Striderna i Jemen gör situationen allt svårare för civilbefolkningen. Människor lider brist på det mesta, allt fler barn drabbas av undernäring och tillgången till sjukvård är ytterst knapphändig, inte minst till följd av dagliga bombattacker.
Läkaren Natalie Roberts är på plats i Jemen för att utbilda lokal sjukvårdspersonal i vården av krigstrauman. För brittiska BBC har hon gjort en radiodagbok med rapporter direkt från krigets verklighet. Texten nedan är ett utdrag ur hennes dagbok.
Här kan du läsa om våra aktiviteter i Jemen (eng).
DAGBOK FRÅN JEMEN
”Jag befinner mig på akutmottagningen på en vårdcentral som vi stödjer. Det är uppe i bergen i norra Jemen, nära gränsen till Saudiarabien.
Det är ett område där det ofta faller bomber och alla byar och städer runtomkring utsätts för bombattacker nästan varje dag. Vi inrättade den här akutmottagningen på en liten vårdcentral som redan var igång. I vanliga fall kommer patienter med malaria och vanliga sjukdomar hit. Men sedan konflikten startade har man tagit emot 40-50 skadade patienter i veckan. Ofta är det ganska allvarliga skador som kräver stabilisering och som måste hänvisas vidare för operation.
Ofta när jag kommer hit är det blod över hela golvet och skadade patienter i varenda säng. Nästan alltid rör det sig om händelser med fyra, fem, sex eller sju skadade som kommer samtidigt. I dag är det för ovanlighetens skull inga skadade patienter alls.
I akutrummet finns en patient. En liten pojke på en månad. Hans mamma kom in med honom eftersom han inte äter som han ska. Familjen bor i en by på andra sidan bergen, ungefär en och en halv timme härifrån. Hon lyckades ta sig hit trots att byn är utsatt för bombangrepp hela tiden. Minst sagt imponerande.
Hon berättar att barnet har haft diarré, inte ätit som han ska och hon är väldigt orolig. Hon berättade allt detta med hjälp av en tolk och barnet är verkligen väldigt, väldigt sjukt.
Den här kvinnan har bott i en grotta i sin by, precis som många andra gör för att skydda sig mot bomberna. Hon födde sitt barn där i grottan.
Mamman är klädd i traditionella jemenitiska kläder, en hellång svart abaya och en svart slöja som täcker ansiktet. Jag kan inte se hennes ansikte. Själv brukar jag bara ha ett slags halvlång tunika och byxor och täcka håret med en sjal. Men hon är täckt från topp till tå.
När min tolk lämnar rummet lyfter hon upp slöjan och börjar prata med mig på arabiska. Hon gråter. Det är väldigt svårt för mig att svara henne eftersom min arabiska är så dålig. Jag säger de få ord jag kan och försöker trösta henne så gott det går. Men det finns inte mycket att säga. Jag är inte alls säker på att barnet kommer att bli bättre.
Just nu är det ganska tyst. Men hon vet, och jag vet, att det är väldigt farligt där borta i hennes by.
Mina medarbetare har sagt att vi måste göra det vi kan nu. Men hon vill inte stanna längre än en timme, hon måste hem igen. Hennes barn – vi ger det vätskan och glukos. Men om en timme kommer hon att ta med sig barnet härifrån och då försvinner även chansen att det ska överleva.
Jag hatar sådana här situationer. Det är något som helt och hållet går att undvika. Även hos en vanlig husläkare i Storbritannien skulle jag ha kunnat göra mer och om jag hade haft tillgång till all normal sjukvård som finns där skulle det här barnet ha mått bra i morgon. Jag vet inte. Mina jemenitiska kollegor säger hela tiden att innan Läkare Utan Gränser kom hit, innan det fanns en akutmottagning på den här vårdcentralen, så skulle mamman inte ha kommit hit med barnet över huvud taget och det skulle ha dött hemma. Men jag tror att de bara försöker få mig att må lite bättre när de säger så.
I hela Jemen råder bränslebrist. Det är dyrt och väldigt svårt om man måste ta sig någonstans att hitta någon som kan köra en dit till ett rimligt pris. Ett annat problem är att vägarna attackeras varenda dag. Bilar, vanliga bilar, blir ofta träffade numera.
Med kanske 500 meters mellanrum ser man sönderbombade bilar, bensinmackar, lastbilar.
Det här innebär att det är nästintill omöjligt att hitta någon med bil som är villig att köra en patient en timme på de här vägarna, inte minst när det är akut. Särskilt när det har varit bombangrepp finns det ingen i en vanlig bil som är beredd att köra på en väg med ett flygplan som cirkulerar ovanför en. Så min plan är nu att försöka lösa situationen genom att införa ett ambulanssystem. Jag vill hitta några bilar som vi kan utrusta och markera som ambulanser, Läkare Utan Gränser betalar för bensinen och sedan ser vi till att köra patienter som bor längre bort till vårt sjukhus.
Det kommer inte att bli lätt. Det är svårt att hitta bilar av bra kvalitet och folk som är beredda att köra dem. Men jag tror att vi kan lyckas. Vi kan markera dem som ambulanser, vi kan försöka göra dem så säkra vi bara kan, så att de syns från luften. Förhoppningsvis blir de inte måltavlor för luftangreppen. Jag tror att det är en av de saker vi kan göra som skulle rädda flest liv just nu. Hela tiden hör jag berättelser om kvinnor som dör hemma i samband med förlossningen för att de inte kunde ta sig till sjukhuset. Och barn som är svårt sjuka och kommer till vårdcentralen och där skickar man hem dem med vetskapen om att de kommer att dö, men att de inte kan hänvisa dem vidare till någon klinik med mer avancerad behandling. Och allt detta förutom de skador som vi ser varje dag och som verkligen behöver kirurgi men där det är omöjligt att transportera patienterna vidare.
Detta är min plan för i dag. Fortfarande är det nog en halvtimmes bilresa kvar innan jag är framme vid vårdcentralen. Längs vägen har vi hört bombplanen flyga där uppe men den senaste timmen har det varit tyst. Jag hoppas att det fortsätter att vara tyst. På taket till min bil vajar en stor Läkare Utan Gränser-flagga. Det är min säkerhet. Jag hoppas att piloterna ser bra.”
Läs mer från Natalie Roberts på vår internationella bloggportal.
