Hoppa till huvudinnehåll

Hälsning från Centralafrikanska Republiken

Publicerad 25 augusti 2015

Bildspel

Bildspel i fullskärm
En skadad man vårdas i Bangui, Centralafrikanska Republiken.

En skadad man vårdas på allmänna sjukhuset i Bangui, Centralafrikanska Republiken.

Anna Bergström arbetar som personaladministratör i Centralafrikanska republikens huvudstad Bangui. I ett brev hem berättar hon om sina första intryck.

Strax innan flygplanet nuddar mark på Bangui M’Poko International Airport pekar mannen i stolen bredvid mig ut genom flygplansfönstret; ”Ser du tälten på landningsbanan? Det är internflyktingar som har sin bosättning här.” Jag tittar ut över havet av bostäder bestående av tält och flygplansvrak som breder ut sig vid sidan av landningsbanan, och som utgör en hel stad. Här bor tusentals människor som flytt våld mellan olika militanta grupper.

Centralafrikanska republiken är ett av väldens mest instabila länder, och beskrivs som en spökstat. Olika våldsamma grupper strider mot varandra, och massflykt sker både inom och utanför landets gränser. Landets eget sjukvårdssystem är i det närmaste obefintligt. Malaria är den främsta dödsorsaken, trots att det med rätt vård är lätt att behandla. Antalet vaccinationer mot smittsamma sjukdomar är mycket låg, och andelen HIV-smittade är högst i Centralafrika med ca 5-10 % av befolkningen.

Anna Bergström på kontoret i Boguila, Centralafrikanska republiken, där hon arbetar som personalsdministratör. Foto: privat.

AKUTSJUKVÅRD OCH MENTAL HÄLSA

Läkare Utan Gränser har 16 projekt på olika ställen i landet. Jag arbetar på Hôpital Général i Bangui, Centralafrikanska Republikens huvudstad. Här arbetar vi främst med traumakirurgi, samt akutsjukvård och mental hjälp till de som utsatts för sexuellt våld. Vi bedriver även sjukvård i en enklav i en del av staden dit en utsatt och stigmatiserad muslimsk befolkning tagit sin tillflykt. De riskerar sina liv om de lämnar detta område.

Patienternas historier vittnar om ett land där våldet ständigt är närvarande. En 26-årig tvåbarnsmamma  hamnade mitt i ett bråk mellan två män i grannskapet. Ett missförstånd uppstod, och den ene mannen siktade sitt gevär mot henne. Den andre mannen lyckades sänka pipan med handen så att skottet träffade kvinnan i benet. Hon kom till vårt sjukhus för att få hjälp mot skadan, och benet amputerades. Som tvåbarnsmamma med bara ett ben är det mycket svårt att skapa en fungerande tillvaro. Det finns få hjälpmedel att tillgå. Därtill lever hon i ständig skräck för den man som sköt henne.

VÅLD EN DEL AV VARDAGEN

För många människor här är och har våld alltid varit en del av vardagen. Det saknas strukturer för att ta hand om de människor som blivit utsatta för och bevittnat våld, vilket hade behövts för att dessa inte själva ska fortsätta att använda våld som ett verktyg. Våld utövas som ett maktmedel mellan olika militanta grupper, men även mellan grannar och familjer. Läkare Utan Gränser arbetar med hjälp från psykologer och psykiater för att bryta denna spiral, men det behövs mer hjälp och starkare strukturer för att kunna åstadkomma en långsiktig förändring.

Varje morgon går jag genom sjukhusets korridorer för att nå vårt kontor. Jag möter svårt sjuka människor som trots sin situation hälsar varmt och vänligt på mig. Vi byter några ord och skojar. Många familjer trängs för att hälsa på sina närstående, och rummen är fulla med människor. På sjukhusets innergård finns en stor betongplatta, på vilken anhöriga har slagit läger. De stannar på sjukhuset under tiden deras närstående befinner sig där, för att ta hand om dem och laga mat till dem. I ett land där allt annat saknas finns omtanken om varandra.

Jag har varit i Centralafrikanska Republiken i två veckor av mitt månadslånga uppdrag. Även om tiden här är kort kommer minnena av detta land att för alltid stanna i mitt hjärta. Värmen, omtanken och humorn hos dessa människor överväldigar mig. Trots ofattbart svåra levnadsvillkor finns en enorm vänlighet och glädje.

En ljum vind drar för ett ögonblick förbi och bryter genom den fuktiga hettan på verandan där jag sitter. En kvinnas sång hörs i bakgrunden. Bakom en röd, gropig grusväg med små skjul längs vägrenen böljar vackra kullar. Så kommer jag att minnas Centralafrikanska Republiken; fattigt och fullt av risker, men också varmt, vackert och vänligt. Jag önskar alla dessa människor en möjlighet till en ljusare framtid. Och att vi, omvärlden, inte glömmer den humanitära katastrof som pågår i landet, trots att den så sällan talas om.   

Singuila!

Anna Bergström

Personaladministratör, Bangui

Läkare Utan Gränser

Relaterade nyheter

Alexander Nyman på neonatalavdelning tillsammans med sjuksköterskorna Joly och Leonel.
Centralafrikanska republiken

Sätesförlossning

“Urgence pour maternité!" Det är sätesförlossning som har pågått en stund. Livmodertappen är fullt öppen men barnet kommer inte ut. Jag är här för att arbeta som ”akutläkare” och min obstetriska kunskap är begränsad.

Kvällsmöte där vi bland annat går igenom säkerhetsläget.
Centralafrikanska republiken

En adrenalinrush

Det är egentligen en bit längre bort de skjuter, men känns som precis intill oss, på andra sidan av muren. Kalasjnikovs och tyngre artilleri ekar i luften. 

Alexander Nyman Centralafrikanska republiken
Centralafrikanska republiken

Inte utan min skateboard

Det är imorgon det bär av.  Mitt andra uppdrag börjar nu på riktigt. Varje vecka i Sverige har varit en transportsträcka till detta ögonblick. Äntligen ska jag ut i fält igen. 

En kvinna som flytt från våldet i Bangassou, Centralafrikanska republiken.
Centralafrikanska republiken

Bangassou har förvandlats till en spökstad

Striderna som bröt ut i Bangassou i Centralafrikanska republiken för snart ett halvår sedan har förvandlat staden till en spökstad. Människor fruktar våldet på gatorna och vågar inte ens ta sig till sjukhuset.