KÄRLEK UTAN GRÄNSER

Allting tog sin början på 70-talet. I småländska Eksjö såg Ulrika undernärda barn på tv och förklarade för sin mamma att hon ville åka iväg och hjälpa dem.

Och i Göteborg, några år tidigare, klippte Per ut bilder på folk som borrade brunnar i Afrika och satte upp dem på anslagstavlan i pojkrummet. Det var så det började. Ett liv i fält. Och ett liv tillsammans.

Just nu pågår det livet i Oslo dit de flyttade för ungefär ett år sedan. Då kom de från Etiopien, från den stora undernäringskatastrofen i Somalia som påverkade hela regionen, och landade rakt in i ”Skärgårdsdoktorn”. Åtminstone känns det nästan som om man befann sig på inspelningsplatsen för tv-serien när man hälsar på Per och Ulli, som hon kallas, på den lilla ön strax utanför Oslo. Här klättrar trävillorna med sina glasverandor uppför höstklädda kullar och stadsjeeparna kör i snigelfart längs slingriga vägar. Per och Ulli bor inte i någon av trävillorna. De bor i ett rum ovanpå ett garage, som de får hyra för en ganska billig penning.

– Vi är vana vid livet i fält, vi behöver inte så mycket. Och så har vi ju kolonistugan i Göteborg, säger de med en mun.

Ibland är det svårt att minnas vem som sagt vad. Men det spelar nog ingen större roll. Där den ena slutar tar den andra vid. De har känt varandra så länge och pratat så mycket om allting att orden och tankarna liksom flyter in i varandra.

Första fältuppdraget

Men vi tar det från början. Det är nu tolv år sedan de för första gången åkte ut i fält tillsammans för Läkare Utan Gränser, Ulli som sjuksköterska och Per som logistiker. Ulli hade redan gjort ett uppdrag innan de träffades och insett att det var det här hon ville ägna sitt liv åt.

– Jag var i Kenya, i Dadaab-lägret i sex månader och efter det var jag helt säker på att jag skulle fortsätta jobba i fält. Jag vet inte riktigt varför. Men det var så fantastiskt. Att få uppleva så mycket, bo i en hydda i öknen och samtidigt ha möjlighet att göra något för andra människor.

Men så åkte hon till Gotland och där sprang hon på Per. De blev inte tillsammans men de blev väldigt goda vänner och när Ulli berättade om sitt fältuppdrag började Per, utbildad civilingenjör, få upp ögonen för möjligheten att byta riktning i karriären.

– Jag hade rest mycket i jobbet men egentligen var jag en kostymsnubbe och hade inte alls tänkt mig en framtid inom det humanitära. Men Ulli beskrev det så målande att jag blev intresserad. Så när hon hade åkt iväg på sitt andra uppdrag, till Bangladesh, kontaktade jag

Läkare Utan Gränser och blev antagen. Jag bytte ut kostymen mot en sunkig t-shirt. Och det kändes helt rätt.

Men först åkte han till Thailand och där möttes de och reste runt tillsammans. Märkte allt tydligare hur bra de passade ihop. Att de kunde prata om allt, skratta och gråta tillsammans. Att de hade olika personligheter men precis samma livssyn. De kontaktade Läkare Utan Gränser och sa att nu ville de åka iväg tillsammans. Och så blev det.

– Vi hamnade i Västpapua, eller Irian Jaya som det hette då. Det är en ö som hör till Indonesien men den ligger avlägset och var åtminstone då väldigt underutvecklad, berättar Per vars uppdrag gick ut på att utveckla ett varningssystem för svåra sjukdomar.

– Det fanns ingen medicinsk personal i byarna, säger Ulli. Så mitt jobb handlade mycket om att identifiera lämpliga personer som vi sedan utbildade i behandling av de fem farligaste sjukdomarna i trakten och så följde vi situationen med rapportering via radiosystem.

Kolonistugan är hemma

Efter Indonesien landade de i Sverige, i Göteborg där de köpte en kolonistuga. Det är den som är ”hemma” för dem, om de nu måste definiera en sådan plats, och det var där de gifte sig 2008 innan de åkte iväg till Goma i östra Kongo-Kinshasa.

– Vi har alltid velat flytta på oss och aldrig velat stanna upp någonstans för länge. Och så tänker vi fortsätta, säger Ulli.

– Det går på ett par månader, fyller Per i, sen har man byggt upp ett helt nytt liv.

Rastlöshet? Nej, inte alls, säger Ulli. I alla fall inte på något negativt sätt. Snarare handlar det om att det är så kul att komma till nya ställen och träffa nya människor. Efter en månad i kolonistugan var det därför dags igen. Den här gången åkte de till det lilla centralafrikanska landet Burundi. Och precis som i Indonesien och på alla uppdrag de gjort sedan dess jobbade de i samma team, åt lunch tillsammans, tränade tillsammans och gick på fest tillsammans.

– Det har alltid varit galet bra att jobba ihop, säger Ulli. I fält är man ofta utlämnad, man kan känna sig ensam och till och med rädd. Då är det väldigt skönt att ha någon att dela tankar och känslor med, någon som förstår och kan stötta. Men det gäller förstås att vara professionell. Vi är ett par, men vi är också del av ett team.

