Hoppa till huvudinnehåll

I cyklonens kölvatten

Publicerad 1 juli 2019
Matopeskolan som förstördes av cyklonen Idai, Beria, Moçambique
Matopeskolan som förstörts av cyklonen Idai, Beira, Moçambique.
Foto: Pablo Garrigos

I mars drog den värsta cyklonen i södra Afrikas historia in över staden Beira på Moçambiques kust. Mediernas strålkastarljus har letat sig vidare till andra hörn av världen och akutinsatserna packas ihop. Men cyklonens framfart lämnar djupa avtryck. 

LYSSNA PÅ EN INLÄST VERSION AV ARTIKELN I VÅR PODD "DIREKT AUDIO".

När en stor katastrof sker sätts många saker i rörelse. Vi är ofta bland de första organisationerna på plats i det drabbade området. Men i en del länder har vi redan pågående projekt och personalen har hunnit bygga upp kontaktnät med myndigheter och lokalsamhället.

Vi hade arbetat i Beira i fem år när cyklonen Idai drog in över kuststaden i mars och befann sig redan från början i krisens centrum. Personalen kunde snabbt börja svara på de akuta behoven i staden – trots att de själva påverkades hårt av cyklonens framfart.

– Många fick sina hus förstörda. De första dagarna flyttade flera medarbetare in på kontoret. Nu bor de hos släktingar eller vänner, där de kan trängas uppemot 10–15 personer i ett litet hus, berättar vår projektkoordinator Gabriele Santi.

– Men de har ändå arbetat dag och natt för att se till att våra patienter får det de behöver.

 

"Jag får kraft av mitt arbete. En sjuksköterska måste vara stark. Vi möter sorg och smärta varje dag."
Läkare Utan Gränser delar ut tvål och klorintabletter, som används för att rena dricksvatten. Våra vatten- och sanitetsteam har även installerat flera vattenreningsstationer runt om i Beira.
Vi delar ut tvål och klorintabletter, som används för att rena dricksvatten. Våra vatten- och sanitetsteam har även installerat flera vattenreningsstationer runt om i Beira.
Foto: Pablo Garrigos

Yrket skänker styrka

En av de lokala medarbetarna är den 26-åriga sjuksköterskan Aissa*, som miste sin man i cyklonen. Förlusten är fortfarande ett öppet sår, men arbetet håller henne flytande. Aissa är fast besluten om att hjälpa invånarna i sin hemstad.

– Jag får kraft av mitt arbete. En sjuksköterska måste vara stark. Vi möter sorg och smärta varje dag, säger hon.

Ana-Paula de Sousa, som i över två år arbetat som barnmorska för Läkare Utan Gränser i Beira, håller med.

– Genom att vara en del av akutinsatsen har jag sett med egna ögon hur hårt människor har drabbats. Det har gett mig perspektiv. Jag förlorade bara mitt hustak, andra har mist så mycket mer. När en akut händelse inträffar tvingas man pausa allt annat. Livet, vardagen och ibland även de projekt som redan drivs på plats.

– Vår ordinarie verksamhet, med fokus på hivbehandling samt sexuell och reproduktiv hälsa, fick avbrytas för att mäkta med akutinsatsen, berättar Gabriele.

– Dessutom förstördes flera sjukhus och vårdcentraler där vi tidigare erbjudit hivbehandling. Det var för ett och ett halvt år sedan som Gabriele och hans fru Lena Granqvist flyttade med sina två barn till Beira för att arbeta för oss. Han som projektkoordinator, hon som barnmorska.

Maria Pedro står på det som är kvar av hennes hus.
Maria Pedro står på det som är kvar av hennes hus.
Foto: Giuseppe La Rosa / Läkare Utan Gränser

Bortspolade sjukhus

Lena och hennes barnmorskekollegor åkte varje dag ut till de fattigaste delarna av Beira. Byar dit vägarna knappt bar, där människor trängdes i små plåtskjul utan ordentligt skydd för oväder.

– De flesta kvinnorna i de här områdena har förlorat föräldrar och syskon i aids och inte kunnat gå klart skolan. Många säljer sex för att försörja sig själva och sina barn, något som kan innebära stora risker för hälsan, säger Lena.

Lenas uppgift var att erbjuda kvinnorna preventivmedelsrådgivning, vaccinering och hivbehandling.

– Det var en sådan samhörighet i den lilla arbetsgruppen, berättar Lena. Jag hade själv anställt fyra av de lokala barnmorskorna. Unga och ambitiösa kvinnor med en enorm potential.

När Idai inträffade återstod bara ett par veckor av Lenas uppdrag. Hon skulle göra en bra överlämning och knyta ihop säcken. Men så blev det inte.

Kvällen innan cyklonen, långt efter mörkrets inbrott, beslutades det i sista stund att familjen skulle evakueras. När de satt i bilen på väg ut från Beira var Lena säker på att hon snart skulle komma tillbaka.

