En ung flicka anländer i kritiskt tillstånd till vår avlägsna vårdcentral. Hon är medvetslös och kämpar med andningen. För att rädda henne behövde den brittiska läkaren Sarah Wookey och hennes team två saker: hängivenhet och tur.
Det var föräldrar och släkt som kom med den tvååriga flickan till vårdcentralen. Familjen är nomader och hade gått till fots sedan tidig morgon genom vildmarken för att nå fram. När de väl var framme var det nästan kväll.
Pappan berättade att flickan hade lyckats få tag på kemikalier som familjen använder för att ta bort fästingar från korna.
Nej, de visste inte hur mycket hon hade fått i sig eller vad ämnet hette, och det skulle ta dem 24 timmar att hämta behållaren.
Flickan var djupt medvetslös och hennes andning yttrade sig i korta och oregelbundna flämtningar.
Liksom sin mamma var flickans kropp utsmyckad. Hon var mycket vacker.
Ett svårt samtal
Våra inrättningar erbjuder grundläggande sjukvård och kan inte bidra med avancerad livsuppehållande vård som på ett stort sjukhus.
Jag var ganska säker på att hon skulle dö eftersom jag aldrig tidigare har sett ett barn återhämta sig från så här svåra andningssvårigheter.
Jag förklarade för hennes pappa så gott jag kunde hur oroade vi var över dottern. En konversation som hade varit svår även om vi hade talat samma språk.
Andningen
Den natten hade vi dock oddsen på vår sida.
Elen fungerade, så vi hade ljus och syrgas, och vi hade ett team av väldigt hängivna sjuksköterskor.
Trots att flickan bara tog tre eller fyra andetag i minuten så verkade det räcka för att ge tillräckligt med syre.
Vi tog henne till intensivvårdsavdelningen som ser exakt likadan ut som de andra avdelningarna, förutom att den är starkt belyst, har syrgas och fler sjuksköterskor på plats.
Vi förklarade för sjuksköterskorna som jobbade nattpasset att deras jobb var att sitta ner och andas åt henne med hjälp av en påse och mask varje gång hon slutade.
Bredvid hennes sida
Mamman hade inte sagt ett ord sedan flickan kom hit. Hon hade helt enkelt satt sig bredvid sängen och lagt sin hand på någon del av dotterns kropp med en stor försiktighet för att inte vara i vägen.
När jag under natten tittade till flickan så hade varken mamman eller sjuksköterskorna rört på sig.
Men det hade flickan.
Vid klockan elva på kvällen hade hennes andning blivit mer regelbunden.
Klockan tre öppnade hon ögonen.
Klockan nio på morgonen satte hon sig upp och drack mjölk.
*Bilden på den här sidan är en arkivbild. Den togs i N'Djamena i Tchad och visar inte barnet som förekommer i denna text.