Bråkar ni aldrig?

– Jo, en gång smällde Per i dörren och gick ut. Men det var utegångsförbud så han hade ingenstans att ta vägen!

Få ägodelar

Plötsligt när vi sitter där i soffan (”den enda pryl vi har köpt här i Oslo”) börjar hela rummet skaka. Det är bilen, förklarar Per och fortsätter klia hunden Pluto som de fann på gatan utanför huset i Addis Abeba och nu ligger med magen i vädret under soffbordet. Så är det att bo ovanpå ett garage. Och har man levt i konfliktområden som de båda är lite motorbuller inget att fästa sig vid. Över huvud taget bryr de sig inte om det här med komfort och prylar. Det lilla rummet ovanpå garaget har Per renoverat och Ulli inrett med stearinljus och färska blommor. Men de äger inte så mycket. Stereon är från 1986, säger Per. Och den gamla bussen där ute på gårdsplanen duger mest till att köra fram och tillbaka till kolonistugan på andra sidan gränsen. Förra gången de var hemma, det vill säga i Europa, bodde de i Dublin där Per hade fått ett jobb. I avtalet ingick tjänstebil – en stor och dyr tjänstebil. Så Per försökte förhandla sig till en mindre och billigare.

– Jag förstod aldrig det där. Varför ska man ha de dyraste bilarna bara för att det är en tjänstebil? Det kändes konstigt, tyckte jag.

– Men vi är inga superalternativa människor som lever på potatis och inte äger en enda pryl, skyndar sig Ulli att tillägga. Jag köper gärna kläder och går på restaurang. Det är bara det att när man lever som vi gör blir ägodelar mest till besvär. Det vi har och vill ha kvar ryms gott i kolonistugan.

Lever livet utomlands

I tolv år har de varvat fältuppdrag med en lugnare tillvaro på hemmaplan. Vilket i deras fall betyder Europa. För även när de inte jobbar i fält har de oftast valt att bosätta sig någon annanstans än i Sverige. Inte för att de ogillar Sverige utan för att de hela tiden vill uppleva något nytt. Att stanna upp ett tag i något europeiskt land innebär att de har tillräckligt nära till vänner och familj, samtidigt som de får nya utmaningar.

– Som sjuksköterska kan jag få jobb nästan var som helst. Det är lite svårare för Per som civilingenjör och projektledare. Därför är det självklart att jag följer med honom när han hittar något intressant uppdrag, säger Ulli.

När han fick jobbet i Irland befann sig Ulli på ett korttidsuppdrag i Pakistan där det just varit en svår jordbävning. Annars gör de sällan något utan den andra.

– Jag var kvar i Etiopien i ett halvår efter att Per flyttat hit till Oslo. Men usch, det gör vi aldrig om, det var som om någon hade huggit av mig ena armen.

För att kunna leva det liv som de gör har de också aktivt valt bort att skaffa barn. Ett enkelt beslut för dem båda, men för omgivningen lite svårare att förstå.

– Ingen av oss har egentligen någonsin velat ha barn. Så vi har aldrig försökt påverka varandra utan det har varit självklart från början att vi inte skulle bilda familj. Med tanke på det liv vi lever hade det inneburit en begränsning, säger Ulli och fortsätter:

– När jag var strax över 30 var det ganska jobbigt, då kände jag mig väldigt annorlunda och upplevde också en hel del press från omgivningen. Du vet inte vad du går miste om, sa mina vänner. Och det stämmer ju. Men därför har jag inte heller saknat det.

Vi går ut och tar en promenad med Pluto, som liksom husse och matte fått en massa nya vänner bland de andra öborna och öhundarna. Träden sprakar i höstens alla färger, vattnet blänker och östra Kongo, Addis Abeba, Burundi och alla de andra ställena känns avlägsna. Men inte för Per och Ulli. De bär sina fältuppdrag i hjärtat.

Hur länge kommer ni att åka ut i fält?

– Så länge vi orkar, säger de.  Men vi tar det år för år. Just nu är vi i här och det är också skönt.

Ulli Hedberg, 41 år
Bäst med Läkare Utan Gränser: Hur jag har utvecklats som människa. Och Maria på kontoret i Stockholm som tar hand om oss sjuksköterskor. Jag vet att jag kan ringa henne när som helst.
Bäst med Per: Han är omtänksam och skämmer bort mig. Till exempel är det alltid han som lagar mat.

Per Hedberg, 47 år
Om att ha bytt bort kostymen mot en sunkig t-shirt: Det har jag aldrig ångrat!
Bäst med Ulli: Att hon är så känslosam fast utan att fladdra iväg. Hon värnar om andra men på ett strukturerat sätt. (Usch, det där lät väldigt ingenjörsaktigt.)

Texten är skriven av Åsa Nyquist Brandt och är publicerad i vår tidning Direkt nummer 4, 2013.

Vill du också läsa Direkt? Bli månadsgivare!