Barrie Rooneu, en laboratorieforskare från Leitrim i Irland, har tillfälligt bytt sitt jobb som föreläsare i Kent, England, för att jobba med Läkare Utan Gränsers mobila sömnsjuketeam i en avlägsen del av Kongo-Kinshasa. Här berättar hon om hur hon går upp före gryningen för att screena hela byar för sömnsjuka och tillbringar kvällarna med att försöka undvika termiter i regnskogen.
”Jag har åkt på uppdrag i fält för Läkare Utan Gränser i tio år. Men jag blir fortfarande förvånad över den beslutsamhet och styrka jag möter hos människor på avlägsna platser.
Centralafrika är täckt av enorma regnskogar med inslag av savann som herdar från nomadfolket Fulani använt i hundratals år. Här lever även Zandefolket som livnär sig på det som marken och skogarna ger. Jorden är bördig och klimatet bra – här råder ingen brist på vare sig vatten eller mat. Men i den fuktiga miljön trivs tsetse-flugan som bär på den parasit som orsakar sömnsjuka.
En partilös fluga
Sömnsjuka låter kanske ofarligt men faktum är att det är en långsam mördare. Landgränser (som flugan inte bryr sig om) går kors och tvärs genom skogarna och är en källa till konflikter. Gränsområdena drar till sig rebeller och soldater liksom även människor på flykt. Parasiten tillhör ingen politisk eller nationell gruppering utan följer gladeligen med både flugor och människor över gränserna för att fortsätta infektera nya människor och platser.
När jag anslöt mig till teamet var de just på väg till ett område i nordöstra Kongo-Kinshasa, landet där mer än två tredjedelar av världens samtliga fall av sömnsjuka påträffas. Tusentals människor bor i skogen i byar som är så svårtillgängliga att sjukvård och medicinsk materiel ofta saknas.
Redo för screening
Många fall av sömnsjuka upptäcktes i det här området för fyra år sedan men på grund av säkerhetsläget har det ända fram till nu ansetts för osäkert för sjukvårdspersonal. Efter att ha renoverat några tidigare sjukhussalar och ställt iordning ett kloster till vår tillfälliga sovplats anställde vi ett team med lokal personal. När en lastbil med medicinsk materiel och utrustning anlände tre veckor senare kunde vi dra igång screeningen.
Att diagnostisera sömnsjuka är inte alltid så lätt, man behöver utbildad personal, elektronisk utrustning och en kyl. Jeepar kan ta sig fram på de största stigarna i skogen men under regnperioden blir fungerande broar helt nödvändiga om man ska kunna korsa träsk och floder. När sådana saknas använder vi motorcyklar med lokalanställda förare.
Tidig start
Därefter gav sig sex tekniker och all utrustning – inklusive en generator och mikroskop – in i bambuskogen för att nå de uthuggna områden där människor lever och odlar sina grödor. Vi försöker alltid vara framme i byarna vid 7-tiden på morgonen eftersom vi måste screena upp till 80 procent av befolkningen för att kunna stoppa parasitens spridning. Längs vägen hälsar människor på oss och ber oss komma och undersöka deras sjuka släktingar i hyddorna där de bor eftersom de är för svaga för att kunna ta sig till närmaste by.
Det enda vi kan göra när vi stöter på fall av sömnsjuka är att erbjuda motorcykeltransport till vårt renoverade sjukhus, oavsett hur gamla eller hur sjuka patienterna är. Men utan behandling skulle de troligtvis dö.
Natt på akutmottagningen
Som fältarbetare för Läkare Utan Gränser avvisar vi heller aldrig andra akuta sjukdomsfall, som vi behandlar på en akutmottagning nära vår bas. Ibland innebär det att vi behöver arbeta dag och natt, vilket inträffade en fuktig natt med fullmåne nu i maj.
Jag blev väckt klockan fyra på morgonen av sjuksköterskan som berättade att en tvåårig pojke, Jeremy, hade kommit in med en allvarlig form av malaria som krävde omedelbar blodtransfusion. För detta behövs labbtester som visar att donatorns blod är rent och av rätt blodgrupp. Tillsammans med en vakt gick vi vägen ned till vår akutmottagning medan vi aktade oss för ormar. Den fuktiga och dimmiga natten var perfekt för termiternas parningsdans och miljontals hade lockats dit av ljuset från våra lampor.
Vi öppnade upp labbet och startade generatorn. Jeremys pappa visade sig vara en perfekt donator. Lille Jeremy låg och andades tungt i sin mammas famn. Att hitta en ven att sticka i tog lång tid och det var plågsamt för både honom och teamet. Till slut lyckades vi och blodet sipprade in i hans arm. Jag och vakten kunde återvända till vår bas igen genom den termitfyllda dimman. När solen gick upp klockan sex gjorde sig labbteamet åter redo för en dags screening, nöjda över att vi hade gjort vårt bästa för att hjälpa Jeremy.
Enorm förändring
Det är nu tio år sedan jag var med om mitt första sömnsjukeprojekt för Läkare Utan Gränser. På den här tiden har vi verkligen kunnat se en minskning av antalet smittade: 1998 var det 300 000 nya fall, idag rör det sig om 50 000-70 000 fall. Inom en snar framtid kan det vara möjligt att helt utrota parasiten, som utgör ett hot mot miljontals människor i Afrika söder om Sahara. Det mobila teamet jag jobbar med befinner sig mitt i centrum för denna enorma förändring."
