Hoppa till huvudinnehåll

KAMPEN MOT EBOLA MÅSTE PRIORITERAS

Publicerad 10 oktober 2014

Bildspel

Bildspel i fullskärm
En sjukvårdare i skyddsdräkt bär ett barn som misstänks ha ebola. FOTO: John Moore

En sjukvårdare i skyddsdräkt bär ett barn som misstänks ha ebola. FOTO: John Moore

I den pågående ebolakrisen kan Sverige inte fortsätta att bara skänka pengar – vi måste också vara med och göra jobbet på plats. Den nya regeringen måste omedelbart visa omvärlden att Sverige har ambitioner att göra skillnad i det största ebolautbrottet som världen skådat. Ett dödligt virus tar inte hänsyn till regeringsskiften.

Redan tidigt i våras noterade Läkare Utan Gränsers personal på fältet att ebolafallen i Guinea var spridda på ett oroande sätt man aldrig noterat tidigare. I mars varnade vi för att ebolautbrottet saknade motstycke, inte ännu i antal fall men i antal platser där människor insjuknat.

Men omvärlden var passiv.

Den 21 juni uttalade vi att det rörde sig om det ”största dokumenterade utbrottet” och att ”epidemin är helt utom kontroll”. Och mot slutet av sommaren fick vi av platsbrist börja stänga våra sjukhusgrindar och bokstavligen se människor dö på andra sidan staketen. Vi tvingades bära och bränna människolik och bygga krematorier istället för sjukhus.

Men omvärlden förblev passiv.

Under denna tid har ytterligare tusentals människor insjuknat och kämpat mot en smärtsam och dödlig sjukdom. Ofta har de lämnats ensamma att dö eller tillbringat sina sista stunder i livet med en sjuksköterska iförd heltäckande skyddskläder som enda sällskap.

Först den senaste månaden har ett nyvaket världssamfund tagit ebolaepidemin på allvar. FN startar en mission, UNMEER (United Nations Mission for Ebola Emergency Response), vilket blir den första någonsin som svar på en folkhälsokris. USA skickar minst 3.000 soldater för att leda en insats, Kuba skickar vårdpersonal och även andra länder som Storbritannien och Sydafrika bidrar. Men hittills har antalet vårdplatser inte på något sätt motsvarat det stora behovet och situationen är oerhört allvarlig.

Även om den svenska regeringen tidigt finansierade organisationer på plats, däribland Läkare Utan Gränser, så har all form av direkt support dröjt.

SIDA har nu beslutat att satsa ytterligare 70-90 miljoner kronor i kampen mot ebola. Men detta handlar återigen om pengar – inte om ett svenskt beslut om direktinsatser med personal.

I denna kris räcker det inte med att öppna plånboken, Sverige måste också hjälpa till med arbetet på plats. Den svenska regeringen lät flera månader gå utan att agera på allvar, först i augusti började man visa tecken på att till fullo inse allvaret i epidemin.

Nu pågår sedan en tid konkreta planer: Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB, har fått i uppdrag att sätta upp kontor och en boendelösning och kommer även bidra med logistisk support till en sjukvårdsinrättning i Freetown.

Men Sverige måste göra mer.

I måndags meddelade Norges hälsominister att Norge tänker skicka sjukvårdspersonal om 50-60 personer till Västafrika. Sverige däremot, rekryterar genom MSB endast fem sjukvårdsarbetare till området.

Vi vill att man snabbt inventerar samtliga resurser, både medicinska och andra, som kan mobiliseras för en insats. Även den kapacitet som finns inom försvarsmakten måste inkluderas – såväl medicinsk som logistisk.

Den avgående regeringen tog förberedande steg i rätt riktning. Men vi känner oro för att regeringsskiftet medför att en insats nu försenas. Läkare Utan Gränser kan inte nog understryka vikten av att den nya regeringen utan dröjsmål tar vid och visar handlingskraft. För varje dag som går ökar fortfarande smittspridningen dramatiskt, och agerar vi inte omedelbart så är detta bara början på en ännu allvarligare kris.

