Enligt Läkare Utan Gränsers principer ska vi bistå dem som behöver det mest, utan hänsyn till etnicitet, religion och politisk åsikt. Men hur är det med kön? Är genus över huvud taget relevant för vårt arbete?
Inom biståndet har genus länge varit något av ett buzz word. Kvinnor och män har olika behov och olika förutsättningar, alltså måste biståndsinsatsen anpassas därefter. För Läkare Utan Gränser är det självklart att insatserna ska nå både män och kvinnor, pojkar och flickor. Men inte bara för sakens skull, utan när det är medicinskt relevant.
– Inom Läkare Utan Gränser finns en misstro mot att luta sig för tungt mot begrepp som genus. En del anser till och med att det är motsatsen till opartiskhet, det vill säga en av våra grundprinciper, säger Alan Lefebvre som jobbar på Läkare Utan Gränsers kontor i Oslo och ingår i en referensgrupp för genusfrågor.
– Det viktigaste för oss är opartiskheten, att vi hjälper dem som har störst behov av vår hjälp, fortsätter han. Ofta är det kvinnor och barn men det kan också vara män, en viss etnisk grupp eller andra som är särskilt utsatta. Vi får aldrig låta oss styras av vad stora institutionella givare vill eller vad den allmänna opinionen tycker.
INSATSER FÖR KVINNOR PREMIERAS
Att kvinnor är underordnade på många håll i världen är ett faktum. Likaså att de ofta drabbas hårt vid kriser och naturkatastrofer. Inte minst sedan talibanernas fall i Afghanistan, då bilden av landets förtryckta kvinnor i burka etsades fast på västvärldens kollektiva näthinna, har statliga och internationella givare premierat insatser riktade mot kvinnor. Och detta är naturligtvis inte fel, enligt Alan. Men som medicinsk humanitär organisation har Läkare Utan Gränser till uppgift att rädda liv och lindra akut nöd, inte att förändra grundläggande strukturer.
– Man måste vara försiktig när man kommer till en plats och ett sammanhang som man inte känner till väldigt väl. Många som jobbar för humanitära organisationer är idealister. Det kan ta lång till innan man på djupet inser att vår roll inte är att först och främst förändra situationen, det finns andra aktörer som är bättre lämpade att göra det.
När Läkare Utan Gränser ska dra igång en ny insats är det utsattheten (vulnerability) man försöker identifiera. Vilka grupper är mest utsatta i just den här kontexten, vilka har de största medicinska behoven och hur ska vi nå dem? För att ta reda på det försöker teamet ta reda på så mycket medicinsk data som möjligt och även besvara en rad andra frågor: Vad är det här för samhälle? Vilken historia har det? Vilka är de sociala, ekonomiska och politiska förutsättningarna? Man tittar också på komponenter som kön, ålder, etnicitet och religion. Vad finns det för maktstrukturer, för hierarkier, synliga och osynliga, som styr möjligheten att få tillgång till vård?
Allt detta är en komplicerad process som kräver stor fingertoppskänslighet hos medarbetarna och, inte minst, mycket god kulturell förståelse, säger Kristen Begue med många års erfarenhet av samordning och humanitär rådgivning.
– Bristen på kulturell kompetens är många gånger ett större problem än bristen på genusmedvetenhet. Och det gäller inte bara inom Läkare Utan Gränser utan alla internationella organisationer med medarbetare som inte själva kommer från den kontext där de verkar. Därför är de lokala medarbetarna så otroligt viktiga för oss, liksom att vår internationella personal är individer med stor känslighet och förmåga att inge förtroende.
GENUS ÄR INTE LIKA MED KVINNOR
Att begreppet genus möts av viss skepsis inom Läkare Utan Gränser beror delvis på ett missförstånd, säger Kristen. På många håll finns en tendens att tro att ”genus” är liktydigt med ”kvinnor”.
– Inom den svenska sektionen jobbar vi aktivt med att öka kunskapen om genus inom organisationen i stort. Framför allt att det inte specifikt handlar om kvinnors rättigheter. Även om kvinnor ofta är missgynnade är det verkligen inget som man ska ta för givet. Samhällsstrukturer är ofta komplexa och inte sällan jobbar vi i matriarkala sammanhang.
Men visst är det så att många kriser drabbar kvinnor värre än män, framför allt gravida och med små barn. Och att strukturer i samhället gör det svårare för kvinnor att få tillgång till sjukvård. Och vad spelar det för roll om Läkare Utan Gränser finns på plats och erbjuder gratis vård – om de som behöver den mest ändå inte kan komma dit?
