Hoppa till huvudinnehåll

"Jag tänkte berätta lite om Fatumata"

Publicerad 22 september 2017
Ett barn får hjälp på vårt sjukhus i Bafata, Guinea-Bissau.
Foto: Ramón Pereiro/Läkare Utan Gränser
Ett barn får hjälp på vårt sjukhus i Bafata, Guinea-Bissau.

Jag tänkte berätta lite om Fatumata, en treårig flicka som var inlagd på sjukhuset. Hon kom in svårt undernärd och var mest skinn och ben. 

Det var däremot inte därför mor och mormor kom med henne till sjukhuset, utan på grund av feber och andningsbesvär som inte ville ge med sig av den traditionella medicinen de provat först. 

Hon lades in på vår undernäringsavdelning och fick behandling för lunginflammation, men febern fortsatte. Vi hittade även förstorade lymfkörtlar på halsen och i käkvinklarna och började ana att det rörde sig om någon annan infektion än vanlig lunginflammation.

Här i Guinea-Bissau kan det visserligen finnas brist på mat under den torra perioden av året om skörden inte varit bra, men oftare än ren matbrist är det någon bakomliggande sjukdom som ligger till grund för undernäringen här. Då oftast hiv eller tuberkulos. Hiv kan vi testa för och det gör vi rutinmässigt på alla barn med undernäring, och hon Fatumatas tester var negativa. Tuberkulos testar man bäst genom att titta i mikroskop på upphostat slem. Problemet med små barn ar att dom inte viljemässigt hostar upp så mycket slem och sällan slem långt nerifrån lungorna, vilket ger störst chans att hitta tuberkulosbakterier.

Det fanns nu inte tid att vänta längre 

Vi använder istället uteslutningsmetoden och behandlar två veckor för vanlig lunginflammation med två olika antibiotika. Och sker ingen förbättring och misstanken om tuberkulos kvarstår så påbörjar vi behandlingen mot tuberkulos. Hon hade dessutom en släkting som haft hosta länge hemma, vilket stärkte misstanken. Fatumata försämrades under denna tid och hamnade till slut på vår kritiska avdelning och flämtande kraftigt och behövde syrgas. En lungröntgen (som vi bara kan göra på lördagar, då en röntgentekniker från huvudstaden extraknäcker här) visade på kraftig lunginflammation på bägge sidor med utseende som ytterligare stärkte misstanken om tuberkulos. Det hade nu gått mer än en vecka och det fanns nu inte tid att vänta längre - vi påbörjade antituberkulosbehandling med fyra antibiotika och redan efter några dagar var febern borta och andningen lugnare.

Efter tre dagar satt hon upp och drack sin specialvälling och på femte dagen slukade hon två hela jordnötssmörspåsar (en näringsberikad jordnötskräm som används för att behandla undernäring). De två nästkommande veckorna åt hon upp sig 1,5 kilo och när jag skrev ut henne från undernäringsavdelningen lekte vi kurragömma mellan stolarna. Tuberkulospatienterna får sedan gå över till tuberkulosavdelningen som sköts av hälsomyndigheterna där de stannar några dagar och sen får åka hem men komma tillbaka för kontroller och hämta medicin. Behandlingen för tuberkulos är sex månader lång, men man blir frisk om man fullföljer.

En vecka senare gick jag förbi tuberkulosavdelningen i ett annat ärende och frågade om Fatumata var kvar. Det var hon inte, kom det fram. När de slog i sin registerbok stod det att mormor tagit med henne hem utan mediciner och utan någon planerad uppföljning. Jag tappade hakan för en stund. Insikten om att det man gör spelar roll för stunden men i det långa loppet är det så många andra faktorer som man inte kan påverka som har större betydelse. Vilken information hon fick på tuberkulosavdelningen vet jag inte, men vi förklarade för mormor på hennes språk, Fula, vikten av medicinering i flera månader och att komma tillbaka på kontroller. Hur hon tog till sig informationen vi gav henne och hur vi försäkrade oss om att hon förstått var nog där det brast. Att utbildning är viktigare än sjukhus for folkhälsan var något jag lärt mig tidigare, men nu blev det väldigt tydligt.

Läs hela Mårten Larssons blog från Guinea-Bissau.