I maj dog 900 människor på Medelhavet, men ingen vet med säkert hur många det handlar om. Ahmad Al Rousan arbetar som kulturtolk ombord på fartyget Bourbon Argos. Det är en av tre båtar som deltar i vår sök- och räddningsinsats på Medelhavet utanför Libyens kust. Han berättar vad som händer när besättningen tar emot ett nödanrop. Och hur hans tankar går.
"Vi hörde på radion att en båt var i sjönöd. Vår första tanke var att åka dit så snabbt som möjligt, till koordinaterna vi fick på radion, och rädda alla de människor som höll på att drunkna i havet. Men vi befann oss åtta timmar därifrån.
Det var hjärtskärande att inse att vi inte skulle hinna dit i tid; det gör ont som ett hårt slag i magen. Jag mår illa när jag läser i tidningarna hur EU tänker stoppa människor som söker säkerhet med stängsel i stället för att ge dem skydd.
Plötsligt kommer ett till nödanrop på radion. Denna gång är det ett fartyg med 500 personer på väg mot Pantelleria, Sicilien, som ber oss om hjälp. De undrar vi har mjölkersättning till ett tvåårigt barn. Hans mor hade ingen mjölk kvar att ge sin son. Jag undrar hur hon skulle kunna ha mjölk kvar, efter allt hon har upplevt i Libyen och den påfrestande resan över havet.
Sedan sätter vi kurs mot vårt sök- och räddningsområde. Medan vi åker tänker jag på de gånger jag har närmat mig en båt i sjönöd i en av våra RIB-båtar. Detta är en extremt känslig tidpunkt i en räddningsaktion. Jag arbetar som kulturtolk och till sjöss har jag ett specifikt mål: att kommunicera med de människorna som vi ska rädda.
Först måste jag lugna ner dem, för att få dem att förstå att ingen kommer att ta dem tillbaka till helvetet de kom ifrån. När du befinner dig på sjön, framför en fullastad gummibåt eller en sjöoduglig träbåt, är det viktigt att så snart som möjligt ta reda på hur alla mår ombord.
Allt måste göras med maximalt lugn.
Jag tittar dem i ögonen - de är livrädda och det är trångt i båten. Jag upprepar alltid högt: "Håll er lugna, vi tar er till Italien." Det är viktigt att tydligt säga att ingen kommer att skickas tillbaka till Libyen. När vi kommer närmare försöker vi ta reda på vilket språk som talas ombord och förmedla en känsla av säkerhet för att hålla båten stilla. Jag upprepar att de måste vara lugna så inte alla flyttar sig till ena sidan av båten. Allt detta händer medan vår RIB-båt kör runt båten.
Jag kan inte glömma barnens ansiktsuttryck och deras ögon som ber om hjälp. Jag minns att under förra räddningsuppdraget, när vi sa åt folk att inte oroa dig, såg flera upp mot himlen och tackade Gud för vår närvaro. Senare, ombord på vårt räddningsfartyg, stoppade folk mig att ge mig en kram. Jag var den första personen som talat vänligt till dem och förmodligen den första personen de träffat efter smugglarna som hotade dem och tvingat dem att kliva på båten.
Dessa människor har behandlas som objekt och berövats sin mänsklighet. De har tvingats bevittna våld mot deras nära och kära. Jag insåg att våldet i Libyen ökar mer och mer. Varje person jag räddar berättar historier om våld och död – när de korsat öknen, tiden i Libyen och resan över havet.
Ofta, när jag ligger i min säng, tänker jag på barnen på dessa osäkra gummibåtar. Jag tänker på att när jag kör mina barn till skolan ser jag alltid till att de sitter säkert fastspända i sina barnstolar. Och då tänker jag på de mammor eller pappor som kliver ombord på en av dessa båtar - vad säger de till sina barn, hur kan de få barnen att känna sig trygga under den mörka resan över havet mitt i natten?"
Läkare Utan Gränsers team ombord på Bourbon Argos erbjuder psykologisk första hjälpen för människor som räddats i sök- och räddningsinsatser på centrala Medelhavet. Människor får stöd och information under och efter räddningen från ett team av specialiserade kulturtolkar ombord. Just nu deltar tre båtar i sök- och räddningsinsatsen - Dignity I, Bourbon Argos och Aquarius.