– Vi märkte det till exempel i samband med undernäringskrisen i Niger 2010. Vi visste att det fanns ett stort behov av akutvård men våra kliniker var tomma. Det visade sig att kvinnorna inte kunde gå iväg med sina sjuka barn innan de hade gjort undan sina vanliga sysslor, tagit hand om skörden, hushållet, de andra barnen. I det här fallet var det bristen på kulturell förståelse som gjorde att vi inte nådde fram till de mest utsatta.
SVÅRT FÖR KVINNOR ATT BESTÄMMA ÖVER SIN KROPP
Jenny Carlbom har jobbat som hälsoinformatör för Läkare Utan Gränser i Tchad och som projektkoordinator i Pakistan, två länder där kvinnor inte alltid har möjlighet att själva bestämma över sin kropp och sin hälsa. Ett faktum som Läkare Utan Gränsers team var tvungna att förhålla sig till och göra sitt bästa för att hantera.
– I Pakistan måste en manlig familjemedlem skriva under på att kvinnan ska få vård, till exempel kejsarsnitt. Helst vill de oftast också att hon ska åka hem på en gång efter förlossningen, vi fick kämpa som bara den för att kvinnorna skulle stanna kvar i åtminstone sex timmar, berättar Jenny.
– Det är förstås väldigt svårt för oss att ändra på detta. Samtidigt kan jag tycka att vi ibland måste våga ifrågasätta traditioner som är direkt skadliga. Vi säger ju ifrån om så mycket annat, varför inte även när det gäller kvinnors rättigheter?
Ofta är det okunskap som ligger bakom hälsovådliga beslut, vid sidan av brist på resurser. Som i Tchad, ett av de länder i världen där mödradödligheten är allra högst. I Massakory där Jenny jobbade höll hennes team samtalsgrupper med kvinnor och lärde dem hur de ska känna igen symtom på vanliga sjukdomar och hur viktigt det är att de sköter om sin egen hälsa under graviditet och amning.
– På söndagarna, då männen hade sin lediga dag, kom de ibland och hälsade på fru och barn på sjukhuset. Då brukade våra manliga lokalanställda passa på att ha ett samtal med dem där de fick lära sig samma saker som kvinnorna. De tyckte att det var intressant.
KVINNORNA INTE ALLTID DE MEST UTSATTA
Men ibland är det inte alls kvinnorna som har svårast att få tillgång till den vård de behöver. Det stora fokus som lagts på att tillgodose kvinnors behov – ofta med all rätt – har ibland lett till att andra grupper glömts bort, säger Alan Lefebvre. Som etniska minoriteter, och människor med olika slags funktionshinder.
– Vi försöker alltid samarbeta med lokalsamhället för att ta reda på vilka grupper som är mest utsatta. Men det är inte alltid så enkelt att komma åt informationen. Ta våldtäkt bland män, till exempel. Vi får allt fler rapporter om att män våldtas i länder som Egypten och Kongo-Kinshasa. Men de söker sällan vård, det är så skamligt, de vill inte berätta. Detta är en mycket utsatt och bortglömd grupp.
Att kvinnor och barn dominerar så stort bland våra patienter beror på att sjukligheten ofta är oerhört hög hos dessa grupper. Men det gäller då att inte heller glömma bort andra grupper som av olika skäl kan ha svårt att få tillgång till vård. Inte minst i samband med väpnade konflikter kan det vara betydligt farligare för männen att bege sig ut på vägarna för att ta sig till sjukhuset. Unga pojkar riskerar att bli tvångsrekryterade, vuxna män att bli attackerade och dödade.
– Inom Läkare Utan Gränser talar vi hellre om mångfald (diversity) än om genus. Det finns så många aspekter av behovsanalysen, och risken är att man missar målet om man tittar för mycket på bara en av dem.
MÅNGFALD I TEAMET VIKTIGT
Hur ser det då ut internt inom Läkare Utan Gränser? Hur genusmedvetna är vi när vi rekryterar folk?
Vi försöker alltid tänka på mångfald när vi sätter ihop ett team, säger Kristen. Ju större mångfald, desto bättre, inte bara när det gäller kön utan även ålder, etnicitet och så vidare. Sedan stämmer verkligheten inte alltid överens med idealen.
– I vissa kontexter är det till exempel svårt att anställa kvinnor. Även om vi vill göra det skulle det kunna innebära en säkerhetsrisk för dem, säger hon.
Och visst finns det en dominans av män på högre poster även inom Läkare Utan Gränser. Ett faktum som organisationen jobbar på att hitta lösningar på.
– Jag var i Mocambique nyligen på ett kortare uppdrag. Större delen av koordinationsteamet i Maputo utgjordes av män i 50-årsåldern. Det är ju inte bra. Risken är stor att vi missar vissa aspekter. För att vi ska kunna göra vårt arbete på bästa sätt och nå ut till dem som behöver det mest är genus, och framför allt mångfald, otroligt viktigt.
