Hoppa till huvudinnehåll

Kram från oss här hemma

Publicerad 24 juli 2015

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Mamma och dotter Heijdenberg håller kontakt via Skype när Mia är i fält.

Mamma och dotter Heijdenberg håller kontakt via Skype när Mia är i fält. 

Stolthet blandat med oro, ett avstånd på flera tusen kilometer, längtan som ibland svämmar över. Tre anhöriga till våra fältarbetare berättar om motstridiga känslor och hur livet förändras när ens närmaste ger sig ut på uppdrag. 

Den gröna telefonluren vaknar till liv på datorskärmen och ger ifrån sig ett bekant läte. I tre veckor har Anna Hejdenberg Stoltz väntat på den här stunden. När dottern Mia Hejdenbergs röst hörs över den tröga nätuppkopplingen tar Anna till sig varje ord. Det blir berättelser om tillfrisknade patienter, nya kolleger och vardagen som projektansvarig i Centralafrikanska republiken.

– För några dagar sedan var det skottlossning inte så långt från platsen där Mia jobbar. I sådana situationer lyssnar jag väldigt mycket på hur hennes röst låter. Vi har ju känt varandra i 34 år så jag kan höra på henne hur hon känner sig. Men hon är väldigt trygg i sig själv och litar på hur organisationen hanterar säkerheten, säger Anna.

Det är en balansgång att vara mamma till en fältarbetare. Hon vill så gärna veta allt om de platser där hennes dotter jobbar – före det nuvarande uppdraget var hon i Sydsudan, Tchad och Kongo-Kinshasa. Samtidigt väljer Anna att inte läsa nyheter om det land Mia befinner sig i.

– Det är väldigt dubbelt. Jag är otroligt glad att hon har valt att satsa på Läkare Utan Gränser. Samtidigt är jag orolig ibland, det är klart jag är det.

Att åka ifrån sin familj

För Markus von Zweigbergk har det alltid stått klart att hans fru kommer att åka ut i fält. Det var bara en fråga om när det skulle ske. För 14 år sedan var barnmorskan Maria von Zweigbergk på väg ut på sitt första uppdrag då hon upptäckte att hon var gravid med familjens första barn.  [Markus och Maria med familj och guide på Zanzibar.] Drömmen fick skjutas på framtiden.

I fjol var barnen Samuel och Sofie – i dag 12 och 10 år gamla – tillräckligt stora. Maria anmälde sitt intresse och blev erbjuden ett sex månaders uppdrag i Sydsudan. (Läs en intervju med Maria i Direkt nr 1/2015.)

 – Jag visste hur viktigt det var för henne och hur länge hon hade väntat. Det avgörande var att barnen var någotsånär självgående. Jag har ett jobb där jag är ute och reser mycket, så vi visste att barnen ibland skulle bli ensamma i några timmar, säger Markus.

– Fast tanken på att hon skulle vara borta i ett halvår kändes förstås skitjobbig, som en oändlighet. Vi löste det så att vi träffades i Tanzania efter halva tiden, och så mejlade vi varje dag.

I de dagliga avstämningarna delade makarna med sig av sin vardag: Maria bland mammorna på kliniken i flyktinglägret och Markus mitt uppe i vardagspusslet. Han trappade ner på arbetstakten och bad barnen hjälpa till med vardagssysslorna i hemmet i Kalmar.

– Fast jag kan inte sticka under stol med att livet blev mycket krångligare. Jag fick känna på hur det är att vara ensamförälder, och det är ingenting som man önskar någon annan, säger Markus.

”Kärleken slog ned i den torra sanden”

En annan som försöker få det praktiska att gå ihop är Lena Granqvist som i augusti flyttar med sina två barn till Addis Abeba. Hennes man Gabriele Santi är sedan i våras ställföreträdande landchef för Läkare Utan Gränser i Etiopien. Eftersom han har administrativa uppgifter i en storstad kan familjen undantagsvis följa med.

– Det är som om alla bollar bara kastats upp i luften. Det är spännande att öppna nya vyer för våra barn, men jag känner också en stor oro. Om ens barn inte har det bra så anklagar man sig själv. Just nu försöker jag få livet att gå ihop med två små barn och ett otroligt maxat arbetstempo, säger hon.

Lena arbetar ännu i ett par månader som barnmorska i Göteborg där familjen bott mellan flera längre utlandsvistelser, bland annat i Sydafrika och på Malta.

Hon valde själv ett liv i fält. Det var under ett uppdrag för Läkare Utan Gränser som hon träffade Gabriele, för elva år sedan i Etiopien.

– Kärleken slog ned i den torra sanden. Sedan dess har vi hängt ihop. »Ge och ta«, det är den princip vi hade när vi ingick vår relation. Han har länge bott i Sverige och lämnat familj och vänner bakom sig i sitt hemland Italien. Han är en rastlös själ, det har jag alltid vetat. Det här är det han vill göra och han måste få göra det. Men jag vill att vi gör det tillsammans som en familj, säger Lena.

Kommunikation är viktigt

Som erfaren hjälparbetare känner hon sig trygg tillsammans med Läkare Utan Gränser som hon tycker har ett genomarbetat och moget säkerhetstänk. Ett ebolaområde skulle hon inte flytta till, men annars åker hon gärna ut i världen med sexårige Axel och tvååriga Vera.

Ett år gammal började Axel på ett dagis i Johannesburg i Sydafrika där Gabriele jobbade som projektkoordinator för Läkare Utan Gränser. Området var så pass osäkert att vakter patrullerade utanför dagiset.

– Ibland hörde man skott i närheten … ja, det var riktiga vilda västern. Att som förälder lämna sitt barn på ett sådant ställe var en tuff upplevelse, men det gick jättebra i slutändan, säger Lena.