Det är lätt att tro att det redan är så illa det kan bli. Men vi vet inte hur det ser ut om ytterligare några månader. Hittills har omvärlden hela tiden legat steget efter ebolaviruset. Om samma fördröjning i beslutsfattandet fortgår riskerar konsekvenserna att bli ytterst allvarliga. Vi ser redan lynchningar av hjälparbetare och hur länders sjukvårdssystem håller på att falla samman. Det går inte att utesluta att hela stater kollapsar, att ebolasmittan slår ut vitala funktioner, lamslår ekonomin och orsakar omfattande säkerhetsproblem.

Sverige måste därför skyndsamt se över alla resurser som kan sättas in i ebolakrisen.

Den borgerliga regeringen kallade Sverige en ”humanitär stormakt”. Vi förutsätter att den nytillträdda regeringen har samma ambitioner och då krävs ett trovärdigt agerande i den pågående ebolakrisen. Det räcker inte att stanna kvar i rollen som givare av bistånd. Vad som nu behövs är insatser på marken.

På Läkare Utan Gränsers kontor i Stockholm fick vi i förra veckan en avrapportering från vår fältarbetare Stefan Liljegren, nyss hemkommen från Liberias huvudstad Monrovia. Stefans vittnesmål var upprörande.

Han har varit på uppdrag nio gånger tidigare, men berättade att han aldrig tidigare upplevt något så skrämmande. De första veckorna stod han själv vid ingången till vårt sjukhus ELWA 3 och tvingades välja vem som skulle släppas in. Framför honom låg människor i blod och spyor, döende eller redan döda, människor som vädjade för sina liv, människor som accepterat att de skulle dö, men åtminstone ville dö på sjukhuset för att inte smitta sin familj.

Men Stefan tvingades säga till de flesta att de måste ge sig av, att de tyvärr inte fick komma in. Det fanns ingen plats. Svårt sjuka människor satt ändå kvar och väntade desperat i timtal i ösregn och lera, innan de förstod att det faktiskt var sant: det fanns ingen hjälp att få. Stefan kunde sedan bara se hur de gav sig av hemåt, starkt smittsamma, in i Monrovias folkvimmel där de med all säkerhet smittade ner många fler.

Det är ovärdigt att världssamfundet, inklusive Sverige, lät eboloautbrottet förvärras så till den grad att patienter lämnats till sitt öde på detta sätt.

I nuläget är Läkare Utan Gränser den organisation som vårdat två tredjedelar av alla ebolapatienter i de tre värst drabbade länderna. Detta är inget vi är stolta över. Att en enskild hjälporganisation förgäves försökt hantera en epidemi som saknar historiskt motstycke är bara ett bevis på världssamfundets misslyckande.

Sveriges nya regering får inte riskera att om sex månader se tillbaka och dra samma slutsats igen: Vi var för passiva.

Monika Oswaldsson

Ordförande Läkare Utan Gränser i Sverige

Aktuellt om Ebola

Ebola Västafrika gula skyddsdräkter
Nyheter från fältet

Priset för historiens största ebolautbrott - 972 409 417 kronor

Nära 973 miljoner kronor. Så mycket spenderade vi för att bekämpa historiens största ebolautbrott. I en ny rapport ger insyn i våra utgifter för insatsen.

I fokus

Athmahlägret i norra Syrien. En pojke får sin brännskada omlagd.

Syrien

Kriget i Syrien har drivit miljontals människor på flykt. Krisen orsakar ett desperat behov av livräddande humanitära insatser.

Människor på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa. Läkare Utan Gränser gör ofta insatser i flyktingkriser.

Flyktingar

Vi arbetar världen över för att bistå flyktingar och internflyktingar med allt från psykologisk vård till livsviktig näringsersättning.

Ett av våra räddningsteam närmar sig en flyktingbåt för att ta personerna till räddningsfartyget MY Phoenix.

Medelhavet

Tiotusentals människor flyr från våld och oroligheter i sina hemländer och beger sig iväg på en farlig resa över Medelhavet till Europa.