Hoppa till huvudinnehåll

I TYFONENS SPÅR

Publicerad 27 januari 2014

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Läkaren Ylva Paulsson och hennes patient Marlo 6 år som behandlades för stelkramp på Läkare Utan Gränsers fältsjukhus i Tacloban i Filippinerna.

Läkaren Ylva Paulsson och hennes patient Marlo 6 år som behandlades för stelkramp på Läkare Utan Gränsers fältsjukhus i Tacloban i Filippinerna.

Det har snart gått tre månader sedan den 8 november 2013, en dag som skulle förändra Filippinerna för alltid. Det var under de tidiga morgontimmarna som tyfonen Haiyan först kom in över ön Samar med vindar på 230 km i timmen. Det kom att bli en av de kraftigaste stormar som någonsin nått land. 14 miljoner människor fick känna tyfonens kraft, 6 200 människor miste livet och 4,1 miljoner filippiner stod utan hus och hem.

Läkare Utan Gränser var en av de första hjälporganisationerna på plats och fortsatte under flera veckor att skicka hjälp i form av byggmaterial, filtar, tält, mat, utrustning för att rena vatten, men även medicinsk utrustning och personal, bland annat från Sverige. På Sahlgrenska sjukhuset gjorde Ylva Paulsson sin ST-tjänstgöring. Hon är läkare och kommer när hon är färdig även att vara gynekolog och förlossningsläkare. Hon hade just genomgått de nödvändiga kurserna för att kunna åka på ett uppdrag för Läkare Utan Gränser. Hon trodde aldrig att Filippinerna skulle bli hennes första. Tre veckor efter att tyfonen passerat och flodvågorna, som skapades av de hårda vindarna och kraftiga regnet, svept med sig det mesta i dess väg landade Ylva i staden Tacloban:

– Flygplatsen där vi landade hade inget tak. Det var väldigt förstört runt omkring och kaotiskt med folk från olika hjälporganisationer. Jag blev hämtad av en av mina kollegor. Vägarna hade hunnit rensas och var undanröjda från skräp. På en del ställen hade de börjat sälja saker i stånd vid vägen. Utanför staden fanns inte ett löv eller palmblad kvar på träden. Man såg hur människor bodde mitt i bråten eller i provisoriska tält.

Kompetenta kollegor

Det provisoriska sjukhuset bredvid Bethany-sjukhuset hade börjat utföra operationer och teamen hade redan hunnit förlösa den första bebisen. Ylva arbetade mest på en vårdavdelning för inlagda patienter och många av dem var barn. Hon jobbade sida vid sida med filippinska läkare och sjuksköterskor.
 – Jag uppfattade dem som väldigt kompetenta. De jobbade i vanliga fall på ett privat sjukhus och var vana att leverera vård av hög kvalitet. Nu fick de dock hantera mer sjukdomar kopplade till fattigdom än de var vana vid. Det var tacksamt att arbeta tillsammans med dem för de var måna om att göra ett bra jobb. Men det var ovant för dem att följa Läkare Utan Gränsers protokoll och att inte ha tillgång till all utrustning och ett labb, berättar Ylva och förtydligar:

 – I Läkare Utan Gränsers protokoll går man mycket på hur patienten beter sig, inte så mycket på resultatet av olika undersökningar som blodprov etc. Protokollen är utformade så att man ska kunna ge vård under mycket svåra omständigheter. Genom att följa protokollen kan man komma väldigt långt. Jag delade de filippinska läkarna frustration över att till exempel inte kunna ta ett blodprov och genom det få mer vägledning om en patients hälsa. Samtidigt var det kul att få fokusera på patienten, se hur de tillfrisknade och hur mycket man kan göra utan att ta till andra medel. Det tar jag med mig hem. Att lita på hur patienten mår.

Kroniska sjukdomar

 – Egentligen såg jag inte så mycket skador direkt orsakade av tyfonen, en del indirekt som stelkramp och sår, men inte alls så mycket som jag hade förväntat mig att se efter tre veckor. Våra patienter behövde föda barn på säkert sätt, hjälp med kroniska sjukdomar som typ 2 diabetes där det blivit komplikationer som fotsår. De kanske inte hade sökt vård innan eller haft tillgång till det. Kronisk sjukdom är svårt att hantera under en akutinsats. Man kan inte följa upp behandlingen som man ska. Jag brottades en del med det moraliskt och praktiskt och vad som skulle hända med patienterna efter att vi åkt därifrån.

