Vår sjuksköterska Malin har nyligen kommit hem från ett fältuppdrag i Burma. I delstaten Rakhine arbetade hon med att ge sjukvård i läger där den starkt diskriminerade muslimska minoritetsgruppen rohingyas tvingas leva. Här berättar hon om ett starkt möte med en brännskadad pojke i lägret.
”Det var en morgon i februari och jag hade som vanligt gått upp klockan 5 för att hinna hämta upp våra boxar med mediciner och utrustning på vägen till hamnen. Där skulle jag, en tysk läkare och vårt lilla team av burmesiska läkare och sjuksköterskor ta båten ut till ett läger för att arbeta med vår mobila klinik. Båtresan till just detta läger var kort, men tidvattnet gör att det kan ta väldigt lång tid att ta sig från båten till lägret. Så var det denna dag, och klockan 9 på morgonen stekte solen redan rejält.
Jag kämpade mig fram i lera och vatten upp till knäna och försökte att inte tänka på vad jag trampade i (vilket inte är svårt att räkna ut när man är på väg till ett tältläger utan latriner) och jag frågade mig själv varför jag utsatte mig för detta? Varför var jag här när jag skulle kunna vara hemma, vara ren och utvilad och ha ett vanligt jobb? Svaret på den frågan kom bara någon halvtimme senare.
När vi kom fram till tältet där vi hade vår klinik märkte vi direkt att något var annorlunda, för det fanns inte någon stor folksamling som väntade på oss som i vanliga fall. En av de män som hjälpte oss med kliniken var upprörd och försökte tala om något för mig, men jag förstod inte vad han sa. Då såg jag en annan man komma bärande på en pojke insvept i en filt. De lade ner honom på golvet och öppnade filten. Då såg jag att han var svårt brännskadad över nästan hela kroppen. Vi började behandla honom direkt och arrangerade även en förflyttning till sjukhuset som ligger 1,5 timmar båtresa ifrån lägret. Det var ju helt uppenbart att vi inte kunde hantera en så svårt sjuk patient i vår mobila klinik. Det är väldigt svårt att få tillåtelse från hälsodirektören att flytta våra patienter från lägren till sjukhuset i staden, men denna gång fick vi det.
Under tiden vi arbetade fick vi reda på vad som hade hänt. Ett av tälten hade brunnit ner under natten, och pojkens yngre bror hade dött av sina skador några timmar tidigare. Föräldrarna hade lämnat barnen med farföräldrarna för att i skydd av mörkret kunna gå till ett annat läger några timmar bort för att hämta dricksvatten. Eftersom man inte får lämna lägret måste detta göras i smyg och det är väldigt farligt om man blir upptäckt. När resten av familjen sov välte ett ljus och elden spred sig snabbt. De flesta i familjen hann ut och var oskadda, förutom dessa två pojkar och en man som brännskadade sina händer när han hjälpte dem ut.
Vid det här laget hade jag för länge sen glömt att jag några timmar tidigare hade funderat över varför jag vadade i avföring. Det kändes solklart nu. Teamet jobbade väldigt fokuserat och effektivt och vi kunde snart ta pojken och hans mamma till sjukhuset. Två veckor senare var de tillbaka i lägret. Vi kunde direkt se att man inte hade gett honom den behandling vi hade hoppats på, och vi var rädda för att det berodde på pojkens etnicitet eftersom den grupp han tillhör är väldigt diskriminerad här.
Vi ställdes nu inför valet att inte göra någonting alls, vilket skulle leda till infektion, blodförgiftning och död, eller att lägga om hans sår i vår mobila klinik som vi satt upp i en byggnad som bäst kan beskrivas som ett ruckel med plastpresenningar som golv. En procedur som detta ska man förstås göra på sövda patienter och under sterila former, inte i ett smutsigt ruckel! Vi pratade noga igenom det med familjen, som ville att vi skulle göra allt vi kunde för att ge honom en chans att överleva. Och efter noga övervägning och diskussion inom teamet och med vår medicinskt ansvarige på kontoret var vi alla överrens om att försöka.
Hans förband satt fast i huden och det tog oss tre timmar att få bort de gamla bandagen, göra rent såren och lägga på nya förband. Det var tre timmar av tortyr för pojken, eftersom vi inte kunde ge honom adekvat smärtlindring. Jag kommer aldrig glömma den dagen för det var bland det värsta jag varit med om. Så jag kan inte ens tänka mig hur pojken själv och hans mamma skulle beskriva det. Senare, när vi var på väg hem(vilket tog över fem timmar, då vår båt fastnat eftersom båtbesättningen somnat och inte uppmärksammade tidvattnet som var på väg ut), så kom tårarna jag kämpat för att hålla tillbaka. Jag tänkte: "Varför kunde han inte ha fått dö tillsammans med sin bror, istället för att genomlida detta för att ändå dö till slut? För det finns inte en chans att han kan överleva de här skadorna i ett smutsigt tältläger dit vi bara kan komma en gång i veckan".
Åh vad jag har ångrat de tankarna sen dess! Och vad glad jag är över det! Under de kommande fem månaderna tvättade vi och lade om hans sår en gång i veckan. Vi behandlade honom med antibiotika, smärtstillande och näringstillskott, och för varje månad såg vi framsteg. Han har såklart fula ärr och viss funktionsnedsättning i händer och fötter (fast det skulle ha varit mycket värre om han inte hade varit så duktig på att göra sin sjukgymnastik som jag tjatade om så fort jag träffade honom och hans mamma!). Sista gången jag såg honom kom han gående själv till kliniken. Han hade full koll på vad som skulle göras och hur det skulle göras. Han var glad och skrattade och skojade, och han är den starkaste och modigaste lille pojke jag någonsin har mött! Som om tragedin som drabbade denna familj inte var nog, så blev pappan i familjen gripen för mord och mordförsök på sina två söner. När jag åkte hem från Myanmar var han fortfarande fängslad, och familjen vet inte vad som kommer att hända med honom.
Läkare Utan Gränser är den enda medicinska organisation som åker ut till dessa läger för att ge sjukvård till de människor som tvingas bo där.
Läkare Utan Gränser har arbetat i Myanmar sedan 1992 och tillhandahållit vård till miljontals människor med olika etniska tillhörigheter. Över 28 000 människor har satts på hivbehandling. I delstaten Rakhine har vi arbetat i över 20 år med primär- och mödravård samt med hiv- och tuberkulosbehandling.1,2 miljoner har även behandlats för malaria.
