Svensk sjukvårdspersonal med försämrad kompetens i internationella sammanhang och ett svenskt hälsobistånd som riskerar att förlora sin verklighetsförankring. Detta kan bli konsekvenserna av att finansieringen för kursen i internationell hälsa inte längre garanteras, enligt ett beslut av biståndsmyndigheten Sida. Debattartikel publicerad i Dagens medicin.
Att arbeta som sjukvårdspersonal i humanitära sammanhang kräver specifika kunskaper. En framgångsrik internationell samverkan är inte möjlig utan hjälparbetare som har varit ute och arbetat och vet hur strategierna fungerar i praktiken. Regeringen bör avsätta resurser för att utbilda sjukvårdspersonal.
När det gäller svensk expertis i internationella organ som FN och EU är regeringen mån om att hålla en hög profil. Detta intresse borde rimligen även omfatta medicinska hjälparbetare. Vid katastrofer utomlands vill många sjukvårdskunniga svenskar göra en insats. I sådana situationer är kunskap om internationell hälsa grundläggande och minst lika viktig som kunskaper om katastrofmedicin. Vi har lärt oss efter katastrofer som tsunamin i Asien och jordbävningen i Pakistan att katastrofmedicinska hälsoinsatser mycket snart övergår i att ersätta förstörda hälsostrukturer, att ägna sig åt primärvård, slutenvård, vaccination och behandling av infektionssjukdomar. För de drabbades skull måste engagemang kombineras med professionalism.
Internationell hälsa är ett tvärvetenskapligt ämne som innefattar folkhälsa, mödra- och barnhälsovård, nutrition, infektionssjukdomar och humanitärt bistånd ur ett internationellt perspektiv. Kursen är främst öppen för sjuksköterskor, barnmorskor, läkare och nutritionister. Som universitetsdisciplin har internationell hälsa existerat länge både i Sverige och utomlands. Idag tar ingen längre ett finansieringsansvar för denna typ av kursverksamhet.
Det svenska biståndet ska, enligt biståndsmyndigheten Sida, bygga på kompetens och noggranna förberedelser. Regeringens höga ambitioner avspeglas i frikostiga resurser till allmänna förberedelsekurser för hjälparbetare. När det gäller specialistkompetens inom hälso- och sjukvård är verkligheten en annan.
Detta ter sig i ljuset av milleniedeklarationen mycket märkligt. Sverige har tillsammans med 190 andra länder åtagit sig att arbeta för att förverkliga FN:s millenniemål. Här har hälsofrågor en central plats och tre av åtta millenniemål handlar direkt om internationell hälsa. För att målen ska kunna uppnås efterfrågas även insatser av enskilda organisationer. Trots det får hjälporganisationerna själva till stor del bekosta förberedande utbildning av sjukvårdspersonal.
Det finns klara fördelar med att ha yrkeskunniga som jobbat sida vid sida med ländernas egen sjukvårdspersonal, inte enbart teoretiker. Självupplevd erfarenhet ger en bas för förståelse och fortsatt utveckling av det svenska biståndet. Tyvärr håller Sverige på att förlora denna verklighetsförankring. Erfarna och kompetenta hjälparbetare är också till nytta i vårdsammanhang här hemma och borde värdesättas. I varje sjuksköterska och läkare som har arbetat i fält får den svenska sjukvården en anställd med omfattande klinisk erfarenhet av exempelvis tuberkulos, malaria och hiv/aids.
Visst skulle Läkare Utan Gränser kunna söka stipendiemedel och utforma sin egen kurs i internationell hälsa. Vi tror emellertid att olika infallsvinklar ger upphov till bättre diskussioner och borgar för en högre kvalitet på utbildningen. Vi anser att kurserna även fortsättningsvis bör förläggas på högskolenivå. Vi anser också att kurserna ska vara öppna även för dem som inte är knutna till någon organisation.
Därför efterlyser vi en dialog med berörda parter – Sida, enskilda organisationer, universitet, högskolor och utbildningsdepartementet – för att hitta en långsiktig lösning på frågan om vem som bär ansvaret för utbildningen av hjälparbetare.
Anneli Eriksson, ordförande Läkare Utan Gränser
