Det belägrade syriska området Östra Ghouta – som ligger nära huvudstaden Damaskus – har de senaste veckorna bombats nästan dagligen. I januari bombades en marknad och runt 250 människor fördes till provisoriska sjukhus som vi stödjer. En läkare som är ansvarig för ett av sjukhusen, berättar hur han och hans team försökte att hjälpa de skadade trots brist på material. Av säkerhetsskäl vill han förbli anonym:
”Runt 200 till 250 personer hade samlats på torget när det bombades av stridsflygplan. Ambulanser skickades genast dit för att evakuera de skakade. Den första omgången av sårade människor anlände till sjukhuset bara några minuter senare: 15 sårade och 20 kroppar. Vi började genast att identifiera de patienterna som hade livshotande skador och som var i mest akut behov av vård. De som krävde akut kirurgi flyttades till operationssalen. Utanför operationssalen tömde vi lungor på vätska, stoppade blödningar och stabiliserade frakturer på de få sängar som fanns tillgängliga. Sjukvårdare sprang och hämtade in nya sårade. Det var då jag insåg att situationen var ännu värre än det vi hade upplevt tidigare. Det var inte en vanlig bombattack som vi blivit vana vid.
Medan ambulanserna försökte evakuera de döda och sårade bombades området igen, vilket orsakade ännu mer skador även bland ambulanspersonalen. Tack och lov skakades de inte allvarligt, men en ambulans totalförstördes och en annan skadades. Vi hörde explosioner och ljudet av stridsflygplan. Jag kunde inte sluta tänka på risken att sjukhuset kunde träffas eftersom det hade hänt tidigare. Då förlorade vi två kollegor.
Sjukhus i panik och chock
Det var blandade känslor av rädsla och sorg bland personalen i vårt medicinska team, eftersom de började känna igen familjemedlemmar och vänner bland de sårade (skadade?). Hela sjukhuset hamnade i ett tillstånd av panik och chock med alla människor som kom för att leta efter sina anhöriga. Vi fortsatte vårt arbete och försökte rädda så många liv vi kunde.
Vårt sjukhus, liksom majoriteten av sjukhus i regionen, saknar grundläggande utrustning och medicinskt material så vi har begränsad kapacitet för akutsituationer som denna. Vi har inte plats för patienter och det finns inte tillräckligt många sängar. Men vårt sjukhus ligger närmast området där bombräden inträffade. Vi har ett enda behandlingsrum med en maskin för att övervaka patienternas hälsotillstånd. Den maskinen fungerar bara när det finns elektricitet, vilket är sällan. Vi har ingen respirator och därför måste utbildad personal hjälpa patienterna med andningen genom att manuellt pumpa in luft i deras lungor. Vi började få ont om steriliseringsutrustning och narkosläkemedel och fick därför improvisera under operationerna. Vi använde avrivna trasor som bandage, steriliserade men med dålig uppsugningsförmåga. Jag tror att vårt största problem var bristen på blodpåsar och dropp, som behövs för att rädda liv.
Bland de sårade fanns män, kvinnor och barn. Deras skador varierade från mindre sår till mycket omfattande skador. Det värsta var nervskadorna. När hjärnan träffas av granatsplitter finns det inte mycket vi kan göra. Det finns inga hjärnkirurger i området och vi har heller helt enkelt ingen utrustning för att utföra en hjärnoperation. Bland det mest smärtsamma är att se är barn där vi måste amputera en arm eller ett ben för att rädda deras liv. Svåra beslut som sätter läkare med mycket begränsade resurser på prov.
Stora förluster och brist på allt
Den slutliga siffran var mycket svår att ta till sig; vi fick in 128 patienter, av dem lyckades vi rädda livet på 60 men 68 människor förlorade sina liv.
På en enda dag använde vi upp merparten av vårt medicinska lager. Vi använde nästan 80 procent av vårt kirurgiska och medicinska förbrukningsmaterial, samt nästan alla venösa infarter som behövs för att kunna ge dropp och läkemedel rakt in i blodet. Vi försöker klara oss med det vi har kvar men det känns som ett omöjligt uppdrag med tanke på de blockader och vägspärrar som finns i landet. Om vi har tur kommer vi tillslut att få det material vi behöver, men det är en lång och ansträngande process som tar mycket tid. Samma sak gäller för donationer, vi kan knappt ta emot några donationer på grund av belägringen. Vissa sjukhus i regionen har delat med sig av sina redan begränsade lager, men det är inte tillräckligt för att vi ska klara oss. Vi kan knappt föreställa oss hur vi skulle kunna klara av en till sådan här akutsituation om den skulle uppstå.
Världen har tittat på i åratal nu. Den medicinska situationen och de generella levnadsförhållandena är katastrofala men larmklockorna har länge ringt förgäves.”
Läkare Utan Gränser driver fyra egna hälsocenter mitt i krigets Syrien. Utöver det har vi utvecklat att system för att stödja läkare som jobbar på runt hundra hälsocenter runtom i landet. Dessa provisoriska sjukhus och vårdcentraler stödjer vi med medicinskt material. Samtidigt erbjuder vi rådgivning för att hjälpa personalen att hantera de överväldigande medicinska behoven. Vi fokuserar allt mer på att ge stöd till hälsocenter i belägrade områden. De senaste två åren har Läkare Utan Gränser oftast dagligen varit i kontakt med läkare och sjuksköterskor på plast som desperat försöker att bistå patienter som drabbats av kriget i Syrien. Men det stora antalet patienter och brist på utrustning gör det allt svårare för personalen att kunna hjälpa till.
