Runt 45 miljoner människor befinner sig på flykt i världen idag. Att leva på flykt i sitt hemland eller i ett annat land innebär ofta dåliga levnadsvillkor, ohälsa och oro för familj och vänner. Som läkare kan man dessutom bära på ett dåligt samvete för att ha lämnat sitt land i en tid när så många behöver vård. Muhammed Selim är en av våra läkare som tvingats fly sitt land, på samma sätt som de patienter han nu vårdar.
På vårdcentralerna som Läkare Utan Gränser driver i flyktinglägren Kawargosk och Darashakran i norra Irak arbetar läkare som tvingats fly hemlandet Syrien. I de två lägren jobbar sammanlagt nio syriska läkare och femton syriska sjuksköterskor. Muhammed Selim är 41 år och allmänkirurg från staden Qamishli i Syrien. Han har jobbat i Al-Safirah i Aleppoprovinsen sedan 2006. Innan kriget arbetade han på ett statligt sjukhus och på sin privata klinik.
– Före 2011 kändes livet glatt och arbetet var bra. Jag jobbade hårt, men efter jobbet umgicks jag mycket med mina vänner runtom i Aleppo.
När konflikten startade låg hans mottagning mitt i striden, nära tre strategiskt viktiga områden som flera väpnade grupper stred om. Han var fast i åtta månader på sin arbetsplats och kunde inte lämna den, eftersom det fanns prickskyttar i närheten. När bomberna föll kom hans klinik att spela en viktig roll:
– När Al-Safirah bombades fanns kroppsdelar och blod över gatorna. Jag arbetade hela natten. Man staplade män, kvinnor och barn på grönsakskärror för att transportera dem till min mottagning. Många av patienterna hade förlorat sina händer, ben eller ögon. Vi kunde bara göra grundläggande kirurgiska ingrepp, vi hade ingen narkos och vi var bara tre läkare - jag och två barnläkare. Men grannarna hjälpte till.
En hårsmån från döden
Striderna fortsatte och ett stort antal flyktingar lämnade Al-Safirah. Muhammed Selim lyckades även han att fly under de pågående attackerna.
– Vi flydde när bomberna föll. Samma dag bombarderades min klinik och förstördes.
Muhammed Selim upprättade ett litet fältsjukhus strax utanför staden:
– Vi hade tillgång till läkemedel och medicinsk utrustning, men jag var den enda läkaren. Det fanns inga sjuksköterskor. Som tur var hjälpte ungdomarna från grannskapet till. Vi arbetade hårt. Samtidigt föll bomber från himlen och på marken fortsatte strider och kidnappningar. Vi satt fast.
Muhammed Selim hade lovat sig själv att stanna i Syrien tills kriget var slut och fortsätta hjälpa människor i behov av vård. Han var inte rädd för flygattackerna, men han var den enda kurden i området och kurderna är en måltavla i kriget. I januari 2014 bestämde sig Muhammed Selim för att lämna fältsjukhuset, eftersom risken att bli kidnappad blev för stor. Ännu en gång flydde han precis i tid.
– Morgonen efter att jag lämnade bombarderades fältsjukhuset. Allting förstördes. Medicinerna i det skulle ha varit tillräckligt för att förse ett helt sjukhus.
Svårt att lämna landet
Hans flykt till den syriska staden Qamishli blev en lång och farlig resa genom Al-Raqqah och Al-Hasakah. Muhammed Selim passerade många vägspärrar där han tvingades dölja sin kurdiska identitet. Från Qamishli försökte han att ta sig över gränsen till Irak tre gånger, men gränsen var stängd. Till slut fanns ingen annan möjlighet än att vandra elva timmar till fots över berg och dalar till en annan del av gränsen där han äntligen kunde lämna Syrien.
Så nådde Muhammed Selim flyktinglägret Darashakran och sökte möjligheter att fortsätta arbeta som läkare, utan framgång. Han fick istället arbete som målare i två veckor. Han kände sig deprimerad:
– Jag hade förlorat hoppet. Jag tänkte på mitt nästa uppdrag som målare när jag av en slump träffade medarbetare från Läkare Utan Gränser. De berättade för mig att det fanns en tjänst i lägret Kawargosk som jag kunde söka. Jag hade hört talas om Läkare Utan Gränser tidigare och funderat på att söka arbete hos organisationen.
Efter ett skriftligt prov och intervju, började Muhammed arbete som allmänläkare för Läkare Utan Gränser i Kawargosk, ett läger där det bor över 13 000 flyktingar.
– Arbetet är bra. Jag är väldigt glad över att få lägga all min energi på att arbeta inom mitt område. Människor är glada över det vi gör, framför allt eftersom jag talar samma språk och dialekt som patienterna. Jag vet vad människor har gått igenom och förstår deras sätt att tänka. Ibland är det bättre att prata med patienterna istället för att ge dem mediciner.
Vardag i flyktingläger
Muhammed Selim bor fortfarande i Darashakran-lägret och pendlar varje dag en mil till Kawargosk-lägret. Trots att han var nära att mista livet två gånger och fortfarande arbetar med att ge vård till syriska flyktingar, har han dåligt samvete.
– Jag har skuldkänslor för att jag lämnade Syrien. Att arbeta med Läkare Utan Gränser är en tröst, men ibland tänker jag att jag hade tjänat mitt folk bättre om jag hade stannat i mitt hemland och blivit dödad. Kanske hade jag fullgjort min plikt bättre då.
Trots skuldkänslor och dagligt arbete med att ge vård till krigets offer, lever hoppet om att de alla en dag ska få återse sitt hemland:
– Jag önskar att kriget är över så snart som möjligt så att människor kan återvända hem.
