Barnmorskan Maria von Zweigbergk från Kalmar har arbetat i Sydsudan i sex månader i ett flyktingläger i Doro. Hon är en av få – manliga och kvinnliga – fältarbetare som har relativt små barn och åkt på uppdrag med Läkare Utan Gränser. De flesta fältarbetare åker innan de får barn eller när barnen är vuxna. Maria förklarar hur hon kunde lösa livspusslet och åka iväg till Doro.
Det är ganska ovanligt att män och kvinnor med små barn åker på uppdrag med oss. Hur löste du detta?
– Min son och min dotter är 12 och 10 år gamla. Det tog några månader från att jag blev rekryterad som fältarbetare för Läkare Utan Gränser tills jag verkligen åkte ut. Det tar ju lite tid att bli ihop matchad med ett uppdrag. Så mina barn hade tid att vänja sig vid tanken att jag skulle vara borta ett tag och vi pratade mycket om det. De är väldigt självständiga och de klarar av att göra till exempel mellanmål själva när de kommer hem från skolan. De har gjort sina läxor och förberett sina aktiviteter i väntan på att min man har kommit hem.
– Det är klart att det inte alltid har varit lätt men livet är inte lätt och de har lärt sig massor och mognat mycket. Sedan har jag också en väldigt bra partner som precis som jag tycker att drömmar ska gå i uppfyllelse och att ta hand om barn och hem är självklart för honom.
Varför valde du att åka nu?
– Jag har velat åka ut med Läkare Utan Gränser i 14 år. Jag sökte till Läkare Utan Gränser när jag var sjuksköterska och gick deras utbildning och gjorde en förberedande kurs. I väntan på mitt första uppdrag började jag läsa till barnmorska, träffade mannen i mitt liv och blev gravid. När jag fick mitt första uppdrag kunde jag inte åka. Så jag tänkte att jag kan göra det när barnen är äldre och nu tyckte jag att det var dags. Jag ville inte vänta längre. Ändå tror jag att det var bra att det tog så många år. Jag hann skaffa mig både en ny utbildning, yrkeserfarenhet och livserfarenhet vilket jag tror har varit bra för mig.
Hur höll du kontakt med din familj?
– Min man och jag mejlade varje dag. Det var väldigt skönt att få dagliga uppdateringar på hur de mådde där hemma och jag fick berätta vad som hände hos mig. Jag pratade i telefon med mina barn och vi skickade mejl. Det var härligt att läsa både spontana och mer genomtänkta brev från barnen. Det blev en speciell kommunikation som jag tror att vi ibland missar här hemma faktiskt där allt i vardagen rullar på i hög fart. Ibland var det jag som var lite besviken att de inte hann skriva oftare eller inte tyckte att de hade tid att prata för de skulle träffa kompisar eller gå ut och hoppa på studsmattan till exempel. Men det tyckte jag å andra sidan var bra för det betydde att de hade det bra och längtan efter mig inte tog över.
– Hela familjen träffades också för en gemensam semester på Zanzibar. Det var jättehärligt att umgås med alla i en vecka.
Vill du åka på fältuppdrag igen?
– Jag tycker att uppdraget var slitsamt, men också oerhört givande. Det kändes som att man kan göra skillnad för kvinnorna i Sydsudan. Jag älskar verkligen mitt jobb i Sverige, men det var speciellt att jobba i Doro. Någon gång vill jag åka ut igen, men kanske inte precis just nu. Det skulle vara kul att kunna kombinera mitt arbete på sjukhuset i Kalmar med några akutinsatser för Läkare Utan Gränser i framtiden. Tyvärr är det ju också en ekonomisk förlust när man jobbar i fält, som man kanske inte alltid har råd med som familj. Men fler uppdrag det blir det och nu när jag fått in min fot i Läkare Utan Gränsers värld tar jag inte ut den i första taget.
