Thok är en av våra sjuksköterskor som gett sjukvård till människor i flyktinglägret Jamam, Sydsudan. Men han är inte bara en av våra medarbetare – han har själv varit flykting och flydde som barn sitt hemland Sudan och växte upp i ett flyktingläger i Etiopien. Här kan du läsa hans berättelse.
"När jag var nio år gammal tvingades min familj fly från Sudan. Det var 1986. Jag minns fortfarande känslan av skräck. Vi fick höra att allt fler människor i södra Sudan blev förföljda och misshandlade, även små barn. Så nästan alla i vår by packade ihop sina tillhörigheter och flydde till Etiopien. Det var många som inte klarade sig, de dog av hunger eller törst längs vägen. En del var vi tvungna att lämna bakom oss då de blev sjuka och ingen läkarhjälp fanns att få.
Vi var länge på flykt, fyra fem månader, innan vi nådde flyktinglägret i Etiopien. Jag tappade bort min familj längs vägen. Jag kände mig så ensam! Jag trodde att jag var den enda i familjen som överlevt. Men åtta månader senare mötte jag min mamma, syster och yngre bror igen. Jag blev så lycklig! Men min pappa saknades. Det var först tre år senare som vi fick några nyheter om honom. Han levde i Bilpam, en stad i nuvarande Sydsudan.
Livet i lägret
I flyktinglägret blev min syster, min bror och jag sjuka i mässlingen. Som tur var fanns det en vårdmottagning där vi fick behandling. Personal från Läkare Utan Gränser och Adventistsamfundets hjälporganisation ADRA arbetade i lägret. Det var första gången som jag tänkte: ”Kanske skulle jag en dag kunna bli sjuksköterska och arbeta för en hjälporganisation”. Då var det en dröm som tycktes ouppnåelig. Livet i lägret var präglat av hunger och sjukdomar.
Men jag fick möjlighet att gå i skolan. Eleverna samlades under trädens skugga. Vi saknade pennor och böcker men använde kritor och pappkartonger.
Trots den hjälp vi fick var livet i lägret mycket hårt. Det var många som dog, även några av mina närmaste. Min bror Gatkhor var en av dem. ”Kommer mardrömmen aldrig att ta slut?” brukade vi fråga oss. Fotbollsklubben var det enda som gav mig hopp. Det var en av våra lärare som hade startat den. Jag minns att jag hade nummer nio på min tröja och att jag gjorde mål i nästan varje match. Jag blev lite av en kändis i lägret.
När jag var 14 år utbröt politisk oro i Etiopien och jag var tvungen att fly tillbaka till Sudan. Det dröjde två år innan jag kunde återvända till Etiopien och avsluta min skolgång. Efter examen kände jag mig fri för första gången i mitt liv. Och jag hade åter den där drömmen: att bli sjuksköterska och hjälpa andra i nöd. Jag skrev in mig på medicinska högskolan i Etiopiens huvudstad Addis Abeba och 18 månader senare, efter intensiva studier, fick jag mitt diplom som sjuksköterska.
Uppdrag för Läkare Utan Gränser
Jag återvände till Sudan år 2000 för att hjälpa mitt folk. Det led fortfarande av följderna efter stridigheter och förflyttningar. Jag vände mig till Läkare Utan Gränser och togs emot som sjuksköterska. Jag for ut på flera uppdrag, inklusive en koleraepidemi i Aboko, och till Leer, där Läkare Utan Gränser finns på ett av de största sjukhusen i dagens Sydsudan. Jag arbetade i Leer i tre år. Under den tiden fick jag tillfälle att träna och utveckla mina färdigheter. Så lärde jag mig till exempel att behandla barn som lider av undernäring.
Därefter fick jag ett uppdrag förlagt till flyktinglägret i Jamam i norra delen av landet, nära gränsen till Sudan. Det arbete som Läkare Utan Gränser utför där är jätteviktigt. Män, kvinnor och barn som bor i lägret tvingades att lämna sina hem och är helt beroende av humanitär hjälp. De behöver mat, vatten och medicinsk vård. Det väckte många känslor hos mig att arbeta där. Det påminde mig ofta om min egen barndom och andra barn i flyktinglägret, om svåra förhållanden med hunger och hetta.
Arbete idag
En dag då jag arbetade i Jamam fick jag ett e-postmeddelande från Läkare Utan Gränser där de bad mig att ta ett uppdrag i Nigeria. Det var första gången som jag erbjöds en ledande roll och dessutom i ett annat land. Det var det bästa ögonblicket i mitt liv: det visade att hårt arbete och studier lönar sig.
Jag är mycket stolt över vad jag åstadkommit. Jag var flykting och nu är jag internationell hjälparbetare. Mitt arbete gör mig mycket lycklig."
