I februari attackerades Läkare Utan Gränsers sjukhus i Leer, Sydsudan. Sarah Maynard är projektsamordnare och berättar om den förstörelse som mötte henne när hon kom tillbaka, men även om arbetet med att få igång den medicinska verksamheten igen och om människorna som under tiden stod utan sjukvård.
”Jag hade arbetat på sjukhuset i Leer sedan i september. Runt 270 000 människor var beroende av oss för att få medicinsk hjälp. Vi hade den enda kirurgavdelningen i södra Unity State. När konflikten startade i december kunde vi till en början fortsätta operera, men i januari tvingades vi evakuera och lämnade de lokalt anställda att driva sjukhuset.
Återvände till ett kaos
När jag återvände till sjukhuset i februari blev jag chockad, allt var förstört, bränt och plundrat. Det som slog mig mest var brist på liv och rörelse – jag hade aldrig sett ett sjukhus utan patienter; ingen personal, inget ljud, inte ens barn som grät. Delar av sjukhuset hade blivit så illa tillfogat att jag knappt kände igen det. I tälten och förråden var hela vårt lager, som skulle ha räckt i månader, borta eller förstört; alla mediciner, förband, vaccin, näringsberikad mat och laboratorietest hade antingen bränts, plundrats eller låg i en hög på golvet tillsammans med patientjournaler och skadad medicinsk utrustning. Vi fick kontakt med vår sydsudanesiska personal som hade flytt in i bushen. Det de berättade var hemskt – de var rädda för sina liv.
Stort medicinskt behov
Allt eftersom människor började återvända till staden, öppnade vi en del av vår verksamhet i maj. Det var tydligt att människors medicinska behov var enorma och det fanns ingen annan sjukvård på flera mil. Vi insåg också att det skulle bli ett tufft arbete att driva medicinsk verksamhet i ett utbränt sjukhus. Dussintals patienter väntade i tystnad på bänkarna i öppenvårdsmottagningen, några hade kommit för att sova inne på sjukhuset och ville att vi skulle skriva in dem direkt.
Vård utan resurser
Det var väldigt svårt att förklara att vi inte kunde ge vård som vi brukar. Vi hade inga mediciner, ingen utrustning, inga förutsättningar att behandla dem. Men människorna fortsatte komma, många med sjukdomar som de fått av att leva i bushen, som malaria, akut kraftig diarré och luftvägsinfektioner. Till en början satt den medicinska personalen på golvet när de gjorde undersökningar eftersom vi inte hade några möbler kvar, inga bord eller stolar.
Många undernärda barn
Vi undersökte om våra patienter var undernärda och det vi upptäckte var alarmerande, så vi inledde ett nutritionsprogram för undernärda barn under fem år. Hundratals mödrar kom med sina barn för att väga och mäta dem. Jag minns att jag tänkte att vi skulle behöva ta in så många som 500 barn under den första veckan. Det blev 900.
Återuppbyggnaden tog tid
Vi rensade i röran på sjukhuset bit för bit. Vårt första uppdrag blev att få bort alla fladdermöss som bosatt sig på sjukhusområdet, sedan städa upp mediciner, flaskor och trasig utrustning över golvet och försöka få igång el och vatten igen. Vi fann ett skotthål i en av våra vattenledningar och kontrollpanelen för vattenpumpen hade slitits av väggen. Under tiden fick teamen bära vatten i dunkar från borrhålet. Det var en mycket stor dag när vårt logistikteam lyckats få igång vattnet igen.
Men varje dag som gick åt till att städa upp och ersätta saker, var en dag när vi inte kunde ta emot de sjukaste patienterna. Trots att vi inte hade några förlossningssängar kom mammor och födde sina barn på golvet, för att åtminstone vara nära de medicinska teamen.
Ensam och sjuk
En dag pekade en kollega på en död kropp som låg utanför sjukhuset. Det var en man som kommit till öppenvårdsmottagningen med misstänkt tuberkulos. Vi kunde inte ta in honom på sjukhusområdet på grund av smittorisken. Han stannade precis utanför. Han hade ingen som tog hand om honom. Han dog under ett träd utanför grindarna.
Åtta veckor av medicinsk verksamhet
Vi har gjort många framsteg sedan dess. Vi har bedrivit medicinsk verksamhet på sjukhuset i åtta veckor och vi har tagit emot 1 300 patienter varje vecka. Slutenvårdsavdelningen har öppnat igen, trots att patienterna får ligga på madrasser på golvet eftersom vi inte har några sängar. Vi har skrivit in fler än 2 500 allvarligt undernärda barn i vårt nutritionsprogram, några av dem har redan kunnat skrivas ut då de nått sin målvikt. Vi använder mer är 800 kilo näringsersättning varje dag, allt måste transporteras hit med flygplan för att ersätta det som plundrats. Mödravårdsavdelningen öppnade officiellt förra veckan, så mammorna kan nu komma och föda sina barn i sängar istället för på golvet. Vi städar fortfarande på sjukhuset. När jag går förbi de brända delarna, försöker jag att inte titta så mycket. Det är för sorgligt att tänka på alla de människor som stod utan vård under så många månader på grund av förstörelsen. Nu vill jag koncentrera mig på de delarna där livet har kommit tillbaka igen, med ljud, rörelse och där liv räddas.”
Här kan du läsa hela rapporten om vård under attack i Sydsudan
