21 000 kvinnor dog i Kongo-Kinshasa förra året på grund av komplikationer i samband med graviditet och förlossning enligt Världshälsoorganisationen, WHO. Det är en mycket hög andel av befolkningen och grunden är fattigdom och bristande tillgång till adekvat sjukvård. I Sverige, för att ta ett motsatt exempel, avlider inte ens 10 kvinnor om året till följd av graviditet och förlossning.
– Det här barnet klarade sig som genom ett mirakel. Hade det dröjt några minuter till hade ingen kunnat återuppliva honom. Carolina Jiménez andas ut. Hon är medicinsk koordinator för vårt projekt i staden Minova i östra Kongo-Kinshasa, vid sjön Kivu som gränsar till Rwanda.
Jiménez och hennes kollegor hade just slagit sig ned i kontoret på sin klinik för att utvärdera ett förlossningsrelaterat dödsfall från veckan före när de plötsligt hör skrik utanför den anspråkslösa byggnaden i mörkt lertegel.
Läkaren Fidel Kiza och Carolina Jiménez rusar ut och ser en kvinna som just har anlänt. Kvinnan håller helt uppenbart på att föda barn – delar av huvudet på bebisen är redan ute. Bara några minuter senare kommer lille Zawadi till världen. Men han andas inte. Återupplivning sätts in. Det ger verkan! Den nyfödda ”mirakelbebisen” kvicknar snabbt till. Men det var nära ögat. Zawadi satt illa till där på slutet och hade svårt att få syre.
Zawadis mamma, som också mår bra efter den panikartade förlossningen, har redan fött fem barn. Åtminstone ett av barnen har förlösts med kejsarsnitt, vilket innebär att hennes graviditet denna gång har varit en högriskgraviditet med stora risker för såväl mor som barn. Men nu orkar ingen tänka på det. Den nyförlösta och hennes lilla bebis mår fint och alla ler av lättnad. Dramatiska berättelser som den om lille Zawadi och hans mamma är inte ovanliga i Kongo-Kinshasa. Men alla historier slutar dessvärre inte lika lyckligt.
21 000 kvinnor dog i Kongo-Kinshasa förra året på grund av komplikationer i samband med graviditet och förlossning enligt Världshälsoorganisationen, WHO. Det är en mycket hög andel av befolkningen ur ett globalt perspektiv och grundas i fattigdom och bristande tillgång till adekvat sjukvård. I Sverige, för att ta ett motsatt exempel, avlider inte ens 10 kvinnor om året till följd av graviditet och förlossning.
21 000 kvinnor i Kongo-Kinshasa – det innebär att en gravid, födande eller nyförlöst kvinna dör var 25:e minut.
Spädbarn dör också. Fler än 100 000 nyfödda, nästan fem procent av samtliga nyfödda i Kongo-Kinshasa, är döda vid födseln eller avlider strax därefter.
DE TRE FÖRSENINGARNA
På 1990-talet identifierades tre hinder i världens mödravårdssystem, hinder som leder till förseningar som är direkt livsfarliga för gravida och födande.
– Modellen med de tre förseningarna kan appliceras rakt av på Kongo-Kinshasa, säger gynekologen Patricia Lledó som är expert på reproduktiv hälsa. Den första förseningen uppstår när kvinnan inte fattar ett beslut om att skaffa hjälp. Hon inser inte att något inte är som det ska med graviditeten. Eller hon förstår kanske, men avstår ändå från att be om hjälp, av kulturella skäl, fortsätter Patricia.
– Den andra förseningen uppstår när hon kommer alldeles för sent till hälso- och sjukvården för att föda. Att ta sig till en förlossningsklinik är enormt riskfyllt för många kvinnor. Det handlar om brist på vägar, svår terräng, långa avstånd och även på säkerhetsläget i vissa områden, säger Patricia Lledó.
– Den tredje förseningen äger rum vid själva förlossningskliniken. Där måste det finnas kunnig personal och adekvat utrustning så att kvinnan kan få rätt hjälp i rätt tid. Så är inte alltid fallet.
Ett mycket stort hinder i Kongo-Kinshasa är bristen på närhet till kliniker och vårdpersonal. Enligt FN-siffror från 2004 hade Kongo-Kinshasa då en läkare per 10 000 invånare. Det är 33 gånger färre läkare än i Spanien, till exempel. De flesta av de läkare som verkar i landet arbetar dessutom i de större städerna. Det gör att många kvinnor som vill ta sig till en förlossningsklinik måste vandra i timtal innan de når närmaste vårdinrättning.
En av dem som har gjort den långa vandringen är 20-åriga Manishimue. Hon tvingades gå i fyra timmar från sin hemort Chambombo till en klinik i Shanjé när hon skulle föda sitt andra barn. Nu ligger hon på en brits på den lilla kvinnokliniken i området Hauts Plateaux vid Minova, cirka fyra mil från sjön Kivu. Det bergiga, kalla och fuktiga Hauts Plateaux-området höjer sig 2 000 meter över havet.
