Hoppa till huvudinnehåll

"JAG KUNDE HA DÖTT"

Publicerad 25 januari 2012

Bildspel

Bildspel i fullskärm
En kvinna med sitt barn på vårt sjukhus i Pibor.

En kvinna med sitt barn på vårt sjukhus i Pibor.

Tre veckor efter attacken mot Pibor med omnejd fortsätter sårade människor att strömma till vårt sjukhus i staden. Många människor flydde till skogs när deras byar blev attackerade och vissa håller sig fortfarande gömda av rädsla för fortsatt våld. Här är några starka berättelser från några av våra patienter:

Kvinna vars dotter blev allvarligt sårad i samband med en attack mot byn Wek, i norra delen av destaten Jonglei, den 11 januari i år:
"Klockan fem på eftermiddagen blev vår by Wek attackerad. Alla började springa därifrån. Min syster bar på min dotter, som är 1,5 år, och ett av de andra barnen. När jag skulle springa iväg hittade jag min dotter på marken, ensam och gråtande. Hon hade blivit skjuten i ansiktet och knivskuren i munnen. Jag tog upp henne och började springa mot skogen. 
Vi tillbringade natten i skogen. Dagen därpå hittade en av byborna oss och tog med oss till Läkare Utan Gränsers klinik i Yuai som ligger två timmar bort från Wek. I Yuai fick vi behandling fram tills Läkare Utan Gränser tog oss med flyg till deras sjukhus i Nasir. 
Just nu har jag ingen information om vad som hänt min man. Men jag tror att han blev dödad."
 
Granne till en 1,5-årig pojke som blev slagen under attacken mot byn Wek i norra Jonglei den 11 januari i år:   
"Pojken är mina grannars barn. Både hans mamma och pappa blev skjutna och dödade. Han hade blivit slagen i huvudet genom att man slungade honom mot ett träd. Han var lämnad i skogen för att dö. Han var övergiven utan någon som hjälpte honom. Vi bybor var ute och letade efter människor som behövde hjälp när vi hittade honom. Vi tog honom till Läkare Utan Gränsers klinik i Yuai där han fick vård."
 
Man, 39 år, som blev skjuten i armen i samband med attacken mot Pibor på nyårsafton:
"När min by blev attackerad flydde vi ut i skogen utan mat, vi hade bara vatten till småbarnen. Jag blev skjuten i armen och gömde mig i skogen med skadan i åtta dagar. Det rann så mycket blod. På natten gjorde det så ont att jag inte kunde sova. 
Jag hade tur. De hittade inte min familj när jag blev skjuten för de sprang ner till floden och gömde sig under vattnet. De låg under vattnet men gapade uppe vid ytan så att de kunde andas. Om man gömmer sig i skogen kan det hända att de hittar en men under vattnet är man säker.
I min by har en del blivit dödade och många saknas fortfarande. Vi vet inte om de lever. Vi har sett några som blev dödade, några var barn.
Vi är väldigt glada över att Läkare Utan Gränser är här – vi trodde att Läkare Utan Gränser inte skulle komma hit igen eftersom allt blivit plundrat. Om inte Läkare Utan Gränser var här skulle jag inte bli bättre. Jag kunde ha dött."
 
Läkare Utan Gränser har arbetat i Pibor-området sedan 2005 och ger medicinsk vård till befolkningen oavsett etnicitet, religion eller politisk tillhörighet. Vi har arbetat i Sudan sedan 1978 och i det som idag är Sydsudan sedan 1983. Läkare Utan Gränser arbetar i åtta av tio stater i Sydsudan. 

I fokus

Athmahlägret i norra Syrien. En pojke får sin brännskada omlagd.

Syrien

Varför arbetar vi i Syrien?

  • Väpnad konflikt 
  • Flyktingar
Människor på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa. Läkare Utan Gränser gör ofta insatser i flyktingkriser.

Flyktingar

Vi arbetar världen över för att bistå flyktingar och internflyktingar med allt från psykologisk vård till livsviktig näringsersättning.

Ett av våra räddningsteam närmar sig en flyktingbåt för att ta personerna till räddningsfartyget MY Phoenix.

Medelhavet

Tiotusentals människor flyr från våld och oroligheter i sina hemländer och beger sig iväg på en farlig resa över Medelhavet till Europa.