Ylva installerades i ett nedlagt hotell utan rinnande vatten och med el bara under någon timme per dygn.
– Varje dag bar några killar upp hinkar med vatten till våra rum som vi tvättade oss med och spolade i toaletten. Det rådde utegångsförbud efter klockan 20 i början, men när det upphörde märktes det att vi bodde mitt i en stad. Det blev mycket ljud och hektiskt utanför.

Kultur och kommunikation

Men det var mycket annat som också var nytt för Ylva, bland annat att lära sig hur olika vi människor kommunicerar med varandra:
– De första dagarna var det aldrig någon i den filippinska personalen som sa emot mig. Det kändes märkligt i början att de höll med om allt jag sa. Sedan började jag höra nyanser i det ”ja” som läkarna och sjuksköterskorna sa. Jag började istället fråga dem vad de tänkte, innan jag sa hur jag tyckte att vi skulle göra. Då fick jag en mer ärlig bild. I kontrast till den lugna och tysta stilen kunde en fransk kollega peka med hela handen och halvt skrika åt mig. Efter hand förstod jag att hon inte menade något med det, det var hennes sätt att kommunicera. Jag hamnade mitt emellan i kommunikationssätt och kunde känna mig väldigt svensk ibland.

En jul att minnas

Dagarna blev till veckor och julen stod för dörren.
 – Vi firade jul tillsammans på hotellet och åt en filippinsk specialitet; lechón - spädgris som man grillade sakta samtidigt som man vevade så att den långsamt snurrade över elden. Jag äter inte kött och det upplevdes som väldigt konstigt av den övriga sjukhuspersonalen. En av dem sa: ”Du måste prova, du är så konstigt som inte äter kött. Du kan väl prova skinnet i alla fall, det är det godaste”.

Julklappar delades ut till barnen och Ylva minns speciellt en av sina patienter den dagen:
– På julaftonskvällen kom det in en 6-årig kille, Marlo, med stelkramp. Han hade börjat få symtom under morgonen som svårigheter att tugga och gapa ordentligt. När han kom till sjukhuset hade han kramper i hela kroppen och var inte kontaktbar. Vi satte in all behandling man kan ge. Under de första dygnen var vi väldigt oroliga. Utvecklar man sjukdomen är prognosen oftast dålig och dödligheten är mycket hög. Dessutom är symtomen med kramper oerhört plågsamma.

 – Man kan förebygga insjuknandet med vaccination. Vaccinet är säkert och inte kostsamt, därför känns varje fall av stelkramp oerhört onödigt. Pojken på vår avdelning repade sig. När jag lämnade Tacloban var han fortfarande inlagd, men kunde äta själv och leka. Marlo kommer att bli helt frisk, tack vare en stor portion tur och den behandling han fick. Vi gav stelkrampsvaccinationer varje dag under min tid i Tacloban.

Att göra skillnad

Intrycken har varit många och Ylva har precis kommit hem till Sverige. Hon lär bära med sig bilderna av förstörelsen, människoödena, regnen, värmen, men också de nya medicinska erfarenheterna länge. Samtidigt skulle hon kunna tänka sig att åka som fältarbetare igen:

 – Det var en anledning till att jag läste medicin. Jag brukar fråga varför man inte skulle vilja åka. Om man kan bidra så känns det som att borde göra det. Att göra skillnad, hur liten den än är i slutändan. Men också för min egen skull, för utmaningen och att lära mig nya saker.

Läkare Utan Gränser fortsätter att arbeta i området och anpassar den humanitära hjälpen för att möta de behov som finns.

Här kan du se mer om vårt arbete i Filippinerna: http://youtu.be/hG40fLS9pKs

I fokus

Athmahlägret i norra Syrien. En pojke får sin brännskada omlagd.

Syrien

Varför arbetar vi i Syrien?

  • Väpnad konflikt 
  • Flyktingar
Människor på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa. Läkare Utan Gränser gör ofta insatser i flyktingkriser.

Flyktingar

Vi arbetar världen över för att bistå flyktingar och internflyktingar med allt från psykologisk vård till livsviktig näringsersättning.

Ett av våra räddningsteam närmar sig en flyktingbåt för att ta personerna till räddningsfartyget MY Phoenix.

Medelhavet

Tiotusentals människor flyr från våld och oroligheter i sina hemländer och beger sig iväg på en farlig resa över Medelhavet till Europa.