Hoppa till huvudinnehåll

GRAVIDA KVINNOR ÖVERLEVER EBOLA

Publicerad 3 februari 2015

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Läkare Utan Gränsers barnmorska Ruth Kauffman med Kumba på behandlingscentret för ebola i Kailahun, Sierra Leone.

Läkare Utan Gränsers barnmorska Ruth Kauffman med Kumba på behandlingscentret för ebola i Kailahun, Sierra Leone.

Barnmorskan Ruth Kauffman har gjort en pionjärinsats inom Läkare Utan Gränsers arbete med gravida ebolapatienter. Nu vet vi att gravida kvinnor kan överleva sjukdomen. Här berättar Ruth hur hon hjälpte Kumba och Musa i Sierra Leone att föda säkert, och att överleva ebola.

– Jag jobbade som barnmorska på en av Läkare Utan Gränsers vårdcentraler i Bo, Sierra Leone, när jag en dag fick ett samtal från ebolacentret i Kailahun, som ligger i den nordvästra delen av landet. De sa att de hade en gravid kvinna som var nästintill botad från ebola, och frågade om jag kunde komma och hjälpa till med förlossningen. Nästan samtidigt blev ytterligare en gravid kvinna inlagd på samma center. Jag packade mina väskor och åkte till Kailahun direkt. 
 
Det enda vi visste om graviditet och ebola före det här utbrottet var att kvinnorna oftast dog, antingen under graviditeten eller i samband med förlossningen. Eftersom ebola är en blödarfeber så förblöder kvinnorna ofta när förlossningen drar igång. Vi visste också att de ofödda barnen inte överlever på grund av att viruset tycks samlas i moderkakan och fostervattnet som omger barnet.    
 
I tidigare utbrott har alltför få personer drabbats för att det skulle vara möjligt att forska i hur ebola påverkar gravida kvinnor. Men nu när så många människor smittats lär vi oss mer och mer om sjukdomen vilket underlättar för forskningen. Vi blev mycket överraskade av att höra att fyra gravida kvinnor på Läkare Utan Gränsers center i Guéckédou i Guinea och Foya i Liberia lyckats tillfriskna från ebola, föda sina barn och överleva. 
 
Det bästa en kvinna kan göra efter att ha tillfrisknat från ebola är att föda sitt barn, eftersom fostret har blivit till en boll av koncentrerat virus i moderns kropp.  Så vi började fundera på hur förlossningen skulle kunna genomföras på ett säkert och kontrollerat sätt, för att skydda alla inblandade och för att öka chansen att kvinnan överlever. 
 
I Kailahun träffade jag Kumba som var gravid i sjunde månaden med sitt tredje barn. Hon hade varit på centret i en månad och kommit dit med hög virusmängd. Kumba var medveten om att barnet i hennes mage hade dött – hon hade inte känt fostret röra sig på väldigt länge. 
 
Först och främst ville vi starta Kumbas förlossning på ett så kontrollerat sätt som möjligt, och vi ville inte att hon skulle föda i tältet där hon befann sig. Det skulle dels innebära en förnedrande situation för Kumba, dels vara riskfyllt ifall infekterat blod och fostervatten skvätte omkring. Att det är viktigt med strikt infektionskontroll såg vi bland annat på Kenema-sjukhuset i centrala Sierra Leone. Där smittades och dog flera sjuksköterskor efter att ha hjälpt en kollega med ebola när hon födde barn.
 
Vi behövde alltså en ren plats som även låg lite avsides, både för Kumbas skull och för dem som skulle närvara vid förlossningen. Som tur var hade våra kollegor just blivit klara med konstruktionen av en liten byggnad för personer i behov av privat utrymme, så vi kunde använda den när det var dags för Kumba att föda. 
 
Vi hade på oss skyddsutrustningen som man ska ha vid ebola men med extra långa gynekologiska handskar ovanpå de tre andra paren handskar. När man är med under en förlossning rör man mycket på sig och man måste verkligen försäkra sig om att skyddsglasögonen inte rör på sig och att huvan sitter där den ska utan att åka upp. 
 