– Ibland kommer kvinnorna till fots ända från Bunyakiri. Det tar åtta timmar att gå därifrån, säger Jackson, som är en del av vårt team som arbetar med att informera kvinnor i regionen om riskerna med att inte uppsöka mödra- och förlossningsvården.
–Det finns ibland kliniker på kortare avstånd för kvinnorna, säger Jackson. Men en del kommer hit ändå, till Läkare Utan Gränsers kliniker. De vet att de får högkvalitativ och kostnadsfri vård här.
De 1 000 franc, motsvarande ungefär tio svenska kronor, som ett vårdbesök kostar kan nämligen vara en alldeles för hög summa för många i Kongo-Kinshasa. Medelinkomsten på ett år här är knappt 400 dollar, vilket kan jämföras med Europas 34 000 dollar. Hälften av invånarna lever under fattigdomsgränsen. Skriver en läkare ut mediciner är risken stor att patienten inte kan betala för dem. Det har öppnat en marknad för diverse icke godkända och därmed riskfyllda preparat.
Riskpatienter transporteras från högplatåområdet till Numbi, där en ännu bättre utrustad förlossningsklinik finns. Och de som behöver operation eller blodtransfusioner körs till staden Minova. Transporten dit innebär en två timmar lång motorcykeltur utmed branta bergsvägar – en riskfylld färd för människor i allmänhet och för höggravida kvinnor i synnerhet.
FAST I TRADITIONELLA MÖNSTER
Utöver praktiska hinder, som brist på transport och vägar, uppstår också förseningar i mödra- och förlossningsvården till följd av djupt rotade traditioner.
– I städerna kan man se att det trots allt görs en del framsteg. Utanför städerna, där merparten av befolkningen bor, är många på grund av fattigdom och analfabetism fast i ett gammalt och bakåtsträvande tänkande, säger läkaren Dina Dunya som arbetar som lokalanställd för Läkare Utan Gränser i Minova. Det finns, säger hon, föreställningar om att rikedom mäts i hur många barn en kvinna har. Eller så anser man att det bara är ”svaga” kvinnor som till skillnad från sina äldre släktingar väljer att inte föda hemma. Ovanpå det finns en uppsjö traditionella ”helare” som är övertygade om att sjukdom är kopplat till häxkonst.
Benjamin, som jobbar med hälsoupplysning för Läkare Utan Gränser, säger att gravida kvinnor som stannar kvar i byarna ofta inte får någon vård att tala om.
– Man säger åt kvinnan att huka sig i skuggan av ett träd och trycka på. Det är ofta den enda förlossningshjälp som de får, säger Benjamin.
Det är inte ovanligt att kongolesiska kvinnor, av kulturella skäl, nekas att lämna sina hem i ens några dagar för att ta sig till en förlossningsklinik, säger läkaren Dina Dunya.
– I Kongo-Kinshasa har kvinnor inte beslutanderätt när det gäller den egna hälsan. Vill de träffa en läkare måste de första ha tillstånd från sin make, säger Dina Dunya.
25-åriga Barbara är själv född i Hauts Plateaux-området. När hon väntade sitt femte barn tog hon sig till Minova för att uppsöka mödravården. På kliniken råddes hon att ta in på en särskild vårdenhet för kvinnor med högriskgraviditeter, vilket hon gjorde. Men bara några dagar innan hon skulle föda valde hon att bege sig hem igen.
– Jag hade bara en timmes promenad hem och jag behövde ta hand om mina barn, säger Barbara.
När förlossningsvärkarna satte igång hjälpte grannarna henne till sjukhuset. Där konstaterades att läget var mycket allvarligt.
– Hennes livmoder var skadad, förmodligen på grund av ett tidigare ärr från ett kejsarsnitt, säger Carolina Jiménez.
– Barnet var halvägs ute när hon kom in. Det var en väldigt riskfylld situation.
Läkarteamet i Minova fick ut barnet medan Barbara höll på att förblöda. Blodförlusten stoppades till slut tack vare operation och blodtransfusioner.
– Det var nätt och jämnt att hon överlevde, säger Carolina Jiménez.
Idag återhämtar sig Barbara på sjukhuset i Goma, regionens största stad. Hon har fortfarande smärtor i buken och klarar knappt av att hålla sitt nyfödda barn, Rahema, i famnen. Och hon vill hem, tyngd av ansvaret för att ta hand om resten av familjen.
Trots stora hinder har myndigheter och hjälporganisationer i Kongo-Kinshasa åtminstone delvis höjt kunskapen bland människor i landet om vikten av att uppsöka mödra- och förlossningsvård. En av dem som har tagit till sig budskapen är Safi, som precis har fött sitt femte barn.
– Jag har fött alla mina barn på ett hälsocenter. Förut sågs det som alldeles självklart att man skulle föda hemma, utan någon medicinsk hjälp överhuvudtaget. Men vi är fler och fler unga kvinnor som inser att vi och våra bebisar får väldigt bra hjälp här. Så det är hit vi bör gå, det är detta vi måste göra, säger Safi.
