I dag möts EU:s givarländer med representanter från Centralafrikanska republiken i Bryssel för att omförhandla det humanitära biståndet till Centralafrikanska republiken. De humanitära behoven i landet är fortfarande stora och vi vill att givarländerna engagerar sig.
Efter valet i Centralafrikanska republiken i år har en del internationella aktörer talat om en "normalisering" av situationen i landet för att motivera en gradvis förskjutning mot utveckling på bekostnad av humanitära insatser.
Men nu är inte rätt tidpunkt för givarländer och internationella aktörer att nedprioritera humanitärt bistånd. Tyvärr är situation i Centralafrikanska republiken sådan att många invånare är beroende av humanitära organisationer och internationella finansiella löften. De fortsatta humanitära behoven hos befolkningen i Centralafrikanska republiken måste därför förbli en hög prioritet på den internationella dagordningen.
Varje dag möter vi ett stort antal människor som fortfarande lever med våld och rädsla och som inte har tillgång till grundläggande behov som bostad, mat, dricksvatten och sanitet, hälsovård och skydd. Mer än hälften av landets befolkning är i behov av humanitärt bistånd, nästan 400 000 är internflyktingar och ytterligare en halv miljon har sökt sin tillflykt i grannländerna.
Resan tog en hel dag
Zita och hennes döttrar är några av de många invånare i landet som måste förlita sig på humanitärt stöd. Det här är hennes berättelse.
Zita kom till Kabo vårdcentral, norra Centralafrikanska republiken, för tio dagar sedan. Med sig hade hon sina två döttrar Marie, två år, och Nelpha, fem månader. De fick gå långt för att ta sig till vårdcentralen - resan tog en hel dag.
Vi har inte råd att betala dem. Zita
För två månader sedan blev Marie sjuk. Hon led först av malaria som sedan ledde till svår undernäring. Zita tog sin dotter till en vårdcentral nära hemmet. Där gav de henne paracetamol och skickade hem dem, i hopp om att Maries tillstånd skulle förbättras. Zita ville inte ge sig ut på vägarna, av rädsla för att de skulle bli attackerade av beväpnade män.
– Jag brukar inte färdas på vägarna på grund av säkerhetsläget. Det är ofta beväpnade män på vägarna som kräver pengar från människor som vill passera. Även om du cyklar eller åker motorcykel så trakasserar de dig för att få pengar. Det gäller också när du skjutsar en sjuk person. Om du går till fots kan de ibland låta dig passera utan att be om någonting. Det är anledningen till att vi gick hit. Vi har inte råd att betala dem, berättar Zita.
Nu kontrolleras även fälten av beväpnade män
Tidigare var Zita jordbrukare. Men nu kontrolleras även fälten av beväpnade män som tvingar bönder att sluta arbeta så att deras boskap ska kunna beta där. Och inte ens i hemmet är de säkra. För några veckor sedan bröt sig beväpnade män in i Zitas hem och krävde pengar.
– Det var inte såhär förut. Vi levde tillsammans i fred, säger Zita.
När Maries tillstånd förvärrades beslutade Zita och hennes make att gå till vårdcentralen i Kabo med sina två flickor, trots att de var rädda. Tack vare den vård Marie fick på vårdcentralen har hon återhämtat sig. Men hon är fortfarande svag och hennes ansikte är svullet.
Sedan 2006 har Läkare Utan Gränser gett medicinsk hjälp till fler än 50 000 personer i Kabo, nordöstra Centralafrikanska Republiken. Från januari till juni 2016 har vi genomfört mer än 30 000 konsultationer på Kabo vårdcentral (varav en tredjedel var för malaria) och hjälpt till vid fler än 600 födslar.
