Hoppa till huvudinnehåll

Läkaren Helena återvänder till eboladrabbade Västafrika

Publicerad 20 augusti 2015

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Läkaren Helena Nordenstedt på ebolauppdrag i Monrovia, Liberia, i hösten 2014.

Läkaren Helena Nordenstedt på ebolauppdrag i Monrovia, Liberia, i hösten 2014. 

Ett år efter sin ebolainsats i Liberia återvänder läkaren Helena Nordenstedt till Västafrika. Denna gång vårdar hon några av de – förhoppningsvis – sista ebolapatienterna i Guinea. Sjukdomen är lika hemsk nu som då, men ändå har allt förändrats.

”Nästan allt är annorlunda jämfört med min första ebolainsats i Liberia i höstas. Det märks redan på flygplatsen där vi möts av tropiskt ösregn. Det är enormt fuktigt här i Guineas huvudstad Conakry, och som tur är det inte alls lika varmt som när jag landade i Monrovia. I fjol blev värmen i kombination med den plastiga skyddsmunderingen ett stort problem under våra arbetspass. Det var nästan outhärdligt varmt under flera lager av skyddskläder.

Även på ebolacentret Nongo som ligger i huvudstaden är också det mesta till synes annorlunda. På ebolacentret ELWA-3 i Monrovia i Liberia, det största ebolacenter som någonsin byggts, fanns det 100 patienter när jag anlände. Personalen slet dygnet runt med att ta hand om patienterna. Frustrationen över att inte ha tillgång till botande läkemedel och att inte kunna göra mer för varje enskild patient var ofta påtaglig. Nu arbetar jag på ett splitternytt ebolacenter med bara fem inskrivna patienter – majoriteten av de patienter som finns kvar i Västafrika just nu.

Fortfarande kan vi bara jobba med patienterna i högriskområdet en timme åt gången. Men vi kan ge god vård och omsorg till varje patient. Vi har också tillgång till läkemedel, ett litet laboratorium och bättre övervakningsmöjligheter. Igår var jag t.ex. med och installerade en övervakningsmonitor, samma sort som jag använder på Danderyds sjukhus där jag jobbar när jag är hemma. Tack vare monitorn kan jag ta blodtryck på en ebolapatient trots att jag befinner mig i säkerhet utanför högriskzonen. Det ger en mer tid för att verkligen lära känna patienterna vid namn och skoja lite med dem som orkar.

Men trots olikheterna på ytan är sjukdomen ändå densamma. Någon av de första dagarna jag är på plats kommer en tonårig pojke in alldeles för sent, sjukdomen har gått så långt att han dör inom ett par timmar. Vi befarar att han hunnit smitta flera andra familjemedlemmar. Mycket riktigt: veckan efter kommer hans bror och strax därefter hans faster till ebolacentret. Som tur var sökte de vård tidigt och chansen att de överlever är då mycket större, samtidigt som risken att de hunnit smitta någon innan de isolerades är mycket lägre.

Men det är just det som gör ebola till en så hemsk sjukdom. De som bryr sig om och tar hand om sjuka familjemedlemmar är de som riskerar att smittas själva. På så vis har hela familjer nästan utplånats i de tre värst drabbade länderna under denna epidemi. Våra två senaste patienter kan mycket väl bli bland de allra sista i hela utbrottet. Men med ebola vet man aldrig, det är för tidigt att ropa hej."