Den 3 oktober förra året förstördes vårt sjukhus i Kunduz, Afghanistan, under ett intensivt amerikanskt flyganfall. 42 människor dog. Läkaren Kathleen Thomas var där.
Anläggningen var ett fullt fungerande sjukhus vid tidpunkten för attacken och stod därför under skydd i enlighet med internationell humanitär rätt. 42 personer dog, varav 14 anställda från Läkare Utan Gränser, 24 patienter och fyra fastighetsskötare, och sårade dussintals fler.
Kathleen Thomas, intensivvårdsläkare från Australien, arbetade på sjukhuset i Kunduz den 3 oktober:
"Dagen före attacken var fylld av en oväntad optimism på intensivvårdsavdelningen. De flesta av våra patienter verkade återhämta sig från sina allvarliga skador och var på god väg att få lämna avdelningen.
I morgon skulle bli en bra dag. Kathleen Thomas, intensivvårdsläkare
Vår långvariga patient i säng ett, en man som hade blivit allvarligt skadad i en bilolycka en månad tidigare, gjorde stora framsteg. Jag hade ingen tvekan om att han skulle kunna andas utan respirator om några dagar och att han snart skulle få åka hem.
Lal Mohammad i säng två, en av våra egna sjuksköterskor som blivit träffad av en förlupen kula på väg hem från jobbet, hade återhämtat sig anmärkningsvärt bra på bara två dagar. Jag var mycket lättat över att se honom må bättre och planen var att väcka honom ur hans koma följande morgon.
Shaista, en 3-årig flicka, låg i säng sju. En explosion hade spräng bort hennes vänstra ben och skinka. Hon hade förlorat nästan allt blod och genomgått flera operationer och blodtransfusioner för att rädda hennes liv. Hon återhämtade sig anmärkningsvärt väl. Jag var mycket nöjd med hennes framsteg och planerade att skicka henne till vårdavdelningen följande morgon.
Wahidullah i säng åtta var min mirakelpojke. Han var 12 år gammal och hade drabbats av en traumatisk hjärnskada ungefär två veckor tidigare i en bilolycka. Trots våra bästa ansträngningar fortsatte han vara i koma utan tecken på återhämtning. Men den eftermiddagen skedde ett mirakel. Hans far la telefonen mot Wahidullah öra och hans mor talade med honom för första gången under en längre tid. Omedelbart efter det samtalet vaknade han upp. Han öppnade ögonen, börjar forma ord och skakade min hand. Jag sa till hans far att följande morgon skulle han förflyttas till vårdavdelningen. Vi log tillsammans, chockade men glada. I morgon skulle bli en bra dag.
Men morgondagen kom aldrig för de flesta av dessa patienter.
Den kom inte heller för den personal som arbetade på intensivvårdsavdelningen den natten. För det var där den amerikanska militärens flygplan attackerade först. Med undantag för Shaista, dog alla patienter på intensivvårdsavdelningen.
Samma skräck som skakade intensivvårdsavdelningen drabbade resten av huvudbyggnaden när planet slog till igen med alarmerande precision. Attackerna fortsatte sedan mot flera delar av byggnaden. Våra kollegor dog inte fridfullt som i filmerna. De dog långsamt och i plågor. Några av dem skrek på hjälp som aldrig kom, ensamma och skräckslagna, medvetna om sina egna skador och om sin förestående död. Många fler anställda och patienter skadades; lemmar sprängdes bort, splitter sköts genom deras kroppar, brännskador, tryckvågorna skadade deras lungor, ögon och öron.
Jag kan inte låta bli att tänka på de liv som hade kunnat räddas och de patienter som kunde behandlats om sjukhuset inte varit ett utbränt skal i dag. Vad kommer alla de att göra - de överlevande och framtida skadade patienter i Kunduz? Vem kommer att rädda livet på alla människor som behöver komplex traumavård? Vem kommer att laga deras söndertrasade kroppar?
Detta är obegripligt."
Vi kräver tydliga försäkringar
Attacken har haft förödande konsekvenser för offren och deras familjer, våra anställda och hela samhället i Kunduz. Sex månader efter attacken är det som består av sjukhuset fortfarande stängt tills vidare, vilket lämnat tusentals människor utan viktig medicinsk hjälp.
Sedan 2011 hade sjukhuset tillhandahållit kostnadsfri, högkvalitativ kirurgisk vård till både patienter med skador från exempelvis trafikolyckor och patienter med konfliktrelaterade skador. Det var den enda anläggningen i sitt slag i hela nordöstra regionen i Afghanistan och erbjöd vård till både invånarna i Kunduzprovinsen och människor från grannprovinserna.
Vi har ännu inte fattat något beslut om att öppna upp sjukhuset i Kunduz igen. Först måste vi få tydliga försäkringar från alla parter i konflikten att vår personal, våra patienter och anläggningar kommer att vara säkra mot angrepp. Vi måste veta att det arbete som våra läkare, sjuksköterskor och annan personal gör kommer att respekteras fullt ut i Kunduz och på alla platser där vi arbetar i Afghanistan. Vi kräver garantier att vi kan arbeta i enlighet med våra grundläggande principer och internationell humanitär rätt - nämligen att vi säkert kan behandla alla människor i nöd, oavsett vilka de är eller för vilken sida de kan slåss. Vår förmåga att driva sjukhus på frontlinjen i Afghanistan och i konfliktområden är beroende av bekräftelse av dessa grundläggande principer.
Henrik Jörnvall, narkosläkare. Arbetade på sjukuset i Kunduz mars 2013:
"Vad är mina minnen och intryck av Kunduz? Framför allt patienterna, personalen och folket – mitt i en oändlig konflikt och otroliga bördor möttes jag av värdiga och stolta människor. Personer som bjöd in mig i deras vardag och guidade mig hur min kunskap bäst kom till användning i just deras verklighet. Jag hade förmånen att gästa dem under en mycket kort tid; icke desto mindre vilar de, och intrycken, tungt och permanent i mitt minne.
Jag minns samtalet om inkommande offer från en självmordsbombare och hur hela sjukhuset ”automatiskt” (långt ifrån automatiskt som jag vet från mitt hemsjukhus här i Stockholm) slog om till full beredskap att ta emot en masskadesituation. Eller hur jag tog hand om en skottskadad 4-åring som blivit skjuten genom handen. Patienten (den 4-årige pojken som aldrig slutade vara just det) och hans föräldrar var precis som Sveriges dito: oskyldiga respektive oroliga och omhändertagande om just deras son. Det var ett privilegium att kunna erbjuda vad jag vet var god vård för deras guldklimp i situationen och omständigheterna som var.
En vård som inte längre finns."
