Ruth Priestley är operationssköterska och arbetade nyligen nio veckor i Syrien. Här berättar hon om några av de patienter som satte djupa spår i henne, och hur förhållandena förändrades under tiden hon var där.
Vilka slags skador såg du?
Majoriteten av våra patienter hade skadats i kriget, och hade skott- eller bombskador. Vi gjorde många ortopediska ingrepp och bukoperationer, och hittade olika skador på organ som behövde omfattande kirurgi. Patienterna hade ibland tarmskador, andra hade även skador på urinblåsor eller spruckna mjältar.
En man som vi opererade hade minst 20 sår på kroppen från bombexplosioner, granatsplitter och gevärsskott. De började på hans fötter, fortsatte hela vägen upp till hans ben och bål, och slutade på hans högra näsborre och vänstra panna. Ändå lyckades han på något sätt överleva, utan några större inre skador. Han hade omfattande skador på sina händer, men jag var häpen över vilken tur han hade haft och lättad över att han inte behövde amputera armen.
Vilka andra patienter satte spår?
En ung man genomgick nio av de första 29 operationerna vi gjorde. Hans skada resulterade i en amputering. Han kom tillbaka regelbundet för kirurgi och till sist lyckades vi stänga såret och kunde skriva ut honom. Efter det kom han tillbaka på kryckor, med sin bror, båda väldigt glada att se alla oss som hade varit delaktiga i vården av honom. Det kändes så bra att se att han mådde bättre och att han kunde gå bra. Men några veckor senare fick vi en sorglig nyhet, mannen hade dödats i ett bombdåd i Aleppo. Det var fruktansvärt för oss alla.
En dag kom omkring sju barn in samtidigt, efter en bomb på en marknad i en stad i närheten. En av dem var en nioårig flicka som hade tarm- och benskador. Vi opererade tarmen och var tvungna att amputera ett av hennes ben. Vi måste också planera hennes fortsatta operationer och vård noggrant så att hennes lilla kropp skulle kunna hantera all narkos. I bomdådet hade två av hennes syskon och fyra av hennes kusiner dödats.
Var det svårt att hantera det känslomässigt?
När du konfronteras med så fruktansvärda skador kan det vara svårt, men som sjukvårdskunniga människor gör överallt, fortsätter man med vetskapen att det handlar om omvårdnaden av patienterna och inte om hur du reagerar. Jag är alltid medveten om skillnaden mellan mig och patienterna… jag kan åka därifrån.
Men det gör en arg och väldigt ledsen att se hur det påverkar människors liv. När marknaden bombades, civila bombades… så det gör en arg. Vi såg krigets verklighet hela tiden och de skador det orsakar. Alla de här människorna skadade och lemlästade för livet.
Hur förändrades situationen medan du var där?
När jag först kom hade vi väldigt mycket att göra. Vi arbetade dag och natt, och visste knappt om det var tre på natten eller tre på dagen. Jag måste skriva datumet och tiden på anslagstavlan, för att kunna komma ihåg det. I slutet av de första tre och en halv veckorna kändes det som om jag hade körts igenom en tvättmaskin och slutligen kommit ut på andra sidan i precis rätt tid för att kunna hämta andan.
Efter den tiden blev det lite lugnare.
Något annat som förändrades var att befolkningen ökade i byn där vi hade vår bas, när människor flyttade i väg från konfliktområdena. I de flesta hem, om inte alla, bodde flera familjer och många familjer slog sig ner i en av skolorna. Andra stannade ute under olivträden vid gränsen, där de väntade på att få tillstånd att fly. På grund av den här förändringen började vi få patienter i behov av mer allmänna primära hälsoproblem, som kroniska hälsotillstånd och diarréer. Vi höll hela tiden uppsikt över behoven och anpassade vården till dem.
Under min tid i Syrien fortsatte vi att ta emot patienter med allvarliga, försvagande krigsskador som behövde livräddande akutkirurgi. När de lokala fältsjukhusen hade byggts fick några av våra patienter bra kirurgi där så då hjälpte vi till med förband och allmänvård.
Var kom era patienter ifrån?
Våra patienter kom långt bortifrån. Patienter kunde komma till oss från Aleppo eller andra städer, många reste i flera timmar. Den långa tiden mellan skada och vård påverkade läkeprocessen negativt.
Hade ni några säkerhetsproblem?
Det fanns stunder när vi var redo att evakuera oss själva och våra mer allvarligt skadade patienter. Kirurgen var tvungen att ta reda på hur snabbt vi skulle kunna göra vissa procedurer, för att kunna besluta om vi kunde avsluta innan vi måste evakuera. Det var svåra beslut.
Läkare Utan Gränser upprättade det kirurgiska traumasjukhuset i Syrien i mitten av juni tillsammans med syriska medicinska hjälporganisationen. I slutet av september hade fler än 1100 patienter behandlats och fler än 260 kirurgiska ingrepp hade genomförts. Läs mer om vårt arbete i Syrien här.