Med all skyddsutrustning på får man bara vistas i högriskzonen i en timme, vilket betyder att vi alltid måste ha någon som står redo att avlösa oss. I det här fallet hade vi två sjuksköterskor som väntade utanför rummet och som, även om de inte hade mycket erfarenhet av förlossningar, kunde övervaka Kumbas värden och lugna henne vid behov. 
 
Innan förlossningsarbetet satte igång gav vi Kumba antibiotika eftersom vi befarade att hon hade en infektion till följd av att hon hade burit på ett dött foster under en tid. Vi var även beredda på att hon skulle blöda under förlossningen, så vi hade blödningshämmande läkemedel till hands att sätta in efteråt. 
 
Kumbas förlossningsarbete pågick i en och en halv dag, och allt gick mycket bra. När mamman har ebola vill man inte röra vid barnet och man vill inte ta ut moderkakan. Istället låter man barn och moderkaka komma ut på egen hand. 
 
Det fantastiska med den här förlossningen var att Kumba redan nästa morgon mådde bra och var stabil. Hon blödde inte mycket alls och vi kunde ta bort både dropp och kateter. 
 
Den andra gravida kvinnan på centret, Musa, hade kommit dit med sin tvååring. De led båda två av ebola men var nu på bättringsvägen. Vi berättade för Musa att hon skulle vara tvungen att föda sitt barn i stort sett på egen hand, eftersom vi inte skulle kunna göra alltför mycket för att hjälpa till. Det var jobbigt att behöva säga detta, men när man har en tidsgräns för hur länge man kan befinna sig inne i högriskområdet måste man bestämma när man behövs som mest och ska finnas till hands. 
 
Den största risken för modern infinner sig direkt efter att barnet har fötts. Om vi har varit inne hos kvinnan i 30 minuter medan hon har krystat och fått ut barnet, så har vi inte mycket tid eller energi kvar för nästa steg – att se till så att hela moderkakan kommer ut och att hon inte blöder. 
 
Musas förlossning gick under omständigheterna bra och inom några timmar lyckades hon ställa sig upp. 
 
Det är något speciellt med en födsel, även under förhållanden som dessa. Oavsett kultur så kommer man nära kvinnan, och det är något som känns så otroligt givande – och ännu mer nu i samband med ebola. 
 
Erfarenheterna från Kumba och Musa var verkligen en bekräftelse för mig att med rätt resurser och specialiserad vård kan vi hjälpa gravida kvinnor att överleva ebola. Vi kanske inte lyckas rädda livet på deras ofödda barn, men vi kan rädda deras liv. Om jag ser tillbaka på alla mina år med Läkare Utan Gränser, så har det här varit det svåraste men absolut bästa som jag gjort i hela mitt liv.  
 

Aktuellt om Ebola

Ebola Västafrika gula skyddsdräkter
Nyheter från fältet

Priset för historiens största ebolautbrott - 972 409 417 kronor

Nära 973 miljoner kronor. Så mycket spenderade vi för att bekämpa historiens största ebolautbrott. I en ny rapport ger insyn i våra utgifter för insatsen.

I fokus

Athmahlägret i norra Syrien. En pojke får sin brännskada omlagd.

Syrien

Kriget i Syrien har drivit miljontals människor på flykt. Krisen orsakar ett desperat behov av livräddande humanitära insatser.

Människor på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa. Läkare Utan Gränser gör ofta insatser i flyktingkriser.

Flyktingar

Vi arbetar världen över för att bistå flyktingar och internflyktingar med allt från psykologisk vård till livsviktig näringsersättning.

Ett av våra räddningsteam närmar sig en flyktingbåt för att ta personerna till räddningsfartyget MY Phoenix.

Medelhavet

Tiotusentals människor flyr från våld och oroligheter i sina hemländer och beger sig iväg på en farlig resa över Medelhavet till Europa.