Markus von Zweigbergk lyckades hålla oron stången ända tills Maria ringde honom en dag, utan förvarning, då ett par månader av uppdraget återstod. Något hade hänt, det hörde han genast på hennes röst.

Samtalet bröts och han skyndade hem. Då hon ringde upp på nytt fick han höra att det hade brutit ut strider där hon arbetade i Sydsudan och att personalen hade evakuerats tillfälligt. Hon hade blivit tillfrågad om hon ville avbryta sitt uppdrag eftersom hon hade familj hemma i Sverige.

– Det är ju klart att du ska avbryta, nästan skrek jag till henne. Säkerhetsläget blev fort bättre och sjukvårdsarbetet återgick till det normala. Maria valde att återvända till kliniken och jobba hela uppdraget till slut.

– När jag hörde det blev jag först riktigt förbannad. Men jag respekterar hennes beslut. Jag var inte riktigt bekväm med det under de återstående veckorna, samtidigt som jag litade på säkerhetsarbetet hos Läkare Utan Gränser, säger Markus.

Kommunikationen är väldigt viktig för Anna Hejdenberg Stolz, och hon vet vad hon talar om. På annandag jul 2004 var dottern Mia på rundresa i Thailand tillsammans med en vän. Det var strax innan hon skulle börja studera till sjuksköterska i Sverige. De två kompisarna stod på stranden när vattnet plötsligt drog sig tillbaka. De anade oråd och tog sig upp på längs sluttningen.

När tsunamins svallvågor nådde stranden stod de i säkerhet uppe på ett berg. Först efter en dag lyckades de ringa hem till Sverige.

– De där timmarna när vi inte visste något var hemska. Bristen på information är värst. Men jag har nog blivit luttrad med åren och vet att telefon och internet inte fungerar hela tiden.

 – Jag brukar vara mest orolig före ett uppdrag, men sedan när Mia kommer iväg och jag hör henne beskriva platsen där hon jobbar så vänjer jag mig. Då blir det konkret och inte lika skrämmande, säger Anna.

Detsamma gäller fältarbetarna: det är viktigt att veta att allt är bra hemma för att man ska orka med sitt uppdrag. Markus och Maria pratade mycket i förväg hur de skulle tackla utmaningarna. Till förberedelserna hörde också att förklara för barnen varför Maria skulle vara borta hemifrån så länge. Hon försökte beskriva hur viktigt det var för andra människor att hon hjälpte till med något hon var bra på.

– Men det var först när hon berättade hur viktigt det var för henne personligen, att hon inte skulle känna sig som en hel människa om hon inte åkte iväg, som de förstod varför, säger Markus.

Att åka med en familj

När Lena och Gabriele berättade för sonen Axel att de snart skulle flytta till Etiopien var hans första reaktion att det lät spännande att sova på nattflyget. [Gabriele, Lena och barnen på semester i Milano.]

– I morse började han ändå fundera på att han inte får träffa sina kompisar där i Etiopien. Då sa jag att han ju kommer att träffa nya kompisar. Ja, men de är inte de gamla, svarade han, så det är nog något han funderar på, säger Lena.

Ändå är det hemkomsten som hör till det svåraste. Det förbiser man lätt när de intensiva förberedelserna och den händelserika perioden i fält tar all ens uppmärksamhet.

– Att komma hem ger nästan något som liknar en förlossningsdepression, en »post-mission depression«, kunde man säga. Man har varit med om så mycket att det tar tid att hämta sig, förklarar Lena.

– Det var inte svårt för oss att ta tillbaka Maria, säger Markus. Men jag upplevde att det tog betydligt längre tid för henne att acklimatisera sig här hemma. Hon kände sig inte behövd på samma sätt som i Sydsudan.

Sex månader kändes som en lång tid och han hoppas att Marias framtida uppdrag ska vara kortare, helst inte mer än en månad. Ändå tvekar han inte när han säger att tiden de varit åtskilda har gett hela familjen något mycket värdefullt.

– Det är nyttigt att längta ibland. Om man har varandra jämt så tar man det för givet. Jag slogs av hur oerhört viktigt det är att värna om familjen och att vara tacksam för det man har.

Lena Granqvist älskar spänningen inför ett nytt uppdrag och är glad att kunna vidga sina barns vyer och ge dem fler perspektiv. Samtidigt längtar hon innerst inne efter mer stabilitet.

– Jag bävar reflexmässigt varje gång vi ska åka ut. På något sätt önskar jag att vi om tio år ska bo i en havsnära, lugn stad i Sverige. Jag vill nog inte att vi flackar av och an mellan olika länder som vi gör nu.

Anna vet att Mia kommer att åka ut på nya uppdrag efter att hon i början av sommaren återvänder hem till Göteborgs skärgård. Skypesamtalen med några veckors mellanrum kommer att fortsätta vara deras livlina.

– Om hon i dag hade frågat mig om hon ska stanna hemma, då vet jag inte vad jag hade svarat. En del av mig skulle kanske säga ja. Men jag kan inte hindra henne, man har ju sina barn bara till låns.

I fokus

Athmahlägret i norra Syrien. En pojke får sin brännskada omlagd.

Syrien

Varför arbetar vi i Syrien?

  • Väpnad konflikt 
  • Flyktingar
Människor på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa. Läkare Utan Gränser gör ofta insatser i flyktingkriser.

Flyktingar

Vi arbetar världen över för att bistå flyktingar och internflyktingar med allt från psykologisk vård till livsviktig näringsersättning.

Ett av våra räddningsteam närmar sig en flyktingbåt för att ta personerna till räddningsfartyget MY Phoenix.

Medelhavet

Tiotusentals människor flyr från våld och oroligheter i sina hemländer och beger sig iväg på en farlig resa över Medelhavet till Europa.