Dagen därpå översvämmades staden. Hundratusentals hus förstördes, kommunikationen bröts och vägar spolades bort. I flera dagar gick det inte att ta sig tillbaka till Beira på grund av de höga vattennivåerna. Mobilnätet fungerade inte och hela tillvaron blev som ett vakuum av väntan.

– När signalen slutligen gick fram sken solen igen och när jag fick höra att alla i teamet hade klarat sig bröt jag ihop fullständigt. Det var en sådan lättnad.

Kvinnor samlas på en av Beiras gator för att sälja sex. Läkare Utan Gränsers mobila nattklinik finns på plats och erbjuder hivtest, vaccinering och preventivmedelsrådgivning. Efter cyklonen säljer allt fler sex för att få tag på mat och husrum.
Kvinnor samlas på en av Beiras gator för att sälja sex. Vår mobila nattklinik finns på plats och erbjuder hivtest, vaccinering och preventivmedelsrådgivning. Efter cyklonen säljer allt fler sex för att få tag på mat och husrum.
Foto: Giuseppe La Rosa

Abrupt avbrott

För Lena blev cyklonen ett abrupt avslut på ett långt uppdrag.

– Jag tänker mycket på patienterna. Särskilt en ensamstående hivpositiv kvinna som bodde med sina fyra barn i ett litet plåtskjul. Senast jag träffade henne var hon höggravid. Att få ihop mat för dagen var en ständig pärs och hon sålde sex för att få det att gå runt. Vad har hänt henne, var är hon nu?

Gabriele, som hade ett par månader kvar som projektkoordinator, återvände till Beira så fort det gick. Han blev ansvarig för akutinsatsen, som i mångt och mycket handlat om att få kolerautbrottet som följde i cyklonens kölvatten under kontroll.

Nu är den mest akuta fasen över och teamet har kunnat återgå till den ordinarie verksamheten. Men även om avbrottet inte blev långvarigt kommer återhämtningen att ta tid.

– Efter det hårda arbetet med akutinsatsen är våra medarbetare väldigt trötta. Vi måste hitta sätt för dem att vila upp sig, säger Gabriele.

Patienter behandlas med vätskeersättning på Läkare Utan Gränsers koleracenter i Beira.
Patienter behandlas med vätskeersättning på Läkare Utan Gränsers koleracenter i Beira.
Foto: Mohammad Ghannam
"Det är mycket som inte går att se med blotta ögat. Under ytan finns våra berättelser och vår sorg, men också vår beslutsamhet om att leva vidare."

Utmaningar under ytan

Cyklonen har satt djupa spår hos människorna i staden. Många står fortfarande utan tak över huvudet och har svårt att få tag på mat för dagen. Och även om kolerautbrottet nu är under kontroll kvarstår andra hälsoutmaningar.

Hiv är en utbredd sjukdom i Moçambique. I Sofala-provinsen, som Beira tillhör, lever 16 procent av befolkningen med hiv.

Många hivpatienter har efter cyklonen gjort uppehåll i sin behandling. Sjukhus och vårdcentraler var ur drift i veckor och många kunde inte få tag på sina tabletter.

Prioriteringarna skiftar också när man plötsligt står utan tak över huvudet, förlorar familjemedlemmar och inte vet om man har mat för dagen. Man behöver ta itu med det mest akuta först, allt annat blir sekundärt.

Vi har nu ett viktigt arbete framför sig, både i att lokalisera tidigare hivpatienter och att nå ut till nya patienter och erbjuda dem behandling.

– Ju längre infektionen går obehandlad, desto större är risken att patienten utvecklar långt framskriden hiv och drabbas av följdsjukdomar som exempelvis tuberkulos, säger Gabriele.

Även risken att överföra viruset till andra ökar.

– Om personer med hiv inte återupptar sin behandling riskerar deras hälsa att försämras och vi kommer att se allt fler allvarliga sjukdomsfall framöver.

På ytan har livet i Beira så smått har börjat återgå till något som liknar en vardag. Mediernas strålkastarljus har sedan länge lämnat staden och de flesta hjälporganisationerna är i färd med att avsluta sina akutinsatser.

Men Gabriele betonar att det kommer ta tid för Beiras invånare att komma på fötter.

– Vi behövs här, nu mer än någonsin.

Aissa håller med.

– En del av förödelsen är lätt att skönja. Omkullblåsta träd, förstörda byggnader och översvämmade gator. Men det är så mycket som inte går att se med blotta ögat. Under ytan finns våra berättelser och vår sorg, men också vår beslutsamhet om att leva vidare.

*Namnet är utbytt

HUR KAN DU STÖDJA VÅRT ARBETE?

Det är tack vare dina och andras donationer som vi kan vara oberoende, neutrala och opartiska – en förutsättning för vårt arbete i konfliktområden. Med ett regelbundet stöd ser du till att vi har resurserna som behövs för att agera snabbt.
Bli månadsgivare nu