med floden. De bär sina barn och sina ägodelar och kastruller med mat.

När vi är framme i Jigmir skrivs kvinnan in på den lokala kliniken. Barnet lägger vi i en säng bestående av plastfolie spänt över bambuträ. Under hela natten gör vi kontroller. Barnet mår bra och moderns blodtryck är under kontroll.

Nästa morgon hjälper jag mamman med amningen. Barnet dricker som om hans liv hänger på det. Jag är lättad över att kvinnan mår så bra efter resan och en natt på kliniken. Hon inte haft några fler anfall, vilket är ett mycket gott tecken. Jag tittar på det nyfödda barnet och tänker: Livet kan vara så orättvist. Du är bara några timmar gammal, men du är redan på flykt från våld och övergrepp. ”

Läkare Utan Gränser var tvungen att lämna sjukhuset i Nasir maj 2014. Häftiga strider i närheten ledde till att hela befolkningen flydde området. Vårt sjukhus var det enda - för nästan 300 000 människor i regionen. Där behandlade vi mer än 4000 patienter i öppenvården varje månad. Runt 400 patienter skrevs också varje månad in på vårt sjukhus och vi vårdade runt hundra kvinnor på förlossningsavdelningen.

När vår personal besökte Nasir i slutet av juni 2014, upptäckte de att sjukhuset hade plundrats. Nästan alla invånare hade flytt staden och har sedan dess ingen tillgång till sjukvård.

Aktuellt om Sydsudan

Nantiek och hennes familj befinner sig i flyktinglägret i Bentiu i Sydsudan.
Nyheter från fältet

”Här kommer de i alla fall inte att döda oss”

Nantiek står med sitt barnbarn i famnen. I flera månader har de befunnit sig i flyktinglägret i Bentiu, Sydsudan. Helst av allt vill hon återvända hem, men kriget gör att det inte går.

Femåriga Nyajuba, i Sydsudan, fick amputera sin arm efter att ha träffats av en kula.
Nyheter från fältet

Skottet träffade mitt i leken

Nyajuba leker med sin syster i närheten av deras hem när de hör skotten. En kula träffar Nyajubas högra arm. Mitt i all panik blir hon ensam kvar, blödande, tills hon slutligen blir medvetslös.

Vår klinik i Leer, Sydsudan, efter plundringen.
Nyheter från fältet

Ökat våld stryper tillgången till sjukvård i Sydsudan

Vi är djupt oroade över den fortgående bristen på tillgång till sjukvård och humanitär hjälp för tiotusentals människor som befinner sig på flykt över hela Sydsudan. 

En man som kommit från Mayom, med misstänkt kolera, får hjälp på sjukhuset i Agok, Sydsudan.
Nyheter från fältet

Min första kyss

"Samtidigt som vi kör mot Mayom har två fordon lämnat Mayom för att köra åt vårt håll, och till slut möts vi någonstans i mitten."
- Mara Evans, barnmorska, Sydsudan. 

I fokus

Athmahlägret i norra Syrien. En pojke får sin brännskada omlagd.

Syrien

Varför arbetar vi i Syrien?

  • Väpnad konflikt 
  • Flyktingar
Människor på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa. Läkare Utan Gränser gör ofta insatser i flyktingkriser.

Flyktingar

Vi arbetar världen över för att bistå flyktingar och internflyktingar med allt från psykologisk vård till livsviktig näringsersättning.

Ett av våra räddningsteam närmar sig en flyktingbåt för att ta personerna till räddningsfartyget MY Phoenix.

Medelhavet

Tiotusentals människor flyr från våld och oroligheter i sina hemländer och beger sig iväg på en farlig resa över Medelhavet till Europa.