Kallt igen!
Det blir nio minusgrader i helgen ropar vår argentinske logistiker. Och storm! Vi kommer aldrig kunna ha tälten uppe på bensinstationen, de kommer blåsa bort.
Vi kan inte ha eldar eller kaminer på grund av brandrisken. Nu måste människor få komma in i det stängda lägret igen! Ska vi inte bara skita i vad polisen och myndigheterna säger och öppna lägret ändå?!
Ett par dagar med pissväder har förflutit. Regnskyddet till ingången till husbilen har blåst sönder. Värmen inne i den har funkat dåligt. Massa praktiska trubbel med insatserna för tillfället. Och människorna i skogen har suttit och kurat ute eller i de tomma husen bakom bensinstationen. Att vi inte fått in några fall av allvarlig nedkylning den här månaden är faktiskt märkligt.
Och vår fina vårdcentral i containern vid gränsen är tom, precis som de uppvärmda tälten, toaletterna och duscharna. Myndigheten håller fortfarande lägret stängt.
I våra hjärtan finns ofta både en rebell och en pragmatiker
Det finns få saker som kan reta upp mig och mina kollegor inom Läkare Utan Gränser mer än när vår möjlighet att hjälpa människor begränsas av andra inte tillåter oss göra vårt jobb. När det humanitära utrymmet för oss att agera inskränks. Det har gått en månad sedan lägret stängdes. Den senaste tiden har det varit färre bussar och mildare väder vilket har gjort att få personer ändå skulle behöva stanna i lägret, så länge gränsen hålls öppen kan de komma över utan lång väntan.
Men hur ska det bli framöver om fler kommer och det blir ännu kallare? Visst kan vi fortsätta arbeta på bensinstationen, men vår skraltiga husbil ger inte samma möjligheter till att ge bra vård och vi har hamnat i rätt så absurda situationer när hela anledningen till att bussar stannas där just nu är att ägarna ska göra business på flyktingarna (häromdagen blev vår psykolog uppmanad att göra sitt arbete snabbare så att hennes patienter skulle hinna handla, hon vägrade såklart!!).
Förhandla är viktigt men ibland måste vi trotsa vi förbud och istället ta smällen. Vilket i sig kan ha ödesdigra konsekvenser för dem vi vill hjälpa om vi blockeras helt. Det händer ju till och med att vi kastas ut från ett område eller ett land. Inne i våra hjärtan finns ofta både en rebell och en pragmatiker. De är sällan överens. Snart är jag på väg att lämna Idomeni och vet att jag kommer lämna stället med en känsla av frustration över allt detta
