Blogg från Johanna Lönn

Mina kollegor på avdelningarna anordnar en avskedsfest för mig. Vi dricker te och dansar till trummor och jag får en chans att tacka alla ordentligt för vårt halvår ihop. Tacka för allt de har lärt mig, tacka för att de bjöd in mig i sin vardag under det här halvåret. 

De flesta som kommer till vår tuberkulosmottagning är barn. Det är ingen rolig behandling att ta, så vi gör vad vi kan för att muntra upp barnen när de kommer hit. Ett av sätten vi använder oss av brukar vi skämtsamt kalla BTT- ballon treatment therapy. 

Vårt projekt är det enda sjukhuset Läkare Utan Gränser driver i regionen som har en operationssal. Så ibland får vi patienter skickade till oss som behöver opereras. Men det händer också att vi får åka och hämta patienterna.

En del av mitt uppdrag här nere är att hålla i utbildningar inom olika ämnen för den nationella personalen. De kan handla om hur man beräknar vätskebalansen hos en patient, hur man handlägger en patient med anemi, eller som nu senast hur man gör hjärt- och lungräddning. 

Alla barn tittade på mig storögt. De hade aldrig sett en docka förut förklarade en av mammorna, så de var lite rädda för den. Det slog an i nått i mig. Säg den fyraåring i Sverige som aldrig sett en docka? 

Oftast kommer våra patienter själva gåendes in till sjukhuset, men ibland är de för sjuka eller för gamla för det. Har man råd så kommer man i en skottkärra.

Jag brukar berätta historier från Sverige och visa bilder på snön. De nickar alltid medkännande och beklagar när jag berättade hur kallt det är där just nu! 

En vanlig åkomma här, som kändes lite motsägelsefull först, är hypotermi. Alltså att man har en för låg kroppstemperatur. Inte det jag tänkte att jag skulle stöta på när jag åkte till Sydsudan. 

Före jul så pratade vi om olika speciella julsaker från våra länder - jag berättade såklart om julbocken. Alla blev väldigt exalterade över konceptet, och det resulterade i att jag och en kollega byggde en egen!

I natt hade jag min första on-call. Jag var så rädd för att sova för djupt och missa ett anrop att jag hade min radio på högsta volym bredvid kudden.

Flygresan hit var oerhört vacker. När jag steg av planet slog värmen emot mig som en kompakt vägg. Termometern meddelade att det var 43 grader celsius här.

Att få till den perfekta packningen blev ett sätt att hantera allt det okända jag skulle ge mig ut på. Att fokusera på packningen blev en hanteringsstrategi. Men vad skulle jag egentligen behöva?