Fredagen den trettondes moder

Klockan är halv åtta på morgonen och det har varit full aktivitet på avdelningen sedan två timmar tillbaka då solen gick upp. Jag vet att min avlösning kommer om en halvtimme. Jag är trött, det har varit en lång och tuff natt. Vid tvåtiden hann jag äta några kex. Det är fredag den 13 november. Här i Kongo är det ingen som känner till begreppet om fredag den trettonde. Det är inte förknippat med otur. Det betyder ingenting här. Det är en vanlig fredag.

Plötsligt kommer en lite äldre kvinna in genom dörren till avdelningen. Hon bär på ett barn i famnen och skärpan i hennes blick säger mig direkt att det är allvarligt. Hon sätter sig ned med barnet framför mig. Barnet är en pojke, och det räcker med att lägga ögonen på honom för att förstå allvaret i situationen. Han håller på att tappa medvetandet. Jag har lärt mig vid det här laget att jag måste kontrollera ett blodsocker så fort som möjligt. Det går fort, på mindre än en minut. Och svaret kommer och visar allvarligt blodsockerfall. Jag springer och hämtar den starka sockerlösningen, och droppar den under tungan, medan sjuksköterskan som har arbetat hårt hela natten försöker hitta en venös infart för att kunna ge socker direkt i blodet. Inom mig upprepar jag för mig själv, ”Vakna till nu lilla pojke!”, ”Kom igen!”. Jag har varit med om några blodsockerfall som har resulterat i allvarliga påföljder. Jag vill inte vara med om ännu ett hjärtstopp.

Sjuksköterskan verkar ha hittat sin infart och jag hinner säga åt henne att dra upp sockerlösningen att ge direkt i blodet. Men samtidigt märker jag att något just hänt med pojken. Han tappar muskelkraften. Huvudet faller lite lätt framåt. Jag famlar lite med mitt stetoskop, men när jag lägger det tunna membranet på hans bröst finns inga ljud från hjärtat eller lungorna. Det jag inte ville skulle hända har precis hänt.

Jag tar pojken i famnen, och skriker ut i rummet för att det ska vara tydligt och klart och utan några missuppfattningar att pojken har ett hjärtstopp. Den anhöriga kvinnan som jag senare ska förstå är pojkens mormor, förstår inte vad jag säger, men hon ser blicken i mina ögon, mitt rörelsemönster och hur jag sedan springer med hennes barnbarn ut ur rummet. Det är konstigt hur sinnena skärps i dessa situationer. Hur jag fortfarande minns motståndet i pojkens bröstkorg när jag började hjärtkompressionerna redan när jag sprang ut ur rummet, jag minns fortfarande hur mormoderns stigande jämrande fyllde rummet, när hon förstod att hennes barnbarn höll på att dö.

Det efterföljande 30 minuterna gör vi allt som står i vår makt för pojken. Den venösa infarten fungerar inte och jag får sätta en benmärgsnål i pojkens skenben, med hjälp av en liten borr. Vi ger vårt adrenalin och sockerlösning. Vi ventilerar med mask och syrgas. Hjärtkompressionerna utförs oavbrutet. Det känns i mitt hjärta när minuterna tickar och jag inte får någon reaktion från pojken. Hur hoppet minskar för varje minut som går. Jag känner inte värken i ryggen. Känner inte svettpärlorna som droppar från min panna ned mot hans tysta bröst. För det är försent. Hoppet är ute. Han är död.

Det är med mina allra tyngsta steg som jag går och hämtar mormodern. Jag vet att hon förstår när hon möter min blick. Det finns inget tvivel. Gråten kommer i mormoderns ögon. Hon som skulle ta hand om barnen medan modern var borta. Modern som kommer hem idag. Hur kan man förklara för sin dotter att hennes barn har dött medan hon var borta?

Jag måste ta pojkens personuppgifter. Och jag frågar mormodern om pojken varit sjuk. Jag kunde inte låta bli att notera den förstorade levern. Hon berättar att pojken varit sjuk ett tag, men det finns ingen som har kunnat säga vad problemet var. Hon berättar att detta är det fjärde barnet som hennes dotter har förlorat.

När min avlösning kommer några minuter senare är jag matt. Natten avslutas med ett misslyckande, även om vi gjorde allt vi kunde och så fort det gick. Men det slutar ändå i tragedi. Misslyckande fyller min kropp när jag går hemåt och lägger mig för att få några timmars sömn innan nästa arbetspass.

Men fredagen den trettonde november har bara börjat. Tolv timmar senare, på kvällen samma dag, kommer modern till den avlidna pojken till vårt sjukhus med sin dotter. Hon har malaria och behöver akut blodtransfusion. Min kollega hinner förbereda allt, och blodet är redan på väg när även denna flicka får ett hjärtstopp. Inom loppet av ett halvt dygn förlorar den här modern två av sina barn.

Det är en grym verklighet vi lever i ibland. Den här modern vet inte att fredagen den trettonde betyder otur i vår del av världen. Hon, tillsammans med sina barn, råkar vara födda i en annan del av samma värld. I en verklighet där barn dör, och där den vetskapen finns hos alla människor. Det är något som de flesta av oss där hemma har glömt. Vad den här trettonde dagen i november månad är, är ingenting annat än en tragedi för denna moder och hennes kvarvarande familj, i ordets alla bemärkelser. Och en sak till kan jag berätta. Här är det ingen som talar om otur.