Melissa Mann har precis kommit hem till Sverige efter att ha arbetat elva månader i vårt projekt i Mon, Nagaland i Indien. Projektet är ett samarbete med hälsoministeriet för att stödja det lokala sjukhuset och deras patienter från nordostligaste Indien och Burmas gränsregion.
Sjukhuset i Mon i Indien har 200 anställda. Melissa Mann arbetade som administrationsansvarig för personal och ekonomi. Hon är numera svensk men kommer ursprungligen från Kanada.
Vardagen
– En vanlig dag startar tidigt i Mon. Solen går upp vid 4.30 och jag brukar vakna vid 5. Jag dricker några koppar kaffe och lyssnar på tuppen som gal och grannens barn som vaknar. Vid 6 brukar teamets morgonpigga medarbetare börja diskutera dagen, möten som är inbokade, telefonsamtal som måste ringas och jobb som ska göras. Efter det brukar jag duscha av mig med hjälp av hinkar med vatten, klä på mig och ta bilen till kontoret för att vara på plats 7.30. Dagen brukar förflyta med administrativt arbete som att utarbeta kontrakt, skriva email och brev, hantera personalfrågor, delta i möten med regeringen och andra krafter i samhället.
– Att arbeta i Indien är en otrolig upplevelse. Varje dag möter man någonting som man inte har väntat sig. Det kan vara allt från att komma på vakten att sova för andra gången på sitt skift eller att min assistent bjuder på pytonormkött till frukost. Dagen är alltid fylld med överraskningar! Få 27-åringar har haft möjlighet att ta så mycket ansvar på en arbetsplats som jag gjorde i Indien i allt från att vara chef för ett eget team till att ha budgetansvar på över en miljon euro. Det är fantastiskt.
Indiska myndigheter tar över
Mons distriktsjukhus ska lämnas över till de indiska myndigheterna. Strategin utarbetades i början av 2013 och resten av året har gått åt till att samordna med olika myndigheter för att allt ska gå bra.
– Vi har visat människorna i Mon att det är möjligt att ha ett fullt fungerande sjukhus mitt i djungeln. Deras personal är duktiga och vi har framgångsrikt arbetat tillsammans med att lobba för att regeringen ska anslå ytterligare personal och finansiering så att sjukhuset kan fortsätta hålla en hög nivå även efter att vi har åkt härifrån.
Starka intryck
– Det största och förmodligen mest bestående intrycket är de enorma kontrasterna i Nagaland. På ena sidan om en kan en äldre man sitta med tatueringar i ansiktet och mässingsskallar runt halsen som berättar hur många han har dödat, något som är traditionellt inom stammarna i Nagaland. Bredvid honom kan hans universitetsutbildade barnbarn sitta med en smartphone och uppdatera en facebookstatus i deras familjs traditionella bambuhydda. Konyak-stammen som bor i Mon är smarta människor och har snabbt tagit till sig det förändrade landskapet inom modernitet och teknologi.
– Ett minne som är en besvikelse är det stora gapet mellan fattiga och rika. Ibland var det svårt att smälta, speciellt som en stor del av de pengar som fanns i staden var direkt kopplade till korruption. Majoriteten av människorna i Nagaland är fattiga. Det fanns dagar på sjukhuset när kvinnor kunde få vänta i timmar för att träffa den statliga gynekologen och han glömde komma till arbetet för att han var för upptagen med att tjäna pengar på sin privata praktik längre upp på gatan.
Att arbeta för Läkare Utan Gränser
– Jag skulle gärna arbeta för Läkare utan Gränser igen. För att vara effektiv som en humanitär hjälporganisation behöver vi människor i fält som är erfarna och som kan hantera alla olika sammanhang – även inom administration. Jag har fortfarande mycket kvar att lära och jag skulle gärna fortsätta min uppgift i framtida fältpositioner. Vart skulle jag vilja åka då? Till Filippinerna för att hjälpa till med att administrativt städa upp efter tyfonen. Eller till Jordanien eller Turkiet för att stödja insatserna i krisens Syrien.
– Jag har en akademisk bakgrund inom internationell utveckling och humanitär hjälp och jag ville arbeta för en organisation där jag kunde känna att jag gjorde en konkret skillnad. Läkare Utan Gränser är en av de mest effektiva organisationerna inom det humanitära området. Vi åker dit ingen annan vill åka för att ge humanitär hjälp till dem som behöver det som mest. Jag är verkligen stolt över det arbete som Läkare Utan Gränser gör och jag känner en ära i att få vara en del av det.
– Att arbeta för Läkare Utan Gränser är ett åtagande som man ska ta på allvar. De flesta uppdrag är på sex till nio månader, det är en lång tid att vara borta från familj, hemmets bekvämligheter och en vanlig lön. För dem som är villiga att åta sig uppdrag kan jag bara helhjärtat uppmuntra dem att göra det. Jag kan inte tänka mig ett annat arbete som är så krävande och samtidigt så givande!
Tillbaka i Sverige igen
– Efter elva månader borta från Sverige är jag verkligen glad över att vara tillbaka. Mon är en liten stad och alla kände till oss i teamet. Förutom någon enstaka turist så var vi de enda som inte kom från Indien som bodde där. Trots att jag bodde där i elva månader så ropade barnen ”utlänning” efter mig vart jag än gick. När jag går på en gata i Stockholm är jag helt anonym. Det är en konstig, men skön känsla.
– Att vara tillbaka i Sverige innebär att jag är återförenad med min sambo. Det är en fantastisk känsla att komma hem till någon som älskar en så mycket, men även att favoritschampot finns i badrummet och älsklingsmaten i kylskåpet. Att komma hem precis före jul i Stockholm är helt magiskt. Jag har inte slutat dricka julmust sedan jag kom hit!
